Framgången skriver sin egen berättelse

Rydboholm hade skapats av textilfabriken Rydboholmsbolaget år 1834, som utnyttjade läget vid Viskan för att anlägga Sveriges första mekaniska väveri.

Arbetarna kom dit från hela Sjuhäradsbygden, upprotade och infösta i fabriksbostäder.¹ Och som en spinnande slända nystade industrin upp det gamla bondesamhällets väv och tråden lindades vidare upp, över läns– och landsgräns och ut i världen. Efter de svenska bönderna kom finnarna och jugoslaverna. En folkvandring inom gränserna har nu blivit en folkvandring över gränserna, sa Olof Palme år 1965 i sitt tal ”Vi och utlänningarna”.

Men det Sverige jag föddes i var fortfarande ett extremt etniskt homogent och vitt land. När jag var tre år, 1980, uppgick det sammanlagda antalet invånare som var födda i Afrika, Asien och Sydamerika till knappt 60 000 personer, motsvarande under en procent av den dåtida folkmängden och varav en tredjedel dessutom var adopterade.²

Detta homogena land ville från och med 1970-talet bli ett slags ”mångkulturellt föregångsland”.³ Sverige skapade faktiskt ett av västvärldens mest progressiva samhällsbyggen för ett mångkulturellt samhälle innan det fanns någon invandring i större skala. Det var exempelvis enklare att bli medborgare i Sverige än i andra västländer. Staten ordnade också bidrag åt invandrarföreningar och skolan erbjöd hemspråksundervisning.

Projektet gick ut på att förändra det gamla homogena Sverige där alla skulle vara likadana, kyrkan var statlig och protestantisk och där samerna helst skulle prata svenska. Homogeniteten hade varit bra för att kunna bygga välfärdssamhället. Men verkligheten förändras, som Palme sa. Nu var det tid för svenskarna att visa prov på tolerans och internationalism.

Det officiella Sverige hade alltså pyntat sig och hutat åt ungarna att uppföra sig på den stora regnbågsfesten. Men som ett något inbilskt och överdrivet statusmedvetet värdpar var de mer upptagna av sin egen framtoning än av vad gästerna tyckte och tänkte. För någonstans i bakhuvudet verkade det ändå finnas en föreställning om att folk är väl som folk och folk – ja, de är vi det! Och gäster … De åker väl hem?

Det gamla Sverige var relativt öppet och nyfiket. Hatet, white flight och väljarflykten till partier med rötter i nazismen kom sen, med invandringen.

Anledningen till att vi hamnat i Sverige var extrema versioner av identitetspolitik och nationalism.

Min mor är tysk minoritet från Rumänien. Före andra världskriget fick folk dokumentera sin etniska tillhörighet. En släkting, Onkel Poldi, bedömdes vara jude och dog i koncentrationslägret Buchenwald. De övriga skickades till fronten och blev sedan fördrivna av Stalin. Efter kriget blev de som inte hade flytt deporterade till arbetsläger i Sibirien och sändes sedan på slavarbete till slätten Bărăgan i Rumänien, återigen enbart för att de var tyskar.

Min morfar kom till Sverige från ett flyktingläger i Österrike efter att ha sett en annons från hattfabriken i Karlskrona som sökte ingenjörer. Efter något år kunde resten av familjen med fyra barn och farmor följa efter 1948. I vuxen ålder åkte min mor till Hongkong och studerade och kom hem med en kines, min pappa.

Före Rydboholm hade vi bott i Torestorp i några år. När vi flyttade till Torestorp kom grannarna, Irma och Gunnar, över med blommor. Att vara granne i en by är en viktig relation.

I Torestorp hade folk hälsat på varandra, man lämnade husen olåsta och samhället var tätt sammanknutet med ett nätverk av jaktlag, syjuntor, kyrkokören, skolan, hembygdsgården, idrottsföreningen. Identiteten var självklart kopplad till gården och jorden. En Anna, om hon var äldre, hette inte bara Anna utan exempelvis Anna på Heden. Vi var därför exotiska fåglar. Farfar gjorde taijiquan, gymnastisk svärdsdans, på Torestorps gator, inför stora ögon.

