Kulturutbrott på Island

I den mörka senhöstnatten ser glasfasaden på Harpa ut som ett smältande isberg på den mörka Atlanten bakom konserthuset. Jag är medföljande gäst på festivalen Reykjavik opera days och när jag sitter där i publiken slår det mig att mikronationen Island har ett större och fräschare konsert- och operahus än Stockholm. Tankarna går till den fallfärdiga Operan i Stockholm, marknadshyrorna som gör att museerna inte har råd att driva sin verksamhet, det svenska kulturlivet som känns så trött.

Trots årtionden av postmoderna försök att riva skillnader mellan fin- och lågkultur är det med högkulturen och dess arkitektur som ett lands utvecklingsnivå, ambitioner och styrka kan mätas. Och Island slår över sin viktklass på flera kulturområden.

När Islands ekonomi kollapsade i krisen 2008 var Harpa bara en grop i marken. Men medan bankerna föll och all annan byggverksamhet stod stilla fortsatte Island att satsa på kulturen. Byggnaden kunde invigas 2011. Vansinne kanske – Harpa kritiseras fortfarande som en ”vit elefant”, som slukar resurser och är för dyr för att den lokala scenen ska kunna hyra in sig. Men den är obestridligen ett landmärke, har fått det prestigefyllda Mies van der Rohe-priset för modern arkitektur.¹

Hävdelsebehov

Islands identitet är präglad av kampen för självständighet från Danmark och behovet av att skydda och bevisa sig som nation och kultur (jag kommer att återkomma med en egen artikel om Islands språkförsvar). Den på sin tid kände vetenskapsmannen Julian Huxley menade att det karga Island aldrig skulle kunna bli en kulturnation. Den första filharmoniska konserten på ön skedde så sent som 1926, då en orkester från Hamburg kom på besök.

Det finns alltså inget klassiskt arv som förklarar hur Island kunnat få fram världsnamn som Björk men också en hel räcka nutida kompositörer som Anna Þorvaldsdóttir eller Kjartan Sveinsson (lyssna på hans överjordiska Der Klang der Offenbarung des Göttlichen). Pianisten Vikingur Olafsson (född 1984) är ett av de hetaste namnen idag i den klassiska världen – i oktober släpptes hans inspelning av Bachs Goldbergvariationer.

På bokmässan i Göteborg var författaren och poeten Sjón ett av de stora namnen, tilldelades Svenska Akademiens nordiska pris 2023.

Hur lyckas Island? Jag ställde frågan till ett flertal kunniga personer. Vissa svar överraskade, som utegångsförbud för ungdomar. En del går att kopiera medan andra faktorer är unika för en plats där det vulkaniska, stormpiskade lavalandskapet verkar förkroppsliga ordet symfoniskt.

Mod

Det krävs mod, en gnutta galenskap och stor tillit till publiken för att komma undan med att sätta Mozart Requiem-singalong på programmet. Operafestivalens konstnärliga ledare Guja Sandhålt, som gjorde just det, säger att Islands styrka är ett stort självförtroende.

”Attityden är att det finns ingen rädsla och vi vågar tänka stort.” Den attityden kan också leda till problem, som när islänningarna fick för sig att deras banker skulle erövra världen. Men den kreativa energin och den starka gör-det-själv-mentaliteten är något som samtliga bedömare jag pratar med pekar på.

Islandsmodellen för ungdomar

På 90-talet var Reykjavik bland de värsta ställena i Europa för ungdomsfylleri. Då införde Island en modell som sedan blivit uppmärksammad runtom i världen. Föräldrar engagerades för att ge sig ut på stan och ha koll på sina ungar. Samtidigt satsade man på idrottsanläggningar och fritidsaktiviteter.

En lag om utegångsförbud infördes. Barn under 12 år får inte vara ute ensamma efter klockan 20:00 på vintern och 22:00 under sommarhalvåret. Tonåringar i åldrarna 13–16 år ska inte vara ensamma ute efter klockan 22:00 på vintern och 00:00 på sommaren, förutom om de är på väg hem från viss skol-/idrotts-/fritidsverksamhet. Det finns inga direkta straff för den som bryter mot reglerna, och långtifrån alla tar förbudet alltför högtidligt. Men det kan leda till anmälningar hos socialtjänsten, säger Haukur Johnson, sakkunnig på Islands ambassad i Stockholm.

