Kan man rädda demokratin genom att upphäva den?

Svensk politik har som bekant under de senaste åren präglats av Sverigedemokraterna, eller rättare sagt frågan hur övriga partier borde förhålla sig till dem. Reaktionerna mot SD har i regel varit rent fördömande över så gott som hela det politiska spektret och i ledande medier. Många anser att SD bär på så pass tvivelaktigt ideologiskt tankegods att man har tvingat fram en i det närmaste enig politisk front för att motarbeta partiet.

Även om möjligheten att vägra samarbeta med ett visst parti ligger i demokratins natur, finns det vägande skäl att reflektera över konsekvenserna av att i allt väsentligt utestänga ett parti som i dagsläget förefaller representera kanske en femtedel av väljarkåren. Följden kan nämligen bli en känsla av vanmakt och politisk resignation hos en betydande del av befolkningen, även utanför SD:s egentliga väljarkår. En utbredd bristande tilltro till politiken kan i sin tur bli ödesdiger i ett snabbt försämrat geopolitiskt klimat.

I den svenska debatten anförs så gott som uteslutande en enda historisk parallell i fråga om SD, nämligen Tyskland på 1930-talet. Faran med denna klart haltande jämförelse är att man drar felaktiga slutsatser om dels det verkliga tillståndet i dagens Sverige, dels konsekvenserna av den förda politiken.

Det finns emellertid andra historiska paralleller med betydligt större relevans för Sverige. En av dem är grannlandet Estland.

Estlands 1930-tal

I Estland utspann sig på 1930-talet en dramatisk utveckling som bär på många viktiga lärdomar för dagens Sverige och andra västländer, men dessvärre har de insikter man kunde vinna helt skymts av de fruktansvärda händelser som sedermera följde. Estlands 1930-tal utgör emellertid en utmärkt fond för reflektioner över dagens samhälle.

Sedan Estland blivit självständigt i efterdyningarna av första världskriget lyckades landet rätt snabbt komma på fötter ekonomiskt, tack vare en tilltagande industrialisering och en snabbt omorienterad utrikeshandel efter kollapsen i Ryssland, den traditionella och naturliga handelspartnern. Inte minst exporten av livsmedel tog fart. Estland började söka sig västerut, både politiskt och ekonomiskt, vilket givetvis underbyggdes av en i allt väsentligt nordisk samhällskultur. Sett i backspegeln förefaller 1920-talet ha varit en tid då Estland kunde ha blivit ett självskrivet nordiskt land, ett andra Danmark.

Den estniska politiken präglades dock av betydande instabilitet. Landet hade inte mindre än 17 regeringar åren 1921-1933, dvs. medellivslängden för en regering underskred ett år. Visserligen återkom i regel en liten krets personer som regeringschefer, vilket i någon mån uppvägde instabiliteten, men befolkningens förtroende för politikernas förmåga att ta ansvar för landet försvagades för varje regeringskris.

Denna politiska instabilitet kunde dock fortgå utan alltför allvarliga konsekvenser tack vare stabila och välfungerande institutioner. Naturligtvis bidrog också den gynnsamma ekonomiska utvecklingen under 1920-talet. Men när världsekonomin gjorde en djupdykning under det tidiga 1930-talet tycktes den demokratiska politiken inte längre kunna svara mot de nya krav som situationen ställde.

Under 1930-talets första år började ett fascistparti, de s.k. Frihetskrigarna (Vapsid), växa sig allt starkare, till en början främst på kommunal nivå. Detta parti företrädde ett slags italiensk variant av fascism och var liksom befolkningsflertalet i Estland mer eller mindre avogt inställt till såväl Tyskland som de tyska nazisterna. Frihetskrigarna förespråkade korporativistiska lösningar i stället för demokrati, som de mot bakgrund av den estniska samtiden inte obefogat uppfattade som både ineffektiv och oförmögen till handling. De menade att representation skulle ske på basen av kollektiv tillhörighet, främst yrkesmässiga eller socioekonomiska kategorier, men även till exempel språkliga. Man såg långtgående statliga ingrepp i ekonomin som en lösning på de problem som den världsomfattande depressionen hade vållat.