Ingen skulle säga att vi var torestorpare. Men vår familj fyllde en uppenbar funktion i byn. Mamma var lärare, vi bodde i en lärarbostad som hyrdes ut av kommunen och pappa hade jobb, först på fabrik och sedan som lärare. Vi var inte heller något hot. Det var givet för alla vilken kultur som skulle dominera i byn. På samma sätt skulle min pappa tycka att det vore absurt att kalla sig själv svensk. Min mamma har heller aldrig riktigt helt känt sig accepterad som svensk, trots att hon kom hit som barn 1948.

En italiensk version av Torestorp skulle ha kunnat platsa bra i statsvetaren Putnams klassiska studie från 1993 av hur en politik implementerades i olika delar av det landet, där han nådde slutsatsen att skillnaderna på hur framgångsrik reformen var berodde på förekomsten av ”socialt kapital” i form av samarbete, delaktighet, social interaktion och tillit och att dessa skillnader kunde märkas ända sedan 1300-talet.

Det fanns nog också en social kontroll i Torestorp som säkert kunde upplevas som kvävande. Att inte hissa flaggan på flaggdagar eller hålla ordning på trädgården kunde leda till knack på dörren eller skvaller. Rydboholm var en produkt av industrialismen och märkbart annorlunda. Där hälsade folk inte på gatorna.

JRR Tolkien bearbetade den industriella revolutionens trauma i Sagan om Ringen, där barndomens landskap var hobbitarnas Shire. Teknologin och industrin, personifierad av Sauron, förstörde Shire. Samhället blev en rökig, smutsig dyster plats. Lämpad för själlösa orcher.

Det var ett eko av den viktorianske tänkaren och filantropen John Ruskins varning att det som vi idag kallar globalisering skapar ett rotlöst, normlöst samhälle bestående av utbytbara mänskliga atomer.

Men för dem som inte var överklass var det uppenbart att utvecklingen hade varit ett pris värt att betala. När Irma och Gunnar var unga kunde en middag i Torestorp bestå av kokt potatis doppad i salt. Gunnar var född i USA och amerikansk medborgare. Hans föräldrar hade flytt fattigdomen och utvandrat, men återvänt.

Så sent som 1913 auktionerades ett tiotal barn i Torestorp socken ut av fattigvården. De såldes till lägstbjudande. Ett dåtida vittne beskrev hur det gick till: trälabonden höll sockenpojken för pengar i ett rum där det snöade in, tills han dog av TBC.⁴

Sveriges nationella berättelse om det fattiga landet som blev ett tryggt och rikt land med generös välfärdsstat är så stark eftersom den är sann. Det är troligen en orsak till den osedvanligt höga folkliga tillit till stat och politiker som finns uppmätt i Sverige.

Samhällsomvandlingen som följde av flykting- och anhöriginvandringen från 80-talet och framåt var en annan femma. Orsaken till att den svenska versionen av det mångkulturella samhället fungerar så dåligt är:

• Den lönar sig inte.⁵ Majoritetsbefolkningen kompenseras inte för förlusten av kontroll, sammanhang, välfärd, skattepengar och identitet som förändringen innebär.
• Den är inte demokratiskt förankrad (se ovanstående punkt för frågan om varför det är så).

Det är väl belagt att den generösa flyktingpolitiken aldrig har haft något aktivt majoritetsstöd bland medborgarna. Det har också i årtionden varit den fråga där det är störst uppmätta åsiktsskillnader mellan riksdagsledamöterna och medborgarna.⁶   

Följden blev en samhällspolitisk version av ansträngd tystnad vid julbordet.

Valkampanjerna har under den demografiska omställningens epok handlat om skatten ska upp eller ner några procentenheter, om den offentliga sektorns roll, om allt som inte har med frågan att göra.

När invandringens volymer slutligen kom upp omformulerades det till en fråga om fascism, vilket en trygg majoritet är starkt emot.

