Lärarkårens deklassering börjar på lärarutbildningen

Men vad utmärker egentligen en skicklig lärare? Handlar det om att man genomgått pedagogisk utbildning, eller är det medfödda egenskaper och fallenhet för yrket som betyder mest? Svaret är faktiskt inte självklart. Du har säkert hört fantastiska föreläsningar av personer som inte har en enda högskolepoäng i pedagogik. Själv har jag haft oerhört skickliga kollegor som aldrig satt sin fot på en lärarutbildning. Det är högst osäkert om det finns något samband mellan undervisningskvalitet och pedagogisk utbildning hos lärare.

Kan vem som helst bli lärare?

En svensk gymnasielärarexamen innebär i dag ingen kvalitetsstämpel. Det beror till dels på utbildningens innehåll; mycket av det som blivande lärare får lära sig är irrelevant för deras kommande yrkesutövning, och den pedagogiska forskning som dominerar är av undermålig kvalitet. Kravnivån för studenterna är dessutom generellt låg – det krävs ingen större ansträngning för att ta sig igenom fem år på lärarutbildningen. Sist men inte minst handlar det om den nya generationens lärare, som har sämre studiemeriter än någonsin tidigare.

Ur ett samhällsperspektiv är det eftersträvansvärt att de mest välmeriterade studenterna ser läraryrket som ett lockande karriäralternativ. En skicklig lärare kan ge individen möjlighet att utvecklas till sin fulla potential, och en skicklig lärarkår kan skapa förutsättningar för långsiktig samhällsekonomisk tillväxt. I flera av de världsledande kunskapsnationerna, exempelvis Sydkorea, har man sedan länge förstått vikten av att attrahera de allra bästa studenterna till läraryrket; konkurrensen om platserna till utbildningen är stundtals mycket hård.

Så är inte fallet i Sverige. När DN-journalisten Kristoffer Örstadius granskade antagningsstatistiken till lärarutbildningen för några år sedan framgick det att nästan vem som helst kunde komma in. ”Det räcker med att skriva högskoleprov utan att ens läsa frågorna”, konstaterade Örstadius. [2] Inte mycket tycks ha förändrats sedan dess. Vid flera lärosäten, inklusive anrika Uppsala universitet, antogs så sent som i höstas lärarstudenter med 0,05 av 2,0 möjliga poäng på högskoleprovet. Det är anmärkningsvärt låga resultat. Om man enbart besvarat provfrågorna slumpmässigt hade man sannolikt fått högre poäng. Läraryrkets bristande attraktivitet har gjort att det i dag knappt råder någon konkurrens om platserna till utbildningen för blivande gymnasielärare.

Det har inte alltid varit så. Föregångarna till dagens gymnasielärare, läroverkslärarna, rekryterades från akademiska familjer. De var inte sällan en del av samhällets intellektuella elit. För dem som ville undervisa på läroverken krävdes först flera års universitetsstudier i ämnet, sedan en obligatorisk kurs i pedagogik och psykologi. Utbildningen avslutades med ett provår på en skola. Färdigutbildade läroverkslärare hade genomgått uppemot sju års akademiska studier, vilket var en anmärkningsvärd bedrift i Sverige i början av 1900-talet. Exempelvis hade var tredje läroverkslärare en licentiat- eller doktorsexamen år 1914. Detta i kombination med den statliga ämbetsmannarollen gav läroverkslärarna en status som inte sällan var i partitet med stadsläkarens. [3]

Även om såväl skolsystemet som läraryrket drastiskt kom att förändras under 1900-talet, förblev yrkets status någorlunda stabil. På 1980-talet, långt efter flera av efterkrigstidens stora skolreformer, var söktrycket och antagningskraven fortfarande högre till flera ämneslärarutbildningar än till både jurist- och läkarutbildningarna.

