Klassiker är den nya experimentella skiten

Jag tänkte på det när jag häromveckan såg Tidens larm, en nyskriven musikteater på Folkoperan i Stockholm med Johan Ulveson. Fantastisk pjäs, regi och musik. Berättelsen tar sig själv på allvar. Begriplig. Samma med Sara Stridsbergs nyskrivna Sårad ängel på Dramaten. ”Varför kan inte Shakespeare vara så här?” tänkte jag.

För jag minns när jag fortfarande var oskyldig och skulle ta med min bror på en klassiker.

Tysk skrikteater

Äh, jag vet inte om jag gillar teater. Det är bara massa människor som skriker, sa han. Jag skrattade arrogant bort invändningarna. Det här är ju Woyzeck, en av de största klassikerna. Inte någon nyskriven tysk skrikteater. Den har fått jättefina recensioner. Jaja, sa han – och så betalade vi de dyra biljetterna och klämde ner oss i stolarna i Ryanairs dvärgklass framför Dramatens stora scen. Raderna fylldes av vithåriga damer som kan höja ögonbryn på ett sätt som väcker en skrikande i natten. Nu är vi fast, tänkte jag – men vad gör väl det när man ska avnjuta KLASSIKER.

Efter en halvtimme satt jag där med knäna i nacken på pensionären framför mig medan en halvnaken man skrek på scenen: JAG ÄR MAN! klädd i en preussisk hjälm med strutsplym. Och så fortsatte det: vrål, skrik, ”dekadent” touch (kvinna lajvar könsöverskridande Berlin-cabaret, blossar fejkcigarett). Det var som om de ville bekräfta alla fördomar folk har om teater.

Min bror har aldrig återvänt till teatern sedan dess. Men jag, min dåre, såg reklam för Stormen, av Shakespeare i en uppsättning av den tidigare Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm. Varför anade jag inte oråd när SvD hyllade den för att vara en rasande uppgörelse med teatern?¹ Det är som en relation från helvetet. Regissörerna tror att publiken vill se uppgörelser med teatern medan publiken går på teater för att se teater.

Boomers som är inne på uppgörelse sjuttioelva med den egna naveln …

Regissören Jenny Andreasson, som var anställd på Dramaten till 2020, har författat en (faktiskt mycket välskriven) nyckelroman om sina försök att göra upp med teatern. Boken heter så klart Teatern.

Andreassons alter ego får branschens finaste uppdrag: att sätta upp Hamlet på Dramatens stora scen. Så hon drar i gång med att byta ut Shakespeares ord mot feministiska brandtal. I Hamlet förekommer en turnerande teatergrupp. Prinsen använder skådespelarna till att spela upp det mord han tror att hans nye styvfar har begått för att se om han röjer sig. Andreassons berättarjag gör i stället om teatergruppen till ett feministiskt kompani som ska ”utmana den hovsamma, kungliga teater där vi befinner oss”. Hon låter teatergruppen spela upp monologer av den algeriska feminist-litteraturvetaren Hélène Cixous: ”Hur kan en kvinna gå på teater? Utan att bli medbrottsling i den sadism som kvinnor utsätts för på teatern? Utan att låta sig inbjudas att inta offrets position i den patriarkala familjestruktur som teatern reproducerar” … och så vidare på längden och tvären i all oändlighet, amen.

Boken slutar med att det utbrända berättarjaget blir av med jobbet. Det är uppenbart att det inte berodde på att hon förvandlat Hamlet till en blankversbefriad debattartikel utan på en usel organisation och en i hennes ögon hopplös norrman till chef (det är som sagt en nyckelroman). Allt mynnar ut i att huvudpersonen tycker synd om sig själv:

”Vem trodde jag att jag var? … Att jag kunde göra lite experimentell feministisk Hamlet på Stora scenen?”

Ursäkta, men är inte just det något av det mest förutsägbara en svensk regissör kan göra?