Inget parti har under de senaste 40 åren gått till val med en vision om en grundläggande demografisk och kulturell omvandling av Sverige. Inget parti har lovat att den 31 december år 2018 kommer över två miljoner människor, över 20 procent av den svenska befolkningen, ha icke-europeisk bakgrund eller bakgrund i sydöstra Europa.⁷

Inget parti har sagt att närmare en miljon av dessa ska komma från Mellanöstern eller Nordafrika. Eller att bara en fjärdedel av de utrikes födda från Afrika ska ha en fast heltidssysselsättning.⁸ Eller att drygt 35 procent av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter inom både läsning och räkning.⁹

Invandrare och svenskfödda som har samma kompetens klarade sig ungefär lika bra på arbetsmarknaden. Avkastningen på färdigheter i till exempel läs- och skrivkunnighet i form av lön och sysselsättningsgrad är snarare något högre för personer med invandrarbakgrund.¹⁰

Vad svenskarna vill ha är ganska enkelt: de vill tjäna pengar och leva friskt, tryggt och säkert – som alla andra folk.

Det verkar alltså inte vara hår- och hudfärg eller ens avvikande kultur som skapar spänningar, primärt.

Exempelvis är de svenska öst- och sydostasiaterna inte alls särskilt närvarande och synliga i debatten om invandring och integration. Detta trots att det idag finns en bra bit över 200 000 invånare i Sverige som helt eller delvis har bakgrund i Östasien och Sydostasien.

Östasien-svenskarna märks knappt i minoritetssammanhang eller inom den så kallade ortenrörelsen och håller låg profil i offentligheten i stort. Det är också slående hur sällan de förekommer i brottsliga och politiskt-religiöst radikala sammanhang, säger docent Tobias Hübinette som forskar inom kritiska ras- och vithetsstudier vid Karlstads universitet.

Invandrare från Östasien begår statistiskt sett färre brott än infödda svenskar i snitt. I hela västvärlden är de bland de mest framgångsrika invandrarna, ofta med inkomster och utbildningsnivå som ligger över majoritetsbefolkningens.

”De flesta asiater tycker inte om mig för de tycker att jag inte ska gnälla över asiaters situation i Sverige”, säger Tobias Hübinette, som själv är adopterad från Sydkorea.

”När jag påtalar negativa stereotyper kan jag få höra av en del asiater: ’Man ska inte störa svenskarna’”.

Jobba, håll käft och vinn, som Östasien-svenskarna verkar göra, är kanske inte ett så dumt framgångsrecept för en lyckad integration, för dem som klarar det. Men eftersom Sverige tagit in en mix av invandrare där en stor del är helt missmatchade mot ekonomin har vi byggt in spänningar i systemet.

Vad svenskarna vill ha är ganska enkelt: de vill tjäna pengar och leva friskt, tryggt och säkert – som alla andra folk. De ser att invandringsvågen av okvalificerade människor från kulturer som är så långt borta från den svenska som det går att komma på värderingsskalan, innebär mindre av allt.

Sverige hanterar samhällsförändringen och dess misslyckande med något som påminner om sorgens olika faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Välj själv var du befinner dig på skalan.

Detta är inte rättvist mot de många som sköter sig och bidrar till samhället och som Sverige borde vara stolt över att ha gett en fristad. Men frågan jag försöker besvara är inte hur det borde vara utan hur det är, och vad som bör göras.

Mångkulturella samhällen måste gå med vinst

Jag själv är för mångetniska och diversifierade samhällen. De är ofta mer dynamiska än monokulturer. Jag är dessutom själv en representant för regnbågssverige och en anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter, så det finns ett visst egenintresse i den åsikten. Men för att det mångkulturella ska fungera i en demokrati krävs att majoritetssamhället upplever att det tjänar på det och har intresse av dess existens.

Annars hänger allt på välvilja, och välvilja är en soppa som snabbt blir kall. Vi måste inse att globaliseringen bara funkar som en faktor för fred och välstånd när den levererar ömsesidiga beroenden som tvingar fram ständiga förhandlingar och kompromisser – samtidigt som den skapar ömsesidiga vinster.

Sveriges irrationella agerande i invandringsfrågan har blivit ett varnande exempel för det mångkulturella samhället, för svenskarna och omvärlden. Det har sänkt stödet för de mänskliga rättigheterna och gjort att ord som snällhet och idealism riskerar att bemötas med cynism.

