Eliten som försvann

Det fick representanten för akademin, en inflytelserik samhällsvetenskaplig professor, att invända skarpt. Idén om en elit kom från den politiska populismen. Där utmålar man hur samhället på ett konspiratoriskt sätt styrs av en homogen elit vars intressen är skilda från folkets.

Så talar populister, förklarade professorn. Eftersom journalisten var en bra person och inte någon destruktiv populist, var det onödigt att anamma deras språk. Journalisten bad genast så mycket om ursäkt. Inga frågor ställdes om på vilket sätt begreppet ”elit” skulle vara en tankefadäs.

Begrepp med beröringssmitta

Motviljan mot elitbegreppet är tidstypisk. I Dagens Nyheter skriver exempelvis ledarskribenten Amanda Sokolnicki att:

bilden av eliten mot folket är populisters favoritföreställning. Genom att klumpa ihop alla de aktörer och motstridiga intressen som tillsammans kan beskrivas som en elit, och låtsas som att de delar en gemensam agenda, kan man utmåla sig som folkets representant. [1]

Invändningen mot elitbegreppet är densamma som hos professorn: istället för homogenitet ser man mångfald och motstridiga intressen i samhällets ledande skikt. Att tala om en elit är politiskt tveksamt och medför en beröringssmitta, inget som hör hemma i anständiga sammanhang.

Samma aversion mot elitkritik syns i en annan samtidstypisk och besläktad diskussion: frågan om det finns ett medieetablissemang som istället för att kritiskt granska det styrande skiktet har utvecklats till att bli dess bundsförvant.

En artikel publicerad på DN Debatt kan tjäna som illustration. Där varnar de samhällsvetenskapliga professorerna Marie Demker, Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck, för denna tanke som de menar är potentiellt systemhotande:

Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen. [?] Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin. [2]

Faran är att oseriösa aktörer sprider falska nyheter, ”missvisande och påhittad information”, som gör det förföriskt enkelt att vira in sig i en kokong av selekterad information som endast bekräftar felaktiga världsbilder istället för att utmana dem med korrekta data.

Det som sker är en reträtt från det makt- och etablissemangskritiska perspektivet. I den nya diskursen om folket och eliterna vänds lojaliteten uppåt.

Man menar att en god demokratisk debatt tar sin utgångspunkt i en gemensam plattform av objektiva fakta, framforskade av akademin och förklarade för allmänheten av oberoende och neutrala nyhetskanaler. När data konfronteras med värderingar uppstår en sund politisk debatt. Fakta + Värdering = Ståndpunkt.

Särskilt när det gäller rädsla för risker och hot brukar allmänhetens tänkande nu beskrivas som undermåligt. Allmänhetens rädsla ställs mot en objektiv riskbedömning och befinns vara överdriven och irrationell.

En omsvängning

Det är fascinerande hur snabbt detta nya sätt att resonera kring elit och allmänhet har kunnat bli så pass vedertaget i framträdande kretsar. Det avviker nämligen diametralt på varje punkt från vad som har varit det dominerande sättet att diskutera frågor om eliter, kunskap och samhällsrisker inom samhällsvetenskapen.

Hur ska man förstå detta plötsliga avstånd mellan samhällsvetenskapens standardlitteratur och den nya diskursen om folket och eliterna? Vad är det som har hänt?

Föreställningen att det inte skulle finnas någon maktelit i samhället är bara ekon från nedtonade självbilder som återfinns inom eliten.

Det som sker är en reträtt från det makt- och etablissemangskritiska perspektivet. Samhällsvetenskapliga analysmodeller har närmast regelmässigt brukat handla om att ifrågasätta etablerade auktoriteter och institutioner och uppvärdera erfarenheter och synsätt från grupper som har mindre inflytande. I den nya diskursen om folket och eliterna vänds lojaliteten uppåt.

Låt oss först se närmare på hur det har brukat låta i den samhällsvetenskapliga litteraturen för att få en uppfattning om hur kraftigt denna nya tankestil avviker från det som brukar läras ut vid universiteten. Därefter diskuterar jag hur man kan beskriva kontrasten, vad det är för slags skillnad eller förändring som framträder och vad som kan ligga bakom.

Finns en elit?