Just nu gör Silvana Imam en rappande prins på Kulturhuset Stadsteatern. Det är löskuk, buskis och tre timmar skrik och vrål, enligt Expressens recensent Valerie Kyeyune Backström. Hon tillhör det fåtal kritiker som skriver rakt ut vad hon tycker om kvalitet utan att snegla över axeln: ”Känslan är att titta på teater gjord av någon som aldrig sett teater, än mindre förstått den. Eller ett exempel på vad som händer när någon genomsnittlig mellanstadieklass näst mest begåvade elev fått Stora scenens budget i sina händer.”

Tillbaka till Staffan Valdemar Holms Stormen. Har inte en regissör rätt att göra en adaption då? Jodå. Kritikern och professorn i komparativ litteratur Linda Hutcheon definierar en adaption som en repetition, men repetition utan kopiering.² Valdemar Holm gör inte en adaption, nej, han tuggar sönder Shakespeares verk (som han uppenbart hatar), löser upp det i sin saliv och skulpterar ett postkolonialt mischmasch av den uppstötta massan. Som vanligt med boomers som är inne på uppgörelse sjuttioelva med den egna naveln tar Holm för givet att publiken redan tvingats läsa klassikerna på läroverket och kan sin Shakespeare. Han utgår från att de känner till karaktärerna, handlingen och de lyriska monologerna och därför förtjusas över hur han gör papier-maché av originalet. Den verkliga teaterpubliken förstår däremot ingenting. Man kan beklaga det, men en majoritet av dagens svenskar har förmodligen inte läst Stormen – det gäller även den lilla del av befolkningen som går på teater.

Nyskrivna verk kan inte ta publiken för given

Valdemar Holm beter sig som om han är inne på något nytt när han använder Stormen för att kritisera rasistiska strukturer (det är han inte, temat var nytt och spännande 1956 när Prospero and Caliban: The psychology of colonization publicerades). Men världens vitaste regissör gör upp med vithetsnormen inför världens vitaste publik genom att rulla skådespelarna i vitt mjöl och vita lakan.

Själv säger han att han förbättrar Shakespeare, bland annat genom att stryka ordvitsarna från renässansen.³ Tyvärr fyller han tomrummet med egna försök till humor som ger en helt ny mening åt ordet tidlöst. Det är slapsticks hit och brytande av fjärde väggen dit, skådespelarna i avsiktlig dialog med sufflören (sistnämnda är trendigt inom tysk teater och därmed kreddigt i Sverige).

Meta-teatern nådde någon form av olidlig höjdpunkt när skådespelarna samlades runt ett porträtt av en äldre vit man och visade fingret: ”Fuck you Peter Brook!” Han är en känd brittisk teaterregissör.

Tänk dig att motsvarande hade skett i ett avsnitt av The Crown på Netflix. Helt plötsligt stannar prinsessan Diana mitt i biljakten genom Paris och vrålar ”Fuck you Shonda Rimes!” (regissör av serien Familjen Bridgerton). Detta hade naturligtvis aldrig skett eftersom tv-mediet respekterar publiken. Men på Dramaten anses det vara okej med metapolitisk rant i nivå med Facebook på fredagsfylla. De vet att teaterpubliken kommer att fylla lokalerna ändå – under förutsättning att det står en klassiker på affischen.

Den som kan sin Shakespeare vet att Stormen många gånger har tolkats som mästarens farväl till scenen: We are such stuff/As dreams are made on. Holm har signalerat att detta fadersmord var hans eget avsked till teatern. Jag stapplade ut med värkande knän och en intensiv förhoppning om att det inte var ett tomt löfte.

Efter att ha medverkat på ett av Romateaterns Shakespearesymposier (med den uppgivna rubriken Varför ska vi spela de här gamla pjäserna?) har jag förstått att stora delar av teatervärlden anser att Shakespeare är för svår för dagens publik. Det är Shakespeares prestige och pengar de är ute efter, inte hans pjäser.

Med nyskrivna verk kan de däremot inte ta något för givet. För att nå framgång då måste man vara underhållande och begriplig. Vill du se klassisk teater bör du med andra ord gå på något nyskrivet. Vill du se obegriplig skit så se en klassiker.

Nyårslöftet får bli att se mer nyskrivet. Men just som jag skriver det ser jag kulturreklam på tunnelbanan: Tolvskillingsoperan, premiär 2 december. Fantastisk musik, fantastiska skådespelare. Vad kan gå fel?