Följande mejl från en bekant är talande för en stark opinion: ”Min mor älskar sin persiska kvinnliga husläkare men hon röstar på SD. Hon bor i ett område i en stad där det på ena sidan en gata ligger en gård, där bor det mestadels pensionerade Saab-arbetare. På den andra intilliggande gården är det övervägande för att inte säga uteslutande nyanlända. Där kantas alla balkonger av paraboler och i den lilla Ica-butiken är bänkarna fulla med män hela dagarna som sitter med sina radband och snackar. De lämnar in sina barn på morgonen på ett dagis där inga svenska barn går, sedan sitter de hemma hela dagarna. Eller åker bussen in till stan. Noll integration.

Mamma jobbade i sjukvården i Västerbotten till hon var mer än 70 år. Då fick hon en hjärtinfarkt, på plats i sjukstugan där hon arbetade då. Sedan dess har hon haft cancer, opererat njurarna och nu håller hon på att bli blind av starr för att hon inte får operation i tid. För lite drygt 10 år sedan tog den kommunen in några hundra från Y-land (cirka 200 tror jag, ett stort antal i en kommun med så få invånare). Kommunen tyckte det var en ”bra affär”, då de fick en halv miljon kronor som startpeng för varje nyanländ.

Det som sedan hände ledde till att sjukstugan sedermera stängde. Varje dag kom nyanlända, utan tolkar eller med dåliga tolkar för att få akut hjälp med det ena och det andra. De oftast äldre sjuksköterskorna kämpade med att försöka förmedla ”kösystem”, ”boka tider” med mera. Men folk kom ändå och stod kvar i entrén, Vissa kunde inte klockan hävdades det.  Det tog inte lång tid innan några i personalen sade upp sig, andra blev utbrända och under en period stängdes sjukstugan helt (vet ej status idag). Jag tror att detta scenario är att vänta i andra mindre samhällen. Det var första ”spiken i kistan” för min mor. För över tio år sedan….

Summa summarum – motståndet gror ordentligt bland pensionärerna.”

Ovanstående skrevs år 2015. Hur kommunernas ekonomi och väljaropinionen har utvecklats sedan dess vet vi.

Men det hon beskriver är ju inte direkt politikens motsvarighet till raketvetenskap. Hon älskar sin läkare från Mellanöstern och gillar inte de grupper som hon tycker representerar problem. Hon har arbetat ett liv under världens högsta skattetryck i förväntan på att staten ska hålla sin del av avtalet.

Fördomar är orättvisa när de slår mot individer, men det ligger också något omänskligt och framför allt meningslöst i ambitionen att hindra människor från att kategorisera. Människan gör världen intellektuellt begriplig genom att klassificera och hierarkisera.

Svenska politiker och stora delar av media har i sin rädsla för att bli anklagade för att ”fiska i grumliga vatten”eller gynna SD i åratal skrivit folk på näsan att det de ser som verklighet inte är verkligheten, med följd av att folk gått över till arga ekokammare på nätet. Där droppmatas de med inlägg som befäster bilden av en verklighetsfrånvänd elit som gynnar farliga minoriteter på den hederliga majoritetsbefolkningens bekostnad. Det offentliga Sverige har självt skapat processen som sliter sönder samhället.

Sverige växer med ungefär motsvarande ett Malmö med invandrare vart tredje år. Detta håller inte.

En följd av avsaknaden av en öppen demokratisk debatt har gjort att det saknas framförhållning för hur Sverige ska klara av en befolkningsökning som faktisk är unik i den moderna historien för ett västland.¹¹ Det är också en anledning till att invandringen till Sverige fortfarande är på en extremt hög nivå. Den vanliga uppfattningen att Sverige drog i handbromsen år 2015 stämmer inte, vilket grafiken här visar.

Nettoinvandringen till Sverige 2018 är högre än 2015 och invandringen ligger från 2012 och framåt på en högre nivå än alla tidigare år i Sveriges historia. De flesta som kommer är fortfarande flyktingar eller anhöriginvandrare, även om en del som tidigare skulle ha hamnat i kategorin skyddsbehövande nu har bytt spår till arbetskraftsinvandring.

