Åsiktskorridoren avhumaniserar palestinierna

Kan viljan att tillhöra flocken vara en förbannelse? Det är en fråga jag grubblat över en del under senhösten efter att ha observerat hur politiker respektive journalister agerar i grupp. Det händer att jag emellanåt känner mig som en främling i mitt eget land. Det är som att gå omkring i en parallell verklighet där våra berättelser och erfarenheter utestängs, aldrig riktigt hörs.

Palestinierna stämplas i debatten

Människans rädsla för att uteslutas från gruppen kan ibland vara större än viljan att säga ifrån eller nyansera. Få tar risken att dra till sig sneda blickar från den omgivning man är beroende av. Ingen vill hamna i kylan.

Överlag är människor rätt bra på att hitta sätt att fungera i samspel med andra utan att behöva kompromissa med sin integritet. Egenskapen har evolutionen försett oss med för att vi ska kunna klara ut kriser och prövningar tillsammans.

Problemet uppstår när samspelet regleras av dem som är mest högljudda och sitter på mest resurser.

Då är risken stor att det spårar ur oavsett om det är traditionella medier, regeringsföreträdare eller en pöbel i form av trollfabriker som står för brännmärkningen av exempelvis demonstrationer för Gaza.¹

I ett sådant samhälle blir åsiktskorridoren trängre. Rundgången klaustrofobisk. Likriktningen kvävande. Det är som att löpa gatlopp där demoniserande påståenden riktas mot precis allt palestinier företar sig.

I riksdagen kommunicerar ”oppositionen” det ena menlösa uttalandet efter det andra utan att ens snudda vid krav på sanktioner mot ockupationsmakten. Utrikesminister Billström kallar Israels agerande för ”proportionerligt”.² Liberalerna vill att Sverige understödjer ockupationsmakten med vapen.³ När världssamfundet äntligen samlas för att kräva eldupphör väljer regeringen att lägga ned Sveriges röst i FN.

Jag tänker: Hur är det ens möjligt att vara för massdödandet i Gaza? Hur har ni mage att i ena stunden oja er över antisemitism, för att i nästa aktivt bidra till den slags demonisering och avhumanisering av olika grupper som först drev fram Kristallnatten och sedan gjorde Förintelsen möjlig?

Israel avhumaniserar och massdödar

Israels försvarsminister Gallant deklarerar att ”ingen el, inget vatten, ingen mat, inget bränsle” kommer att tillåtas komma in i Gaza. ”Vi bekämpar djur och armén kommer att agera därefter.”⁴ Premiärminister Nethanyahu förklarar att han ska förvandla Gaza till ruiner.⁵ Säkerhetsminister Gvir twittrar att inte ett gram humanitärt bistånd ska få komma in i Gaza – det enda som ska komma in är hundratals ton bomber från flygvapnet. Daniel Hagari, talesperson för ockupationsmaktens armé, förklarar att fokus kommer att vara förstörelse, inte precision.⁶ Efter veckor av massdödande håller Netanyahu ett tal till armén där han uppviglar sina soldater till folkmord (genom att hänvisa till en bibelpassage som påbjuder utrotning av folkslaget amalekiterna).⁷

Här hemma låter nyhetsrapporteringen ofta som en megafon för ockupationsmakten.

När chefen för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Craig Mokhiber, nyligen avgick från sin post i protest mot FN:s passivitet inför blodbadet i Gaza, så benämnde han de pågående krigsbrotten i Gaza för ett skolboksexempel på folkmord.⁸ Mokhiber är amerikansk jurist med inriktning på internationell rätt och mänskliga rättigheter, med en lång bakgrund i FN-systemet. Han förklarar att den pågående slakten på palestinier grundar sig på en våldsam kolonialistisk ideologi som strömmar från decennier av systematisk förföljelse och utrensning. I Gaza har civila bostadsområden, skolor, kyrkor, moskéer och sjukhus hänsynslöst attackerats och tusentals har massakrerats, varav hälften barn. På Västbanken, inklusive det ockuperade Jerusalem, utsätts palestinierna för våldsamma attacker från bosättare som åtföljs av israelisk militär, något som den israeliska människorättsorganisationen Btselem kallar för pogromer.⁹

Här hemma låter nyhetsrapporteringen ofta som en megafon för ockupationsmakten. På sociala medier sammanfattar Erik Helgeson, vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet, nyhetsrapporteringen så här:

Hamas förvarade bränsle under sjukhuset vi bombade;

Hamas åkte med i ambulanskonvojen med skadade som vi sprängde;

Hamas fanns nära skolan vi förstörde;

Hamas stod bakom småbarnen vi sköt i huvudet;

Hamas gömde sig i flyktinglägret dit vi tvingat civilbefolkningen att fly och sedan pulvriserade (…)

Det finns ingen anledning att behandla den israeliska ockupationsregimen som mer trovärdig än den ryska när man nu anfaller det isolerade Gaza för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Källkritiken är undermålig, uppgifter från ockupantens propagandacentral passerar obekräftade i nyhetsförmedlingen.¹⁰ Att traditionella medier använder sig av epitet som ”terrorstämplade Hamas” utan att på motsvarande sätt nämna att Israel är en ockupationsmakt eller apartheidstat (så som Israel definieras av vitt skilda människorättsorganisationer, inbegripet israeliska¹¹) gör nyhetsrapporteringen partisk och osaklig.¹²

Mediernas roll i avhumaniseringen och demoniseringen av palestinierna bidrar till att legitimera den folkmordspolitik som nu fullbordas i Gaza, hävdar den avgående FN-chefen Mokhiber.

Det finns en klassisk scen i filmen Slaget om Alger. Ledaren för algeriska befrielserörelsen har gripits. Militära talespersoner för kolonialmakten Frankrike har bjudit in till presskonferens för att visa upp sitt byte och segerrusigt deklarera att man har allt under kontroll.

En journalist frågar upprört: Är det inte fegt att använda era kvinnor för att transportera bomber i korgar som dödar så många oskyldiga?

Algeriern svarar: Är det inte ännu fegare att attackera försvarslösa byar med napalm som dödar tusenfaldigt fler oskyldiga? Det är uppenbart att flygplan hade gjort det mycket lättare för oss. Ge oss era bombplan så kan ni få våra korgar.

Att begripliggöra det väpnade motståndet är inte detsamma som att försvara eller urskulda attacker på i det här fallet israeliska civila. Väpnat våld är vidrigt oavsett uttryckssätt. De förtrycktas våld kan dock aldrig separeras från det systematiska våld som dominerar varje aspekt av deras vardag. Det blir bara fåfängt att tävla i invektiv om hur ”dåligt” de ockuperades våld är om man samtidigt undviker att adressera våldets orsaker. Våldet som slungas tillbaka mot ockupanten är ingenting annat än spillror av ett långvarigt ackumulerat förtryck.

Tragiken lär oss två saker. Den första lärdomen är att våldet hade kunnat stoppas för längesedan. Systemet Israel företräder som ockupationsmakt och apartheidstat hade kunnat avvecklas. Den andra lärdomen är att viljan att tillhöra flocken varken är en förbannelse eller välsignelse – det är utfallet i gruppens beteende som betyder något. När människor över hela världen går samman för att konfrontera Israels brott mot mänskligheten så sätter det en standard. Medlöparna sätter en annan.