Enighet byggd på tomhet

Det demokratiska system vi ärvt – ett system designat för masspartier – har helt enkelt blivit otidsenligt. Den liberala demokratin har varit fast i en sorts stagnation allt sedan Thatchers och Reagans tid, om inte ännu längre. Väljarna är trötta och har varit det i årtionden. Att detta till slut skulle framkalla någon form av motreaktion var antagligen oundvikligt.

Förekomsten av just motreaktioner har de senaste åren övergått från ett teoretiskt problem som seriösa tänkare kunnat avhandla under avslappnade former, till högst påtagliga, dagsaktuella fakta. Väljare må ha varit trumpna och ointresserade i åratal, närande ett ständigt växande politikerförakt. Det är dock först nu som vallarna börjat brista – och när de väl gjort det visar det sig att ingen riktigt vet vad man ska man göra åt saken.

Omröstningen om Storbritanniens utträde ur EU skapade en storkoalition av bättre bemedlade och generellt ansvarstagande människor från höger till vänster. En koalition som till slut ändå visade sig maktlös: den kunde inte avstyra folket från att låta fel låt vinna. Donald Trump startade sin valkampanj som en löjlig clown som alla – alla! – skrattade rått och gott åt. Han avslutade samma kampanj som en fascistisk SS-Sturmbannführer som vill vrida tiden hundra år tillbaka, sätta transpersoner i läger och ersätta hoppets låga med ett kvävande täcke av mörker och hat. Trump hade både inhemsk och utländsk media emot sig, för att inte nämna alla de politiker inom hans eget parti som så gott det gick försökte få honom på fall. Det hjälpte inte.

I vår tid kan man således inte längre ignorera förekomsten av så kallad anti-etablissemangspolitik. Att definiera vad denna politik går ut på eller vilka som tillhör detta etablissemang har dock visat sig svårt. Få politiker vill i dag, av högst förklarliga skäl, identifiera sig som ”etablissemanget”. Detta är en tid, för att citera Nobelpristagaren Bob Dylan, då man inte behöver vara meteorolog för att se vartåt vinden blåser. Andelen personer som de facto har en sådan självbild – som upplever sig tillhöra någon sorts etablissemang – torde dessutom vara långt mindre än andelen som kan anklagas för denna försyndelse. Resultatet blir en smått förvirrad debatt, där man talar förbi varandra.

Vill vi förstå vad som är drivande i samtidens politiska dynamik behöver vi ta ett annat grepp – och vi behöver se bortom de ord och invektiv som används, eller kanske snarare slängs rakt i ansiktet på folk.

Politikens nya skiljelinje

När den franska presidentkandidaten Marine Le Pen inledde sin valkampanj fastslog hon att den viktiga politiska skiljelinjen i dag inte längre går mellan vänster och höger, utan mellan ”patrioter” och ”globalister”. Dessa ord är självklart avsedda som verktyg: ”patriot” är här något bra och fint, medan ”globalist” är suspekt – det vill väcka associationer till rotlöshet och en sorts kosmopolitisk illojalitet. Båda orden är i dag så omstridda att det går att vända på konnotationerna: det råder ingen brist på människor som är stolta över att kalla sig globalister, med allt det innebär.

Men låt oss inte lägga alltför stor vikt vid orden eller den mening som Le Pen vill ge dem. Lägg i stället märke till logiken. Det Le Pen säger är, i grund och botten, att tidigare politiska skillnader – exemplifierade av höger – vänsterskalan – i dag har förlorat sin betydelse, därför att en djupare, mer primär motsättning uppdagats. Kampen mellan ”patrioterna” och ”globalisterna” river itu äldre lojaliter och ställer två – enbart två – sidor mot varandra. Le Pens politiska analys är dualistisk: globalism mot patriotism, ont mot gott, X mot Y. Allt som står utanför detta motsatspar, likt idéer om vänster och höger, kommer i sinom tid att reduceras till sina minsta gemensamma nämnare. De tidigare motsättningarna kommer att åsidosättas eller avslöjas som mindre viktiga när väl den stora konflikten för vår tid kommer i rätt dager.

Denna retorik är Le Pen knappast ensam om i dag. Insikten att höger-vänsterskalan tycks ha förlorat i betydelse är heller inte unik för henne. Det fascinerande är dock att Le Pens grundläggande politiska logik delas av så många som inte skulle erkänna att de delar den, eller kanske ens är medvetna om det.