Framtiden då? Med nuvarande regler räknar SCB med att Sverige under 2020-talet kommer att få cirka 110 000 invandrare per år. Det beror främst på anhöriginvandring som följer av flyktinginvandringen, säger Tomas Johansson, befolkningsstatistiker på SCB.

Sverige beräknas alltså att fortsätta ta emot ungefär motsvarande ett Malmö med invandrare vart tredje år.¹² Detta håller inte. Man kan då påminna sig om att samhällets kostnad är störst under de första åren i Sverige.

Att Sveriges invandringspolitik skulle lösa landets demografiska problem är ett fantasifoster byggt på en typ av invandrare som inte existerar – en som börjar jobba direkt och kommer utan barn eller äldre anhöriga och som utvandrar igen lagom till pension.¹³

När växtvärken nu yttrar sig kan Sverige inte hantera problemet. Det märks i område efter område: bostäder, bemanning i välfärden och vård, skolsegregation, infrastruktur, äldreboende, kommunernas ekonomi, trygghet, social omsorg och trängsel som sänker livskvaliteten. Den offentliga energin läggs istället på blåljusfrågor; en ond cirkel av kravaller, skjutningar och statlig repression. När ministrar använder dehumaniserande uttryck som ”avskyvärda odjur” är det ett tecken på vad som komma skall.

Det är viktigt att komma ihåg att de förortsaktivister som klagar på orättvist kollektivt misstänkliggörande och polisbrutalitet har lika rätt i sin verklighetsbeskrivning som de som ser zoner där gängen tagit över och kräver hårdare tag.

När polis i länder som USA och Brasilien beter sig som ockupationsstyrkor på räder i fiendeterritorium beror det inte på att de är födda onda. Det är så det blir.

 

Men gjort är gjort. Sverige har nu en mix av klassiska konfliktfaktorer där landet är delat efter klass, ras, och religion. Mellan en sekulär svensk vit medel- och överklass och en underklass som till stora delar har kulturellt muslimsk bakgrund. Därtill finns en modern motsvarighet till ett rättslöst trasproletariat med papperslösa. På bägge sidor finns intressen som odlar hat mot de andra.

För att kunna skapa förutsättningar till en ny framgångsrik nationell berättelse behöver väljarna gå från stadiet av ilska och förnekelse till acceptans. Det innebär också en insikt att Sverige under överskådlig tid troligen kommer att ha en sämre fungerande demokrati, och en sämre fungerande trygghet och sammanhållning än tidigare, men att det går att lösa med rätt beslut.¹⁴

Ett uppenbart första svar är att lyssna på folkopinionen och få ner i synnerhet den icke-produktiva invandringen kraftigt och erbjuda återvandring för de som inte har lyckats ta sig in i samhället.

Politikerna i Sverige bör rikta in sig på att ge folk tillbaka en känsla av kontroll. Känslan av att inte vara herre i sitt eget hus, inte bestämma över sitt liv och vara prisgiven åt internationella strömningar göder en farlig, inskränkt, negativ och hämndgirig nationalism.

Sverige måste få kontroll på hur många som egentligen bor i landet och deras status.

Vi bör kopiera exempel som har varit framgångsrika. Norge, Finland, Danmark och Schweiz är fortfarande topplacerade inom i stort sett alla globala rankningar för demokrati, pressfrihet, trygghet och levnadsstandard. Australiens poängbaserade system hyllas internationellt för att skapa tolerans och öppenhet.

Kängurulandet släpper in engelsktalande migranter i rätt åldersspann (helst 25-32 år) som har eftersökta utbildningar och talanger på arbetsmarknaden. Men de sätter stenhårt stopp för alla som försöker ta sig in utan tillstånd. Politiken är ibland grym men skapar acceptans – 82 procent av australiensarna menar att invandring är bra för landet. 29 procent av befolkningen är invandrare, utan att det har skett någon våldsam främlingsfientlig rekyl.¹⁵ 

En mer knepig fråga är den om integration. Att integreras i ett land är att begå våld på sig själv. Det är inget du hämtar med långa håvar på stranden utan är som att falla i havet och upplösas, som Karin Boye skrev om kunskapens natur. Det gäller inte minst att integreras i Sverige, det mest extremt sekulära och individ-liberala landet som finns på värderingsskalan.¹⁶ För en vuxen människa och i synnerhet en vuxen man som har sin heder att upprätthålla kommer det att vara frestande att fly in i reaktionär kulturkonservatism. Det är svårt att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder.