Hur den offentliga makten är fördelad och strukturerad i samhället har ägnats mycket uppmärksamhet i statsvetenskap och sociologi. Det är ingen exotisk idé att de avgörande besluten i samhället kontrolleras av en snäv grupp, en maktelit som är socialt och värderingsmässigt homogen och har intressen som skiljer sig från allmänhetens. Så resonerar inte bara konspiratoriska populister – tvärtom är det en av den politiska analysens stora idéskolor under efterkrigstiden och brukar kallas för elitteori. [3]

Teorins mest välkände företrädare är sociologen C. Wright Mills, en av de verkligt inflytelserika sociologerna efter andra världskriget. Det viktigaste verket är hans bok från 1956, The Power Elite. Låt oss se närmare på The Power Elite som ett exempel på hur eliter diskuteras i samhällsvetenskapen.

Där det finns en elit finns också en massa. Eliten är allt det som massan inte är.

Eliten utgörs av den lilla grupp personer som befinner sig i ställningar där deras beslut eller icke-beslut får stora konsekvenser för samhällets riktning. De fattar avgörande beslut som påverkar många. Vi andra gör det inte. Eliten kan kliva utanför den sociala miljö som fångar in gemene man. De kan forma den, befinner sig ovanför den, i de kommandopositioner som finns i toppen på stora företag, överst i statsapparaten, i ledningen för de största politiska partierna och organisationerna.

”De lägger mindre märke till sitt eget stora inflytande än det motstånd de kan möta då de utövar det.”. [4] Så kommenterar Wright Mills maktelitens självförståelse. Föreställningen att det inte skulle finnas någon maktelit i samhället är bara ekon från nedtonade självbilder som återfinns inom eliten. Makteliten är tvärtom ett naturligt resultat av att avgörande beslut centraliseras till ett litet fåtal i moderna hierarkiska samhällsinstitutioner.

Det är genom positioner på strategiska platser som inflytandet över de viktigaste samhällsbesluten koncentreras till makteliten. Innehavet av nyckelposterna gör gruppen inflytelserik, inte deras pengar, talanger eller allmänt kändisskap. Makt, inte materiell ojämlikhet, är kärnfrågan. Utan att hålla i spakarna vid samhällets nyckelpositioner skulle resurskoncentrationen ändå inte bestå. Frågan är vem som fattar de stora besluten och vilka som bara är föremål för andras stora beslut. Så skiljer man makteliten från massan i Wright Mills elitteori.

I maktelitens närhet återfinns ”konsulter, talespersoner och opinionsbildare som fungerar som kaptener för deras tänkande och beslut”. [5] Tillsammans med makteliten utgör de ett särskilt socialt skikt där medlemmarna tenderar att känna och respektera varandra och fästa särskild vikt vid varandras intressen. De uppför sig annorlunda mot varandra, gifter sig inom sin sociala miljö och delar en bakgrund som ger dem gemensamma och särpräglade referensramar.

Massamhället

Detta är inte helt ofarliga tankar (vilket inte betyder att de skulle vara felaktiga). Wright Mills lägger själv märke till att idén om en maktelit ofta ingår i en konspiratorisk samhällsuppfattning: att allt som händer sker därför att en allsmäktig elit önskar det. Tanken finns också i antisemitiska teorier om en judisk världskonspiration.

Men en konspiration är inte vad Wright Mills målar upp. Han gör en analys av de stora maktskillnader som finns i ett samhälle och de sociala band och gemensamma intressen som utvecklas i den grupp som besitter nyckelpositionerna. Det betyder inte att gruppen skulle vara allsmäktig eller att medlemmarna aldrig skulle begå misstag.

Där det finns en elit finns också en massa. Eliten är allt det som massan inte är. Omvandlingen av allmänheten till en passiv massa i det moderna samhället är en förutsättning för maktelitens inflytande. Så uppstår ett massamhälle, som har fyra karaktärsdrag. [6]

1. Andelen opinionsbildare är låg jämfört med andelen opinionsmottagare.  I massamhället är samhällskommunikation snarare riktad till mottagare än en diskussion mellan deltagare.
2. Möjligheterna att bemöta en åsikt utan repressalier är små. Dels finns tekniska hinder inbyggda i kommunikationskanalerna. Tillgång till kanalerna är en flaskhals som kontrolleras centralt. Dels finns informella normer som tillsammans gör att publiken tenderar att passiviseras och få svårt att ”svara tillbaka”, ens för sig själv.
3. Allmänhetens åsikter omsätts inte i handling. Centrala beslut som påverkar hela samhället är tämligen frikopplade från och svåra att påverka genom allmänhetens egen opinionsbildning. Möjligheterna att omsätta allmän opinion till kollektiv handling som förändrar samhället är begränsad – de avgörande besluten i samhället formas inte på det sättet.
4. Den fjärde och mest undflyende dimensionen gäller att allmänheten i högre grad blir en ”massa” när den saknar autonomi från auktoritetsfigurer som representerar samhällsinstitutioner. I extremfallet kan man tänka sig det totalitära samhällets hemliga inflytandeagent eller angivaren, som med skräck och list genomdriver offentlig politik ända in i privatlivets mitt. Men mer vardagligt gäller frågan om den privata sfären politiseras genom att offentlig normbildning pågår även i privata, vardagliga sammanhang. Massan saknar en genuint privat sfär som är utom räckhåll för offentlig auktoritet. Den får svårt att freda sig och sätta sig till motvärn mot påverkan.