Med oss eller mot oss?

Daniel Suhonen skrev nyligen en artikel i Expressen med titeln ”Dags för liberalerna att erkänna sin skuld”. [3] Vad är det då som liberalerna har gjort sig skyldiga till? Jo, de har skapat… Marine Le Pen. Den högernationalistiska våg vi ser i dag, menar Suhonen, kan inte förstås utan hänsyn till alla de nedskärningar som klubbats igenom och alla de dogmatiska excesser som är nyliberalismens. Orsak och verkan: utan nedskärningspolitik och de många misslyckade äventyr vi begett oss ut på i Mellanöstern skulle den sorts politik som Le Pen, Åkesson och andra nu prånglar ut med så stor framgång inte vara möjlig.

Detta är en politisk tes som knappast förvånar någon. Det intressanta är dock textens andra del. Sedan Suhonen konstaterat att alla, från avreglerande högersossar till messianska marknadsliberaler, kan känna ånger och oro inför dagens politiska läge, förklarar han:

Men stundens allvar kräver att sanna demokrater väljer sida och tar konsekvenserna av sina val.

Lite förenklat kan man säga att det enligt Suhonen inte längre finns – eller borde finnas – politiskt avgörande skillnader mellan nyliberaler och högersossar, mellan champagnesocialister och radhusborgare. En ny, grundläggande konflikt har tagit plats på scen: å ena sidan ser vi ”sanna demokrater”, å andra sidan de krafter som nu hotar demokratin. Samma logik som hos Marine Le Pen, bara med den lilla skillnaden att sidorna här ges andra namn – och att ont och gott bytt plats. Världssynen är lika dualistisk. Svart eller vitt. Med oss eller mot oss. Vilket är du?

Många av dem som Le Pen kallar ”globalister” skulle själva inte kalla sig så, eller för den delen erkänna att de tillhörde något etablissemang. Å andra sidan är det tydligt att Le Pen, Åkesson, Wilders och Farage vägrar bära hundhuvudet som deras motståndare vill ge dem. De är, enligt egen uppfattning, inte alls rasister och definitivt inga fiender till demokratin. Varför skulle de hata det demokratiska systemet, när just detta system sakta men säkert ger dem makten? Det är svårt att förneka att de här har en ganska bra poäng.

Ord är vapen och vi strider om deras innebörd. Så långt inget nytt. Men det fascinerande i dagens läge är att själva orden inte tycks spela någon större roll: oavsett om man är demokrat eller mörkervän, liberal eller radikalkonservativ, bakåtsträvare eller framåtblickare, verkar den dualistiska logiken utöva en otrolig lockelse. Vad beror det på? När någon som Le Pen försöker hävda att skillnader mellan höger och vänster måste ses som förlegade eller mindre viktiga, och att vi i stället ska ägna oss åt en konflikt där det enbart finns två relevanta sidor, säger hon ju faktiskt något ganska makalöst. Vilka skäl har vi egentligen att acceptera en sådan tes? Ändå är få intresserade av att problematisera denna enkla indelning av den politiska arenan. Vad vi i stället gör är att kivas om vilken av de två sidorna som är den onda.

Oväntade allianser

Ett nästan övertydligt exempel på denna sorts politiska solidaritet i dag är Paul Mason. Mason, journalist och skribent på The Guardian och nyligen aktuell med boken Postkapitalism – vår gemensamma framtid, skrev förra året en kolumn på just detta tema. [4] Likt både Suhonen och Le Pen målar han upp ett politiskt landskap där tidigare intressekonflikter och politiska lojaliteter förlorat sin skärpa, där det enda riktigt relevanta är var man står i relation till en mer grundläggande konfliktlinje.

Mason var tidigare medlem i ett trotskistiskt parti, men är i dag svårare att placera politiskt. Hans språkbruk och argumentation är dock intressanta. Enligt Mason har Nigel Farage mobiliserat en ”pöbel” (engelskans ”mob”). Det politiska subjekt, det ”vi” som måste stå emot denna farliga folkhop, definieras inte längre av att vara höger eller vänster, utan av respekt för demokratin, för multilaterala och globala institutioner, och av tolerans för migranter. I textens avslutning jämför han den kamp som måste gå av stapeln med slaget om Cable Street, men som han påpekar ägde detta rum för åttio år sedan. I dag kan motståndet inte enbart bestå av arbetare. Nu behövs trotskister och finansvalpar som står arm i arm, solidariska i sitt motstånd.