Man ska ha respekt för det, och ett majoritetssamhälle bör därför välja sina strider när det kräver anpassning.

För att stärka en känsla av ”vi” behövs även ett ”dom”. ”Vi” tar hand om varandra och vår grupp.

Staten Sveriges huvuduppgift är att skydda svenska medborgare och främja deras intressen, en formulering som är en självklarhet för en amerikan eller kines men i Sverige har den länge varit närmast suspekt. Det utesluter inte att staten ger upp välstånd för världens bästa eller ger generöst bistånd till organisationer som FN:s flyktingorgan UNHCR. Det utesluter inte heller att Sverige tar emot ett hanterbart antal flyktingar av humanitära skäl. Men vi bör acceptera hur världen fungerar och spela efter de reglerna. För att Sverige ska kunna fortsätta vara en humanitär aktör på världsscenen krävs att landet är starkt, rikt och säkert.

Framgången skriver sin egen berättelse

Det som gör mig orolig är att Sverige är medialiserat, postmodernt och mätt sedan generationer. En alldeles för stor del av den svenska eliten kommer från medie- och PR-sektorn. De har en övertro på ord och bilder – eftersom det är det enda de riktigt förstår sig på.

Man tror därför att en ny nationell berättelse kan förena det samhälle som globalisering, avregleringar och postmodern individualisering har rivit upp.

En följd av narrativsjukan – vanföreställningen att bilden av något är viktigare än vad detta något faktiskt är – är att man vill ge kulturen i uppgift att läka ihop samhället. Formuleringarna är ofta snarlika. De rödgröna och de borgerliga partierna röstade exempelvis igenom propositionen ”Kulturarvspolitik för ett Sverige som håller ihop”, medan SD ser kulturen som ”kittet som binder samman det svenska majoritetssamhället och invandrarna”. Men det hjälper inte om vi gör som Brasilien och skriver Ordning och Framsteg på flaggan. Ingen förknippar Brasilien med det ändå.

Det hjälper inte heller att arrangera OS, vinna Fotbolls-VM, läsa Heidenstam i folkdräkt eller dansa karneval. Brasilien har provat tre av fyra ovannämnda.

Framgången däremot skriver sin egen berättelse. Framgångsrika får lojalitet och beundran. Nationer bygger framgång på säkerhet och ekonomi.

Kulturens roll

Saken förvärras av att begreppet kultur är olycksaligt formlöst. Orden kultur, kulturarv och därmed kulturpolitik kan såväl användas om en kulturyttring, såsom Shakespeares Kung Lear, som i den mening som antropologer använder om ordet kultur: de sedvänjor och föremål som är gemensamma och som genom att de är gemensamma skapar en social sammanhållning. Kulturproduktion är också billigt, vilket gör att sektorn blir ett tacksamt spackel för den övriga politikens misslyckanden.

Därmed inte sagt att kulturen inte har ett ansvar. Det deprimerande vanliga hatet och utfallen mot batikhäxor beror delvis på kulturelitens och journalisters pådrivande roll i den situation Sverige har hamnat i. De är ansvariga för ett ständigt fokus på förtryck och diskriminering av vissa grupper och kränkthets- och skamkulturen som gjort att den intellektuella klassen tigit och tappat greppet.

De postkoloniala och normkritiska utbildningarna attraherar begåvningar från utsatta områden, som sedan blir experter på att polarisera samhället ytterligare.

Diskursen formar människor att se sig själva som offer, dömda att hela tiden leva ut sin ras eller sitt köns förväntade medelvärde. Det är ett inverterat kastsystem som inte kommer att göra någon grupp glad.