Massmedia är den dominerande kommunikationsformen i massamhället. Den mottagande massan blir en passiv mediemarknad istället för aktiva deltagare i verkliga meningsutbyten. C. Wright Mills beskriver massmedia i mycket negativa termer, som en nedbrytande faktor som tjänar den rådande makten och banaliserar allmänhetens politiska diskussioner, tömmer privatlivet på mening och gör det svårare för allmänheten att formulera och hävda sina intressen i frågor som ligger bortom det allra mest närliggande. [7]

C. Wright Mills fyra punkter är värda att hålla i minnet. Vi kommer att återvända till dem för att resonera kring varför elitteorier tycks ha blivit så kontroversiella just nu.

Finns det objektiva politiska ”fakta”?

Så långt frågan om det är acceptabelt att tala om en elit när man bedriver samhällskritik. (Ja, begreppet är samhällsvetenskapligt väletablerat.) Ett andra karaktärsdrag i den nya vändningen i samhällsdebatten gäller synen på kunskap i politisk debatt.

I den nya tankestilen hittar man en syn på förhållandet mellan politik och kunskap som i samhällsvetenskapliga sammanhang skulle uppfattas som naiv. Man tycks tänka sig ett batteri av vetenskapligt fastställda sanningar om samhället som grunden för politiken. Avvikande verklighetsbeskrivningar är irrationella och vilseledande. I botten finns en föreställning om att många politiska konflikter kommer ur förvirring kring fakta och orsakssamband.

Det är en teknokratisk syn på kunskapens status i politiska frågor.  Man tänker sig att vetenskaplig och teknisk expertis har en exklusiv roll för att döma av korrekta, ”evidensbaserade” lösningar på samhällsfrågor. Politiken ska få rationella lösningar, som ett optimeringsproblem.

I en trivial mening råder ingen konflikt om att det finns objektiva fakta om samhället. Det går att ge entydiga svar på basala frågor som vilken stad som är huvudstad i Spanien eller om första världskriget inträffade före eller efter år 1900. Men i samhällsvetenskapliga analyser av kopplingen mellan kunskap och politik är det någonting annat som brukar betonas. Nämligen att politiska konflikter gäller diffusa och svårfångade frågor som är sammansatta och illa definierade.

Därför handlar politiska konflikter om i vilken riktning man ska söka svar, vilka aspekter som är relevanta och vad som inte hör till saken:

• Är det bra eller dåligt med ekonomisk omfördelning?
• Blir samhället bättre, sämre eller spelar det ingen roll om antalet skilsmässor ökar?
• Är det säkert med kärnkraft?

Här blir den teknokratiska kunskapssynen naiv. Det finns ingen entydig ”expertis” som besitter definitiva ”fakta” kring ekonomisk fördelning eller hur man ska se på skilsmässor. Inte ens i en så teknisk fråga som kärnkraften finns en av alla parter erkänd expertis som kan döma av saken. Konflikten gäller inte faktauppgifter i sig, utan på vilket sätt en så stor fråga ska besvaras, vilka kriterier som är lämpliga och vilket slags expertis som är relevant för att hitta svaren.

Nätverk av likatänkande

Den typiska samhällsvetenskapliga litteraturen på det här området tonar ned vilka möjligheter som skulle finnas att lösa politiska konflikter genom vetenskapliga fakta. För att bara ge ett exempel: i en klassisk lärobok av statsvetaren Charles Lindblom understryker han att den teknokratiska lösningen på politiken inte är möjlig därför att:

1. Experterna kan ha fel och det är folk medvetna om.
2. Den kan inte lösa intresse- och värdekonflikter.
3. Nödvändig kunskap tar för lång tid att ta fram och kostar för mycket.
4. Den kan inte avgöra dagordningsfrågan: vilka samhällsproblem som är mest angelägna. [8]

Politiska aktörer och nätverk svetsas samman av att man delar specifika perspektiv på vilken kunskap som är ”relevant” och ”giltig” inom ens politiska intresseområde – maktnätverk av likasinnade och likatänkande. [9] Skenbara konflikter om ”fakta” kan i grund och botten förstås som uttryck för mer grundläggande konflikter om perspektiv på komplexa samhällsproblem och oenighet om grundläggande värden. Den nya synen på offentliga ”fakta” inom politisk debatt är en tvär gir bort från den kunskapssyn som man brukar hitta i den samhällsvetenskapliga litteraturen.