Lärarnas förlorade status

Något hände däremot efter 1990-talets skolreformer. Kommunaliseringen av skolan och lärarkåren avprofessionaliserade läraryrket; den externa styrningen av lärarnas arbetssätt och arbetstid i kombination med en allt sämre löneutveckling gjorde att yrkets attraktionskraft minskade rejält. Lägg därtill högskolans expansion under perioden 1977 till 1998, då minst en högskola i varje län inrättades för att alla skulle få möjlighet att studera enligt politiska mål. Blivande studenter hade nu ett större antal utbildningar att välja mellan, vilket gjorde att profilen hos dem som sökte sig till lärarutbildningen förändrades markant. Allt sämre rustade studenter antogs.

Emil Bertilsson, universitetslektor vid Uppsala universitet, har i sin doktorsavhandling kartlagt hur lärarstudenternas studiemeriter försämrats avsevärt sedan mitten av 1990-talet. Knappt någon annan högskoleutbildning har sett en lika kraftig nedgång av studenternas meriter – oavsett om det gäller skolbetyg, socialt ursprung eller poäng på högskoleprovet. I tabell 1 redogörs exempelvis för hur andelen studenter med låga gymnasiebetyg som valde att studera till gymnasielärare i samhällskunskap ökade från under två procent år 1990 till närmare 20 procent år 2009. De som vuxit upp med välutbildade föräldrar och välfyllda bokhyllor har i allt högre utsträckning valt bort lärarutbildningen till förmån för mer statusfyllda och betygsselektiva högskoleutbildningar. [4]

Tabell 1.  Andel lärarstudenter tillhörande arbetarklass och med låga betyg åren 1990-2009.  Kommentar : Informationen i tabellen är hämtad från Bertilssons egna bearbetningar av statistik från SCB, som presenteras i avhandlingen Rekrytering till utbildning och yrke 1977-2009 , sidan 111.

Donald Broady, professor emeritus vid Sociologiska institutet, Uppsala universitet, har varnat för att lärarkårens deklassering innebär en ökad risk för att det svenska skolsystemet klyvs mitt itu; allt fler skolor kommer att fyllas med lärare som framstår alltför okunniga för överklassen och medelklassen. Den utvecklingen har redan påbörjats, då lärare med gott om kulturellt kapital samlas i skolor med välbemedlade elever. En annan konsekvens av att allt svagare studenter antas till lärarutbildningen är att utbildningen som helhet blir sämre, då lärosätena anpassar kravnivån efter studenternas kapacitet. [5]

Hur brister utbildningen?

En utbildning av hög kvalitet skulle kunna kompensera för studenternas försämrade meriter. Oavsett kunskap och lämplighet i utgångsläget borde de få möjlighet att utvecklas till skickliga lärare. Så är dock inte fallet. Ett tydligt exempel är den lärarledda undervisningstiden på utbildningen, som paradoxalt nog har minskat minst lika drastiskt som studenternas förkunskaper försämrats. På 1970-talet fick en genomsnittlig lärarstudent 24 timmars lärarledd undervisning i veckan. Nu får en överväldigande majoritet av studenterna färre än åtta timmars undervisningstid per vecka. Nästan varannan student uppger att de får fem timmar eller mindre, trots att de på pappret studerar på heltid (diagram 1). [6] Det går att jämföra med utbildningar inom medicin och odontologi, där hälften av studenterna har femton eller fler undervisningstimmar per vecka.

Diagram 1 . Lärarledd undervisningstid per vecka i lärarutbildningen, andel studenter som uppger hur stor många timmar undervisning utbildningen innehåller.  Kommentar : Informationen i tabellen är hämtad från Lärarnas Riksförbunds undersökning Hur bra är den nya lärarutbildningen?, sidan 20.

En universitetsutbildning förutsätter givetvis även självstudier. Men även i det avseendet sticker lärarstudenterna ut – de ägnar i genomsnitt minst tid åt självstudier av alla högskolestudenter. Utbildningen förefaller generellt ställa låga krav; en stor andel av studenterna uppger att studierna inte sysselsätter dem på heltid, och många arbetar samtidigt som de studerar.