Avsteg från demokratin

Den center-liberala regeringen försökte stävja Frihetskrigarnas tilltagande popularitet genom att bland annat införa vad man betecknade som ”kontroll” över vad som skrevs i media. Man undvek nogsamt ordet censur, eftersom sådan uttryckligen var förbjuden i grundlagen. Det här fick naturligtvis rätt snart som följd att medierna inte kunde återspegla utvecklingen i samhället. Premiärminister Jaan Tönisson meddelade att han inte såg någon annan utväg ur dilemmat med Frihetskrigarnas växande popularitet än att avvika från vissa av demokratins spelregler. Tönisson föreställde sig aldrig att demokratin som sådan skulle upphävas, utan såg det som nödvändigt att ta tillfälliga och kortlivade krafttag mot en rörelse som enligt honom hotade demokratin. Men oavsett ursprungligt syfte hade nu snöbollen satts i rullning.

Frihetskrigarnas frammarsch kunde dock inte stoppas, trots att man rentav införde ett kommunalt undantagstillstånd i universitetsstaden Tartu på grund av ständigt återkommande gatuslagsmål mellan anhängare och motståndare till partiet.

I oktober 1933 lyckades Frihetskrigarna driva igenom krav på folkomröstning om en ny grundlag, som bland annat gällde inrättandet av ett presidentämbete (”riksäldste”) med betydande maktbefogenheter. Partiets förslag vann och Tönissons regering avgick, eftersom man tolkade resultatet som ett folkligt misstroende mot regeringen. Ny regeringschef blev den konservative Konstantin Päts, vars gestalt kom att sätta sin prägel på återstoden av Estlands 1930-tal.

Inför presidentvalet som skulle äga rum våren 1934 kunde Frihetskrigarna lansera en trovärdig kandidat, vilket fick de övriga partiernas oro att övergå i ren desperation. I mars 1934 förklarade regeringen undantagstillstånd i hela landet och förbjöd Frihetskrigarna som parti. Päts tog över som t.f. riksäldste. Inför parlamentet meddelade Päts att det estniska folket hade utsatts för manipulation av fascister och därför befann sig i en ”masspsykos”. Folket kunde således inte för tillfället fullfölja sin uppgift som innehavare av den högsta makten i landet, menade han.

Den här utfästelsen har av flera historiker bedömts som inledningsvis uppriktigt menad. Päts hade faktiskt för avsikt att återgå till en normal politisk dagordning när den störning som Frihetskrigarna hade orsakat var eliminerad.

Utlysandet av undantagstillståndet skedde oblodigt, men omkring 500 representanter för Frihetskrigarna arresterades. Inom loppet av några månader hade dock de flesta blivit frisläppta. Undantagstillståndet gjorde det möjligt att avsätta de fullmäktigeledamöter i kommunerna som representerade Frihetskrigarna samt förbjuda partiets publikationer. Övriga medier fick ytterligare detaljerade instruktioner från de styrande om hur de skulle beskriva situationen i landet.

En illustration ur Frihetskrigarnas publikation Võitlus (Kampen). Mannen och kvinnan bär på en fana med texten ”För en bättre framtid för Estland” medan reptilen till höger skyltar med ”För en bättre framtid för mig själv”.

Parlamentet som inledningsvis förhållit sig positivt avvaktande till undantagstillståndet började så småningom visa tecken på oro. Päts och gruppen kring honom avbröt emellertid vintersessionen 1934 redan i april och utlyste ett sommaravbrott i parlamentetsarbetet. När parlamentet återsamlades i september uppstod en dragkamp mellan de styrande och ett betydande antal parlamentsledamöter. Inrikesminister Karl Einbund kunde dock med stöd i lagen förklara sessionen avbruten och Estland hamnade i ett tillstånd där parlamentet i praktiken var upplöst medan nyval var uppskjutna på obestämd tid. Samtidigt förlängde regeringen undantagstillståndet med ett år.