Piskan kombineras med en morot: Alla ungdomar får ett ”fritidskort” som ger rätt att köpa kultur- och sportaktiviteter värda 75 000 isländska kronor om året, vilket motsvarar drygt 5 600 kronor.² 

Sverige ska under nästa år börja införa en egen version av fritidskort med inspiration från Island och Norge. Barn i åldrarna 8–16 år kommer att få en peng för medlemskap i idrotts- eller kulturföreningar. I Sverige kommer dock inte summan att vara lika för alla och den kommer att vara lägre: från cirka 500 kronor per barn. Barn och unga i socioekonomiskt utsatta hushåll kommer att få mer än andra.³

Idag är Island bäst i klassen i Europa för ungdomsfylleri (se grafik ovan). En del pekar även ut Islandsmodellen för ungdomar som en orsak till landets fotbollsframgångar – Island slog ut England ur VM 2016.

Priset är mindre frihet.

Kulturpolitik

Pengar spelar roll. Island har Nordens högsta utgifter för kulturell verksamhet per invånare (651 euro), enligt rapporten Kulturutgifter i Norden som bygger på siffror från 2017.

Rapportförfattarna fann att Island har en större andel utgifter för musik och scenkonst än övriga nordiska länder: 29 procent av landets kulturutgifter. Sverige och Finland skilde ut sig genom att lägga störst andel av utgifterna på folkbildning.

Isländska kulturarbetare slipper kryssa i rutor för mångfald, integration, hållbarhet och så vidare. I Sveriges äts syret upp av en giftig kombination av ideologi och new public management. I Island ges stöd ad libitum, efter behag, vilket förstås inte är en garant mot bakåtsträvande och nepotism, mejlar översättaren John Swedenmark.

Professionaliseringen och organiseringen av kulturfältet skedde senare i Island än i övriga nordiska länder. Det kan ha bidragit till spänstigare kultursektor.⁴ Men Swedenmark och den internationellt hyllade författaren Jón Kalman Stefánson pekar också på traditionen att respektera konstnärer. Sagan berättar trots allt om vikingapoeten Egil Skallagrimson som diktade en drapa som var så bra att Erik Blodyx benådade honom från döden. ”Diktningen har blivit en del av våra gener. Det är därför vi har mer kultur än vad vi borde ha”, säger Stefanson.

Öppenhet för återvändare

Sabina Westerholm, som leder kulturhuset Nordens hus i Reykjavik, menar att trots det isolerade läget i havet mellan Europa och USA känns Island internationellt. En orsak till det är paradoxalt nog att landet länge saknat högre utbildningar inom kulturområdet. Alla som har velat bli något har studerat utomlands.

Sedan har de återvänt, och välkomnats. ”Det finns ungefär lika många finlandssvenskar som islänningar, men jag kan räkna upp många fler kända islänningar inom kulturområdet”, säger Westerholm.

I Sverige och Finland finns en osynlig mur mellan outsiders som har internationell bakgrund och insiders som har studerat på landets elitutbildningar som Bildkonstakademien i Helsingfors eller Stockholms konstnärliga högskola.

Många som har gjort internationell karriär väljer också att göra som Björk och återvända till Island. Sverige skulle nog bli både mer spännande och intressant om kulturvärlden hade varit mer välkomnande mot talanger som valt andra än traditionellt svenska karriärvägar inom kulturen.

Varken fackidioter eller kalenderslavar

På Island vet man aldrig när en vulkan eller storm tvingar en att ändra alla planer. Därav kommer attityden som kan sammanfattas i landets inofficiella motto: þetta reddast, ungefär: Det fixar sig. När det gäller är det alle man på däck. Men man planerar inte sönder tillvaron. Det är samma attityd som finns i Kina, och är en av de sakerna jag kan sakna allra mest från det landet. Island är också för litet för att kulturarbetare ska ha råd att bli fackidioter. Man måste ha flera hattar samtidigt. Resultatet blir dynamik.