Politikerna är medvetna om att många högskoleutbildningar håller låg kvalitet. Statsministern utlovade i regeringsförklaringen såväl år 2015 som år 2016 att lärarutbildningen skulle förbättras, och regeringen har avsatt 250 miljoner kronor årligen i syfte att höja högskolans kvalitet. Det kan låta som en rejäl satsning, men faktum är att beloppet enbart motsvarar fyra promille av högskolans totala budget. Så vilken skillnad gör det? Nästan ingen, enligt Sacos beräkningar. Pengarna innebär visserligen att varje lärosäte kan utöka undervisningstiden med 30 timmar i veckan, men dessa timmar ska i sin tur fördelas mellan samtliga kurser inom samhällsvetenskap, humaniora och lärarutbildningar. Det bidde en tummetott.

Förlegad kunskap om lärande

Minst lika viktigt som antalet undervisningstimmar är själva innehållet i utbildningen, vilken kunskap som blivande lärare rustas med. Frågan är särskilt intressant med tanke på de stora framsteg som den kognitiva neurovetenskapen gjort de senaste decennierna.

Vi vet mer i dag än någonsin förr om hur inlärning går till. De välrenommerade vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science behandlar frågor om inlärning i varje nummer, och rön från hjärnforskningen har kullkastat flera av de teorier om lärande som tidigare hållits för sanna av många pedagoger. Ett exempel är idén att elever lär sig bäst genom att själva söka kunskap. Detta har visat sig helt felaktigt; metoden riskerar att överbelasta eleverna rent kognitivt.

Man kan tycka att det vore självklart att sådan kunskap förmedlades till blivande lärare, men på svenska lärarutbildningar görs en annan bedömning. Där dominerar i stället olika pedagogiska teorier. Kurslitteraturen utgår ofta från idéer om lärande från äldre pedagoger och filosofer såsom Jean Piaget, Lev Vygotskij och John Dewey. Gemensamt för dem alla är att de la fram sina centrala teser för hundra år sedan. Ingen av dem bygger sina slutsatser på systematiska studier. Faktum är att litteratur baserad på hjärnforskning helt saknas vid flera av de största lärarutbildningarna i Sverige. [7] Det är anmärkningsvärt – inte minst med tanke på hur målen för den nya lärarutbildningen formulerats. Här betonas att ”en ny lärarutbildning måste få en fast grund av vetenskapligt baserade kunskaper om människan som biologisk, social och kulturell varelse”, och att detta förutsätter ”bidrag från modern hjärnforskning, utvecklingspsykologi, kognitiv psykologi”. [8]

Även undertecknad har granskat litteraturen på de utbildningsvetenskapliga kurserna, en obligatorisk del av alla lärarutbildningar, som syftar till att ge de blivande lärarna kunskap av central karaktär för deras yrkesutövning. Bland drygt 400 titlar fann jag inte en enda bok om kognitiv neurovetenskap. Jag har varit i kontakt med hjärnforskare som berättat att de avvisats som föreläsare på lärarutbildningen eftersom de själva saknar lärarutbildning. Pedagogernas intresse för vetenskapens motor, att ifrågasätta och vidga sina perspektiv, verkar vara svalt. Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och VD för Institutet för Näringslivsforskning, sammanfattar problemet kärnfullt: ”För en utomstående ter det sig märkligt att pedagogikämnet inte ger intryck av att vara kumulativt; gamla sanningar rensas inte bort och ersätts inte av nyare och mer välunderbyggda synsätt”. [9]

En möjlig förklaring till att gamla sanningar får leva kvar inom lärarutbildningen är att den forskning som bedrivs av de svenska pedagogerna håller låg vetenskaplig nivå. Rapporter från såväl Socialstyrelsen som Vetenskapsrådet visar att ytterst få av pedagogernas forskningsprojekt består av kvantitativa effektstudier, en vetenskaplig metod som syftar till att klarlägga vilka effekter en viss åtgärd har. I andra länder, exempelvis Norge och Tyskland, är det vanligt att forskare inom pedagogik studerar effekterna av specifika undervisningsmetoder. I Sverige, däremot, har en stor del av forskningen länge handlat om sådant som inte är direkt relevant för undervisande lärare. Många avhandlingar i pedagogik klassificeras som historiska eller etnografiska studier. Den pedagogiska forskningen har inte sällan byggt på kvalitativa intervjustudier eller enkäter. Även om sådan forskning har ett värde i sig, ger den inga fingervisningar om vad som fungerar i klassrummet.