Tigandets tid

Den efterföljande tiden i Estlands historia med Päts som de facto-ledare brukar kallas tigandets tid (”vaikiv ajastu”). Centrala demokratiska institutioner hade upphört att verka även om de formellt sett fortfarande existerade. En rad samhällsviktiga företag togs över av regeringen, däribland familjen Wallenbergs oljeskifferfabrik i Sillamäe, vilket skapade friktion mellan Sverige och Estland. Denna oenighet skulle komma att bidra till att Sverige sedermera även de jure erkände den sovjetiska ockupationen av Estland i utbyte mot ekonomisk kompensation. Den politiska snålblåsten drabbade också minoriteter, såsom ryssar, tyskar och svenskar, även om det aldrig kom till några regelrätta förföljelser.

Päts maktutövning fjärmade så småningom allt fler även bland dem som inledningsvis hade uppfattat undantagstillståndet som nödvändigt. Många medborgare upplevde att den förda politiken inte längre stämde överens med de tidigare utfästelserna. Päts regim sågs som huvudsakligen ”agrar”, vilket gjorde att den med sina nära nog obegränsade maktbefogenheter blev särskilt svår att acceptera för såväl arbetarklassen som den bildade klassen. Tönisson och en rad andra tongivande politiker skrev år 1936 ett upprop mot Päts, men det kunde inte längre publiceras i Estland, utan endast i tidningen Helsingin Sanomat i Finland.

En illustration ur Frihetskrigarnas publikation Võitlus (Kampen). Befälhavaren för de döda (underförstått stupade soldater i frihetskriget) ger order ”Lediga! De där borta har inte tid att ta emot vår parad”. Rubriken över bilden lyder ”Den osynliga paraden under republikens senaste årsdag”.

Samtidigt kände dock Päts av ett visst tryck och tillsatte år 1936 en kommission som fick i uppdrag att ta fram en ny grundlag. Denna skulle råda bot på de tillkortakommanden som hade blivit alltför uppenbara i den estniska demokratin före år 1934, vilket i praktiken innebar att man tog in en hel del tankegods från de förbjudna Frihetskrigarna. Medborgarna skulle inte ses som enbart individer, utan kanske först och främst som representanter för något kollektiv. Grundlagen föreskrev inrättandet av en stark presidentpost samt ett tvåkammarparlament med syftet att låta folkviljan uppvägas av korporativa strukturer, bland annat de av Päts regim införda självstyrande yrkeskollektiven, en tanke vars ursprung direkt kan härledas till Frihetskrigarna.

Ödesdiger utveckling

Den nya grundlagen trädde i kraft år 1938 och Päts blev Estlands första president, om också formellt sett temporärt. Man kan bara spekulera i om detta kunde ha medfört en återgång till demokrati, eftersom andra världskriget avbröt utvecklingen. När Sovjetunionen började ställa krav på militärbaser i Estland åren 1938-1939 var demokratin åtminstone ännu inte återställd och förhandlingarna sköttes från estnisk sida av en liten grupp individer som saknade folkligt mandat. Detta kom att bli ödesdigert. Förhandlarna kände många gånger stor rädsla inför den mäktiga grannen i öster och kunde inte, i motsats till de finländska förhandlarna i motsvarande situation någon månad senare, parera rädslan med en känsla av samhällelig legitimitet och folkligt stöd. Det estniska samhället hade under de gångna åren hunnit ta allvarlig skada och avståndet mellan styrande och styrda vidgats till en oöverbryggbar klyfta.

Den estniska regeringen gav snabbt efter för de sovjetiska kraven och sommaren 1940 utplånades Estland till slut av Stalin. Förlusterna i människoliv genom terror och krig skulle uppgå till kanske en tiondedel av befolkningen. Estland försvann från världskartan i femtio år.

Huruvida detta öde kunde ha undvikits är naturligtvis en fråga som inte går att besvara, men i det nödläge som uppstod år 1939 hade en folklig förankring av regimen i vilket fall som helst varit mycket värdefull. Kontrafaktisk historieskrivning är alltid spekulativ. I detta fall finns dock en någorlunda fungerande parallell, nämligen Finland.