Det här är ju inte första gången som kultureliten blivit lite för smart för sina egna länders bästa. George Orwell gjorde år 1941 ett försök att förklara varför England hade hamnat på katastrofens rand och varför han skrev följande textrader med tyska bombplan flygande över huvudet: Man kan inte förstå den moderna världen om man inte inser den överväldigande styrkan i patriotism och lojalitet till nationen… Som positiv kraft finns det inget som kan mäta sig med den. Kristendom och internationell socialism är veka som strån i jämförelse. Hitler och Mussolini kom till makten i sina länder mycket på grund av att de insåg det faktumet och att deras motståndare inte gjorde det.¹⁷

Det nya Sverige kommer att kräva mer flaggviftning. Även om det på ett plan är en form av organiserad dumhet så är det en dumhet som behövs.

Den nya svenska berättelsen bör skapas av de nya och gamla svenskarna i en frisk, demokratisk och öppen debatt, där även övriga EU kommer att ha en roll. Men samtidigt måste staten på ett helt annat sätt än i dag skydda Sverige från utländskt påverkansarbete, där det nya Sverige är mer sårbart än det gamla homogena. Saudiarabien, Iran, Turkiet, Ryssland och Kina är några uppenbara fall, men även amerikanska IT-bolag bör hanteras inom en ny politik för informationssäkerhet.

Vi bör bygga demokratiska institutioner som belönar kompromisser och samförstånd, och studera de digitala konsensusskapande beslutsmodeller som man har experimenterat med på Taiwan.¹⁸

Detta nya ”Vi” som ska skapas kan inte byggas på etnicitet och inte heller genom att grupper som stämplas som undertryckta privilegieras – den modellen har min familj redan provat på i Rumänien och Kina och det funkade inte alls. Det bör däremot baseras på medborgarskap, där dina förmåner och skyldigheter är tätt knutna till medborgarskapet.

För att minska grogrund för rasism bör endast medborgare få del av välfärden, såsom försäkringskassa och subventionerad tandvård. Sverige kan införa väntetider för att kunna ta del av samhällsservicen på 5-10 år eller längre. Bygg gärna en mur, runt välfärdsstaten.

Statsapparaten bör samtidigt skapa lojalitet till Sveriges nya medborgare genom att bygga bostäder. Även om det kostar kommer det göra att fler kommer att kunna klättra uppåt och det stärker integreringen i det nya Sverige.

Författaren Nassim Taleb, som lanserade uttrycket ”svarta svanar” för oförutsedda plötsliga händelser som förändrar utvecklingen – menar att samhällen inte kan förutse de förändringar som kommer. Det man kan göra är att bygga motståndskraft. Klimatförändringar, konfliktrisker och det pågående teknikskiftets svarta svanar gör att det nya Sverige kommer att behöva kunna mobilisera och flytta på delar av befolkningen vid behov.

För att bygga motståndskraft måste vi återupprätta den tilliten byggd på nationell lojalitet som svenskarna tog så för given att de glömde att den fanns. Och då måste man också inse att bortom rubrikerna funkar det nya Sverige rätt bra för väldigt många. Riket är förstört, men bergen och floderna är kvar, skrev den kinesiske poeten Du Fu om ett Tang-Kina som var härjat av inbördeskrig. Sverige är fortfarande ett till stora delar tryggt och rikt land.

Nästan alla infödda svenskar i arbetsför ålder har i dag vänner, kärlekspartner, kollegor eller åtminstone bekanta med utomeuropeisk bakgrund. Det räcker att besöka några av Sveriges elitgymnasier för att inse att en stor del av morgondagens elit sannolikt kommer att vara kvinnor med rötter i Mellanöstern. Det är också en anledning till att hedersförtryck är ett område där samhället bör sätta ner foten – framgångsrika kvinnor med invandrarbakgrund är bryggor som får det nya Sverige att fungera.

En källa till hopp är att för dagens svenska ungdomar är invandrarna inte rekvisita i ett självförverkligande projekt utan människor på gott och ont, en självklar del i den dagliga förhandlingen som det innebär att vara svensk och människa.

När vi flyttade till Rydboholm på 80-talet var vi den enda invandrarfamiljen på gatan med fyra hus. Nu är det bara en infödd etniskt helsvensk familj där. De som inte jobbar är pensionärer. Folk hälsar och hjälper varandra. Viskan rinner vackert mot havet. Kommunen tänker muddra bort det giftiga slammet som industrialismen lämnade efter sig på sandbottnen. Det är inte Torestorp, men det går bra.