Dessvärre är de svenska lärarutbildningarna inte unika. Den brittiska före detta  toppstudenten Daisy Christodoulou, lärare och författare till två hyllade böcker om utbildning och skolmyter, beskriver i en krönika i tidskriften The Spectator hur lärarutbildningen i såväl Storbritannien som USA under lång tid har ignorerat den växande mängd forskningsrön som finns om lärande. [10] Det förklarar kanske att många lärare som jag talat med upplever att deras utbildning inte gett dem kunskap av betydelse för yrkesutövningen, och att många tror att medfödda egenskaper snarare än utbildning är avgörande för att bli en skicklig lärare. Jag har även noterat att det finns en utbredd skeptisk inställning till pedagogerna i högskolan, som ofta upplevs vara alltför avskärmade från klassrummens verklighet.

För lite praktisk övning

En annan viktig del av en lärarutbildning är metodiken, den praktiska undervisningskonsten. På de tidigare svenska utbildningarna hade metodiklektorerna en självklar plats. Dessa var lärare med lång erfarenhet av undervisning. Men sedan 1980-talet har de praktiska inslagen i utbildningen allt mer ersatts av abstrakt pedagogik. Även om den förra regeringen klargjorde att metodik skulle ingå i samtliga lärarutbildningar, anser hela sju av tio lärarstudenter att de får för lite undervisning i praktisk metodik. Mats Tegmark, tidigare ordförande för den förening som organiserar lärarutbildningarna, misstänker att gamla traditioner står i vägen för metodiken. ”Det har nästan varit förbjudet att tala om metodik under 2000-talet, många lärarutbildare har tyckt att utbildningen inte ska lära ut färdiga metoder”, säger han i en intervju. [11]

Trots att lärarutbildningen reformerats många gånger under de senaste decennierna tyder inte mycket på att den blivit bättre. Utbildningens dåliga rykte bidrar sannolikt till att allt färre toppstudenter söker sig dit. Men det går att skapa framgångsrika utbildningar som rustar de blivande lärarna med kunskap som de faktiskt har nytta av. Ett exempel är Relay Graduate School of Education i New York. Trots att den bara funnits några år är intresset för utbildningen så stort att filialer öppnats på många håll i USA. En grundläggande tanke är att man inte föds till lärare, utan att skickliga pedagoger skapas på samma sätt som skickliga musiker eller kirurger – genom evidensbaserad kunskap, praktisk övning och återkoppling från erfarna personer inom yrket.

Innan studenterna vid Relay påbörjar lärarutbildningen har de läst undervisningsämnena vid universitet, vilket innebär att det ställs lika höga krav på ämneskunskaper hos de blivande lärarna som på andra studenter som läser samma ämnen. Det är inte lika självklart som det låter. I Sverige upplever många studenter att kraven på ämneskunskaper är lägre för lärarstuderande än för andra. De teoretiska studierna på lärarutbildningen vid Relay består inte alls av den abstrakta pedagogik som dominerar i Sverige, utan man studerar inlärning baserat på kognitiv neurovetenskap. Studenterna får också mycket praktisk övning. [12] Målet är att deras teoretiska kunskaper direkt ska kunna tillämpas i klassrummen, där undervisningen förfinas in i minsta detalj. Det säger en hel del att en artikel om skolan i den amerikanska tidningen Forbes hade rubriken The education school that teaches teaching.

Drastisk förändring krävs

De svenska lärarutbildningarna har utvecklats till isolerade öar där abstrakt pedagogik trängt undan konkret metodik. Institutionerna lär inte ändra sig självmant. För att höja lärarnas kompetens och yrkets status krävs en nystart. Lärarstuderande som redan har de relevanta ämneskunskaperna skulle kunna genomgå en ettårig och intensiv påbyggnadsutbildning. Den bör ha stora inslag av metodik med praktisk övning i undervisning, och bör kompletteras av teoretiska studier med utgångspunkt i kognitiv neurovetenskap och utbildningspsykologi. Det finns ingen anledning för blivande lärare att studera pedagogik.

Detta må vara drastiska förändringar – men vem kan tvivla på att det är just krafttag som behövs?