Också i Finland förekom på 1930-talet en fascistisk rörelse, den s.k. Lappo-rörelsen, men den kunde desarmeras och demokratin stod fast. Den finländska statsledningen stod sedan aldrig ensam och kunde i det kritiska skedet åren 1939-1940 räkna med en bred folklig uppslutning. När förhandlingarna bröt samman hösten 1939 och Sovjetunionen gick till angrepp skedde det mot ett enat finländskt folk som var redo att försvara sig. Huruvida Estland kunde ha försvarat sig rent militärt är långt ifrån säkert, men troligen skulle händelseutvecklingen ha blivit åtminstone något annorlunda om allvaret i situationen hade varit allmänt känt, så att någon form av preventiva åtgärder kunnat vidtas. I stället föll Estlands folk helt oförberett i händerna på en av världshistoriens mest blodtörstiga diktaturer.

Likheter med dagens Sverige

Dessa lärdomar från ett grannlands moderna historia kunde gärna uppmärksammas och diskuteras i Sverige, där man i dagsläget kan ana vissa likheter med det som skedde i Estland. Det gäller dock att identifiera de stora dragen i utvecklingen utan att fastna vid de detaljer som uppenbart skiljer sig åt.

Det är förstås ytterst osannolikt i Sverige med en kupp av det slag som Päts genomförde i Estland år 1934, men en åtgärd som decemberöverenskommelsen uppfattas i vida kretsar som ett flagrant avsteg från parlamentariska principer. För att desarmera ett politiskt parti tummar man på parlamentariska spelregler, så att oppositionen i praktiken går samman med regeringsblocket. Det förekommer heller ingen direkt styrning av medias rapportering i dagens Sverige. Ändå torde få förneka existensen av en s.k. åsiktskorridor, som försvårat en balanserad diskussion om just de frågor som lett till SD:s tillväxt. Det finns därutöver utbredda farhågor att svenska journalisters politiska sympatier, som enligt undersökningar har en tydlig slagsida åt vänster, påverkat frågeställningarna i den offentliga debatten.

Ryssland står knappast heller i beråd att slå till mot Sverige, men dess avsikter gentemot sina grannar, inklusive Sverige, är för närvarande okända, illavarslande nog. I dag står samhället dessutom inför hot från våldsbejakande islamism, som blir svår att bekämpa om den av inrikespolitiska skäl inte analyseras uppriktigt och balanserat.

Estlands stora misslyckande på 1930-talet berodde på oförmåga att hantera ett grundläggande samhällsproblem (den politiska instabiliteten), vilket under en allvarlig kris manifesterades i ett akut problem (Frihetskrigarna). I det skede när Frihetskrigarna redan vuxit sig starka var det troligen inte längre möjligt att åtgärda grundproblemet, vilket fick det politiska etablissemanget att helt inrikta sig på att slå ner dem. Detta hade förstås ingen avgörande inverkan på det stämningsläge som skapat Frihetskrigarna, kanske snarare tvärtom. Kuppen år 1934 omöjliggjorde sedan all vidare diskussion om en djupgående reform av det politiska systemet. I själva verket återstod bara två alternativ, nämligen de två som fanns innan: antingen den instabilitet som föregick kuppen eller det alternativ som Frihetskrigarna stod för.

Päts regim insåg att den hamnat i en återvändsgränd och att det var omöjligt att återställa samhället som det varit före år 1934. Den kom därför att gå i riktning mot det enda återstående alternativet, Frihetskrigarnas, som man dock försökte presentera som dess motsats. Päts regim var strikt antifascistisk, liksom också dess mest aktiva motståndare. Ändå hamnade den till sist i den absurda situationen att ett förbjudet fascistpartis agenda kom att prägla försöken att återställa normala demokratiska förhållanden. Ännu allvarligare var förstås att hela samhället därefter stod försvarslöst mot ett yttre hot.

Vi har all anledning att även i dag vara försiktiga med att låta inrikespolitiska låsningar hindra oss att se klart på utvecklingen, både här hemma och i vår omvärld. Den viktigaste lärdomen från 1930-talets Estland är att överdrivna krafttag mot populära politiska rörelser som man finner tvivelaktiga riskerar leda till att man själv börjar likna det man påstår att dessa rörelser står för, samtidigt som man inte längre förmår agera adekvat i ett nödläge.