Här står hoppet till den spontana problemlösningskapacitet som uppstår i en öppen samhällsdebatt mellan jämställda parter: den fria, politiska demokratins ”intelligens”. Begrepp som ”falska nyheter” eller ”falska fakta” vore helt främmande i denna litteratur som sjunger perspektivens och pluralismens lov.

Finns en ”korrekt” riskbedömning?

Framför allt inom ett område beskrivs allmänhetens verklighetsuppfattning som irrationell: riskbedömning, särskilt när det gäller oro för brott. Demagoger sägs skrämma upp folk med överdrivna risker och utnyttja hysteriska reaktioner.

Oavsett hur det ligger till med brottslighet eller andra samhällsrisker är argumentet intressant i sig – ty så har det inte brukat låta om allmänhetens riskuppfattningar. Detta är vårt tredje exempel på hur den nya tankestilen bryter med konventionell samhällsvetenskap.

Hur har den samhällsvetenskapliga synen på risker sett ut? Den relevanta litteraturen hittar man i riskforskningen som framför allt har varit livaktig inom sociologi, antropologi och statsvetenskap. Låt oss än en gång se till vad som har sagts i en inflytelserik introduktionsbok på området, i det här fallet Deborah Luptons översiktsverk Risk. Det är en flitigt citerad och använd källa som utkom i sin andra upplaga 2013.

Inom risklitteraturen ger man allmänhetens oro samma status som expertbedömningar. Nu ser man den istället som ett tecken på att allmänheten är förledd.

Lupton inleder sin bok med att tämligen avfärdande beskriva ett undermåligt sätt att betrakta risker. Den simpla metoden är att se dem som någonting objektivt och vetenskapligt mätbart, och sedan sätta denna korrekta riskbedömning i kontrast mot allmänhetens skeva riskuppfattningar. Detta kallar Lupton för det tekno-vetenskapliga perspektivet. Modellen tjänar bara rollen som ”den andre”. Hon skriver syrligt att det tekno-vetenskapliga perspektivet rymmer ett ”illa maskerat förakt för gemene mans brist på vad som anses vara en ?lämplig? eller ?korrekt? kunskap om risk”. [10] Huvuddelen av Luptons bok ägnas åt att kritisera den ansatsen och introducera mycket lämpligare perspektiv som samhällsvetaren kan hålla sig till.

Begrepp som ”objektiva fakta” och ”absoluta sanningar” om hur stora olika samhällsrisker skulle vara, exempelvis risken för brott, sätts inom citationstecken genom hela boken. Idén att det skulle finnas en ”objektiv” mätbar risk är bara en socialt skapad idé om risk bland många andra.

Att olika grupper gör olika riskbedömningar beror på att riskerna analyseras ur olika perspektiv (det vill säga samma idé som gör att politisk debatt inte kan baseras på entydigt objektiva fakta, se ovan). Expertgruppers perspektiv har inget företräde framför gemene mans. De utgör bara olika sätt att se på en fråga, utan att man kan hävda att det ena skulle vara mer korrekt än det andra i en objektiv mening. [11]

På samma sätt som det fanns en maktkritisk tendens i samhällsvetenskapen finns en omvänd systemlojal tendens i den nya ansatsen. Makteliten finns inte och kan därmed inte granskas.

Att allmänheten kan värdera risker annorlunda än experter förklaras av att våra reaktioner handlar om mer än rena sannolikhetsbedömningar. De genomsyras av moraliska ställningstaganden. Det är en fråga om vilka risker som man anser vara acceptabla och vilka man inte vill finna sig i. Det är naturligt att göra sådana bedömningar, inte irrationellt.

Risker som något socialt konstruerat kan vara en svårsmält idé för den som inte följt samhällsvetenskaperna på nära håll. Men det intressanta för vår del är inte om perspektivet är övertygande. Saken är att det under flera decennier har varit det normala sättet att analysera frågor om risk inom ämnen som sociologi och statsvetenskap. Skillnaden mot den nya tankestilen, där allmänhetens rädsla för brott avfärdas som irrationell, är radikal. Inom risklitteraturen ger man allmänhetens oro samma status som expertbedömningar. Nu ser man den istället som ett tecken på att allmänheten är förledd.