Denna uppmaning ter sig, trots sin radikala språkdräkt, annorlunda jämfört med diverse antifascistiska ”folkfronter” genom historien. De kommunister som samarbetade med socialdemokraterna under 30-talet på order från Moskva hatade trots allt socialdemokratin och såg den alltid som sin fiende. Folkfronten var aldrig mer än en taktisk allians, en ytterst temporär uppgörelse med en politisk fiende för att besegra en annan. Man skulle aldrig ha erkänt att kampen mot fascismen på något sätt upplöste politiska skillnader mellan höger och vänster. Först tar vi hand om fascisterna – sedan tar vi hand om er.

Någon sådan antipati kan knappast skönjas hos dem som i dag manar till solidaritet och samförstånd. Snarare anser man att motståndare på den politiska arenan kan vara antingen goda eller onda – och att det finns någon sorts utbölingar som inte respekterar reglerna. Paul Mason manar gamla trotskister att länka armarna med investmentbankirer. Inte för att bankirerna står på samma sida, utan för att de är accepterade motståndare, tillräckligt civiliserade eller belevade för att förtjäna en plats på idéernas marknad.

Suhonen poängterar att han känner stort samförstånd med exempelvis DN:s Peter Wolodarski. Självklart är skälet inte att de båda egentligen har samma åsikter, utan att de faktiska meningsskillnaderna ses som skillnader mellan två medtävlare – personer som båda respekterar någon sorts politisk Genèvekonvention. Det ironiska är att Suhonen mer eller mindre öppet anklagar liberaler för att ha kört samhället i botten och orsakat nästan alla problem vi står inför i dag. Men detta verkar inte vara skäl nog att säga upp kontakten. Le Pens logik är helt enkelt för stark. Mycket kan tydligen förlåtas, så länge vi talar om personer som i grunden anses vara av ”rätt sort” och kan inordnas på den goda sidan i Den Stora Konflikten.

Kanske är själva etiketten etablissemang felaktig för att förstå denna politiska dynamik. Många som inte är makthavare eller tillhör mäktiga institutioner verkar i dag se starka skäl att ställa sig på den politiska sida som alltmer desperat försöker mota hotet från Le Pen, Wilders, Farage och liknande personer i grind. Daniel Suhonen är socialist och socialdemokrat, men det blir orimligt att försöka svartmåla de socialister som står långt till vänster om honom som del av ”etablissemanget” i den mån de också accepterar den här sortens logik. Detta är inte ett etablissemang, det är snarare en sorts identifikation: en magkänsla som föregår den politiska analysen.

Varifrån kommer denna magkänsla? Varför är indelningen i goda och onda i dag så självklar? Vad är det som gör att Suhonen och Wolodarski plötsligt kan uppleva samsyn, eller som gör att delar av vänstern plötsligt sätter sitt hopp till Annie Lööf? Jag gör inte anspråk på att i denna text besvara någon av frågorna fullt ut, men vill ändå försöka staka ut ett spår som förhoppningsvis leder i rätt riktning.

Demokratins tomrum

Under flera decennier har politikens själva innehåll gradvis urholkats i våra västerländska demokratier. Här kan vi återvända till Peter Mair och hans iakttagelser i boken Ruling the void. Under sin första mandatperiod som brittisk premiärminister sa Tony Blair i en intervju att han aldrig varit politiker på allvar och inte såg sig som en del av ”politiken” överlag. [5] Frågan är vad som egentligen återstår av politiken, om inte ens en partiledare och premiärminister identifierar sig med den.

Vad liberalismen genomgår i dag är varken mer eller mindre än förmultning – samma process som för länge sedan drabbat den politiska vänstern. Ledare i Sovjetunionen blev med tiden inget annat än byråkrater, vana att arbeta i och för det rådande systemet. När väl Sovjetunionen kollapsade hade realsocialismen som ideologi redan varit död i årtionden. Ingen trodde längre på den och ingen var längre kommunist annat än på en sorts ironiskt plan. De sista kommunisterna styrde över ett ihåligt system, uppburna av ihålig ideologi och en lika ihålig auktoritet. Det var ett samhälle där alla visste att något var djupt fel, men där knappt någon kunde föreställa sig en förändring.