Den etablissemangslojala vändningen

Efter den här genomgången har förhoppningsvis den gemensamma nämnaren mellan diskussionerna om eliter, kunskap och risk blivit tydlig. Den samhällsvetenskapliga ansatsen har brukat vara makt- och etablissemangskritisk. Det som uppvärderats och återupprättats har varit giltigheten i alternativa perspektiv, allmänhetens synsätt, rösten från den enskilde som inte är en del av den erkända expertisen. C. Wright Mills syfte med att ringa in och beskriva en maktelit som avskild från den breda allmänheten var att göra den synlig och möjlig att ställa till svars.

I den nya etablissemangsvänliga diskursen upplöses makteliten i ett moln av fjädrar. Eliten finns inte, bara en väldig mångfald av aktörer och intressen som drar i mängder med riktningar utan syfte. Hur kan det vara möjligt att kritiskt granska det styrande samhällsskiktet om man inte erkänner dess existens? Allt som återstår är en ”pluralism” där alla och envar är makthavare lite till mans.

Den intressanta frågan är varför de tankefigurer som tidigare utgjorde progressiv och maktkritisk samhällsvetenskap nu snabbt tycks delegeras till att vara suspekta pro-populistiska idéer.

På samma sätt som det fanns en maktkritisk tendens i samhällsvetenskapen finns en omvänd systemlojal tendens i den nya ansatsen. Makteliten finns inte och kan därmed inte granskas. Politiska frågor ska debatteras med utgångspunkt från offentligt erkända och producerade objektiva fakta. Teknisk-vetenskaplig expertis kan döma av vilka risker som förtjänar oro och när oron är överdriven.

Hur ska man då förstå vändningen? En intressant ledtråd hittar man i C. Wright Mills fyra dimensioner av massamhället som beskrevs ovan. Låt oss återbesöka punktlistan på nytt och se hur aktuella samhällstrender förhåller sig till den.

1. I massamhället var andelen opinionsbildare låg i förhållande till andelen opinionsmottagare. Men det som sker idag är att opinionsbildning blir en långt mer decentraliserad verksamhet, där samhällsdebatten flyttar ut i sociala medier och i större grad sker horisontellt människor emellan.
2. I massamhället var möjligheterna små att bemöta den väletablerade opinionen utan repressalier, både av tekniska och av sociala skäl. Idag förändras båda dessa faktorer. Massmediernas tekniska oligopol är mer eller mindre brutet och sociala spärrar mot avvikande röster blir allt svagare.
3. I massamhället omsätts inte allmänhetens åsikter i handling. Idag har – på gott och ont – uppblossade populistiska rörelser snabbt vunnit stort politiskt inflytande i andra länder. Allmänhetens opinioner har visat sig vara möjliga att mobilisera till politisk handling som får konkret effekt.
4. I massamhället är vardagslivet penetrerat av offentliga auktoritetsfigurer som har en stor normsättande kraft. Idag ifrågasätts etablerade auktoriteter i allt större utsträckning och möts med större skepsis.

I alla fyra dimensionerna kan man hävda att det syns en rörelse bort från Wright Mills massamhälle, i riktning mot en mer autonom och politiskt självständig allmänhet. Följer man Wright Mills innebär det i sin tur att maktelitens ställning påverkas. Förändringarna rubbar maktförhållanden i samhället. Den diskurs som nu framträder skulle i Wright Mills ögon kunna betraktas som ett slags försvarsmekanism för den rådande ordningen.

Men är det inte bara så att det nu har visat sig att det inte finns en maktelit? Kanske har det nu visat sig att det verkligen finns vissa objektiva fakta som politiken måste ta sin utgångspunkt ifrån? Kanske har vi bara nu upptäckt farorna med att inte ge offentliga objektiva fakta en politisk särställning, och att det har blivit tydligt att experter har en överlägsen förmåga att bedöma risker som allmänheten saknar?

Det kan man ha olika uppfattningar om. Men den intressanta frågan är varför de tankefigurer som tidigare utgjorde progressiv och maktkritisk samhällsvetenskap nu snabbt tycks delegeras till att vara suspekta pro-populistiska idéer. Varför är samtidigt de idéer som i samhällsvetenskapen tidigare ansågs ha en småborgerligt systemvänlig slagsida nu på väg att upphöjas till ansvarsfullt tänkande? Vad ligger bakom lappkastet? Visar det sig nu att samhällsanalysens kritiska blick hela tiden i grund och botten har handlat om politiska lojaliteter?