Vid 90-talets början surfade den fria världen på en våg av optimism. Nästan tre decennier senare har en rad kriser underminerat befolkningens tilltro till systemet och till den liberalism som – i brist på bättre alternativ – ännu är någorlunda dominerande. Lika tydligt är att liberalismens tilltro till sin egen ideologi börjat vackla. Segrarna för Brexit och för Donald Trump är djupt ironiska. De av oss som inte trodde att demokratin fungerade särskilt väl i ett land som USA, och som misstänkte att det var omöjligt för folket att rösta emot mediers och etablerade politikers konsensus, tvingas erkänna att vi till stor del hade fel. Men de som sa sig vara övertygade om att den ”fria världen” utmärks av demokrati, börjar nu, likt den amerikanske journalisten och författaren Fareed Zakaria, tala om att väst behöver mindre av den varan. [6] ”Illiberal demokrati” har blivit en sorts modeord, populärt bland dem som varnar för farorna med att ge folket alltför stor makt. Mycket kan sägas om liberalers växande tveksamhet inför demokratin, men det slående är främst hur dödfödd hela denna argumentationslinje verkar år 2017. Vilka utsikter har en odemokratisk liberalism att entusiasmera breda folklager i dag?

Dödsdömda koalitioner

Det är värt att poängtera att dessa storkoalitioner mellan höger och vänster, mellan liberaler och socialister och andra omaka par, är dömda att misslyckas. De misslyckas redan – och detta av en enkel anledning: de förnekar helt enkelt politikens innersta natur.

Utan ett ställningstagande – för någonting, mot någonting – finns ingen politik. Det var inte särskilt länge sedan som plattityder om att ”inte ställa grupper mot varandra” skulle ha mötts av gapskratt. I en tidigare värld, där våra partier hette sådant som Socialdemokratiska Arbetarpartiet eller Bondeförbundet, vore sådana uppmaningar absurda. En storkoalition från höger till vänster, byggd för att förhindra utbölingar att ställa grupper mot varandra, är en strategisk självmotsägelse. Särskilt i ett läge där själva lockelsen med populister – från vänster till höger – är att de faktiskt är de enda som vågar göra detta. Koalitionstänkandet avslöjar också en djup okunnighet om vad demokratin går ut på.

Poängen med demokratier är inte att förhindra populism eller en politik som gagnar en grupp på bekostnad av en annan. Snarare är förtjänsten med ett demokratiskt system att det faktiskt gör det möjligt att ställa grupper mot varandra på ett civiliserat, rättssäkert sätt, så att politiska skiften inte behöver genomföras med hjälp av gevär och brandbomber. Frågan är om vi verkligen inser riskerna med att täppa till denna politiska säkerhetsventil. En arg pöbel kan antingen avsätta de styrande genom öppna val i god demokratisk ordning, eller genom vad som lite förskönande kan kallas extrajuridiska massakrer. Att försöka mota populisterna i grind genom att på olika sätt göra den föreställda pöbelns röstsedlar värdelösa är riskabelt – vare sig det sker de jure eller de facto. Boten kan visa sig långt mer skadlig än själva soten.

En gång i tiden var det socialister och socialdemokrater som starkast gjorde anspråk på att förvalta och försvara demokrati och folkstyre. I dag verkar det som om en ny rockad håller på att ske. När populister som Marine Le Pen öppet försöker erövra rollen som försvarare av folkets överhöghet över politikerna, leder det till ett enda kaos för de politiker som tidigare kunnat verka ganska ostört. Situationen blir inte bättre av att allt fler aktörer retirerar eller självmant ger upp varje tanke på att folket har något att göra inom vårt politiska system.

Således är det nog fel att beskriva dagens politiska polarisering som en konflikt mellan ”etablissemanget” och dess motsats. Kanske är skälet till att socialister och liberaler alltmer kan känna samsyn, och förenas mot en hotande populism, att båda grupperna i dag är lika ihåliga. Båda krafterna har vant sig vid – och lärt sig leva i – det politiska tomrum som Peter Mair så klarsynt skrev om.