En isländsk saga om invandring

”Det känns som om man är turist i sitt eget land”, klagar en språkforskare jag möter.

Det förut så homogena och isolerade Island har på kort tid blivit ett invandrarland. Närmare en femtedel av befolkningen är nu första eller andra generationens invandrare. Befolkningen har ökat med över tre procent på ett år och är nu knappt 390 000, den största befolkningsökningen sedan mätningarna började år 1734. Äldre som inte kan engelska har svårt att göra sig förstådda när de vill ha en fika.

Arbetskraftsinvandring från främst Östeuropa är ett skäl till att Island idag är en rik välfärdsstat med högre BNP per capita än Sverige. Men det finns även en liten men växande grupp asyl- och anhöriginvandrare; sedan 2019 har det kommit över 3 000 från Venezuela och över 2 300 från Afghanistan och länder i Afrika och Mellanöstern. De märks i en liten stad som Reykjavik.

Island är en färsk nation. Öborna passade på att göra sig fria från Danmark 1944 medan Hitler ockuperade Köpenhamn. Konstruktionen av den nationella berättelsen är därför ett synligt pågående arbete. Den som försöker svara på frågan: Vilka är vi? Frågan är dock om islänningarna kan eller ens vill inlemma den demografiska förändring som landet nu genomgår i den berättelsen.

”Island kan inte integrera”

Jag möter musikläraren Catherine Maria Stankiewicz på ett museum för modern konst. Hon är född och uppvuxen på Island men har en schweizisk-polsk förälder och kan därför se landet med en utifrånblick. Island klarar inte att integrera, menar hon. Det är en liten och tätt sammanknuten nation där den kulturella gränsen mellan invandrarna och islänningarna är väldigt skarp, men det vill man inte riktigt ta in eftersom det inte stämmer med självbilden. Detsamma gäller de förändringar som nu sker i landet, där det växt fram en etnifierad arbetar-/underklass vars barn ofta inte lär sig språket ordentligt.

”Man säger: Oj, så synd om den här och den här personen och blundar för problem. Hur mycket kan vi ge om vi inte har tillräckligt med bostäder åt våra egna?”

Det finns en motsättning mellan den gamla viljan att vara det trygga och naiva samhället och den reality check som invandringen är, säger Stankiewicz. I den motsättningen kan både rasism och brottslighet växa.

Taxichaufförer pratar om att Island inte får bli som Sverige, men i det offentliga samtalet pågår inte direkt den diskussionen.

Den isländska polisen har inte skjutvapen. Men kriminella grupperingar från Östeuropa och ett antal skjutningar har lett till en uppslitande debatt i statsministern Katrín Jakobsdóttirs rödgröna parti om att beväpna polisen med elpistoler. ”Vi var så vana att vi var långt från världen och vi var trygga, men nu strömmar världen till oss”, säger författaren Jón Kalman Stefánsson som jag möter i Reykjavik. Han beskriver det som en oskuld som fallit. En ny invandrarlag har röstats igenom som försöker pressa asylsökande som fått nej att återvända genom att neka dem rätt till bidrag och vård. Det har lett till ett ökat antal hemlösa som vägrar lämna Island. Lagen har mött motstånd från dem som menar att landet sviker i medmänsklighet och gör så att landet inte behöver leva upp till konventionen om mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention.

Den internationellt hyllade författaren Stefánsson, som är gift med en känd isländsk journalist, menar att Island borde ta emot fler asylinvandrare. ”Ingen politiker i Island stiger fram och säger att vi har ett ansvar för dessa flyktingar!”

Hans budskap låter som ett tio år gammalt eko av svensk debatt. Överhuvudtaget känns mycket av diskussionen bekant, till exempel en misstänkt beröringsskräck för problem. Taxichaufförer pratar om att Island inte får bli som Sverige, men i det offentliga samtalet pågår inte direkt den diskussionen.

”Man räknade inte med att invandringen skulle bli ett problem: De var ju så få och de skulle lära sig själva”, säger Ármann Jakobsson, förman för den lingvistiska kommissionen, den isländska språknämnden. Nu står Island med för lite infrastruktur för integration. Man har inte satsat pengar på utbildning i isländska för invandrare och deras barn. ”Det är som med klimatförändringarna, man sätter i gång för sent och måste därför göra massor på alldeles för kort tid.”

Från svält till hybris

Rasism och diskriminering var tidigare inte ett märkbart problem på Island, men det kan bero på att det var ett extremt homogent samhälle.

För den som ville se fanns det intoleranta underströmmar från början. Isländska myndigheter pressade länge USA till ”no negroes”, att inte skicka svarta soldater till den stora Natobasen – av rädsla för att de skulle ha sex med isländska kvinnor.¹

Fortfarande på 90-talet var invandrare som ville ha medborgarskap tvungna att ta ett isländskt namn, för att bevara landets patronymika traditioner där pappans namn blir barnens efternamn med tillägget -son eller -dóttir.

”Det fåtal icke-vita och människor av icke-kristen bakgrund som bosatte sig i landet accepterades, men de flesta eller alla upplevde rasism eller religiös intolerans”, skriver historikern och numera landets president Guðni Jóhannesson om 1900-talets andra hälft.²

Framgångsrika nationer försöker ofta hitta någon kulturell orsak som gör just dem utvalda till att få en större del av kakan. Det blir sedan en bärande vägg i den nationella berättelsen. I Singapore pratade man fram till finanskrisen 1997 om asiatiska värderingar, i Sverige om den höga tilliten och annat som anses göra Sverige något alldeles rasande unikt. Det är inte lika populärt att konstatera att du har råkat hamna på rätt plats i rätt tid och haft tur i krig. Eller peka på alla faktorer i historien som tyder på något helt annat. Island är inget undantag från det. Mycket i Islands kulturarv påminner mer om självskadebeteende än framgångsrecept.

Trots svält och hungersnöd ansåg man i århundraden att sill inte var människoföda.

Samtidigt som varmt badvatten bokstavligen rinner ur marken rådde en närmast ”total avsaknad av renlighet” under en längre tid på Island än i andra delar av Europa.

Amning var ovanligt, bäbisarna fick komjölk, vilket bidrog till exceptionellt höga nivåer av barnadödlighet. På Vestmannaöarna dog 60–80 procent av spädbarnen i stelkramp.³

Danmarks handelsmonopol ledde till att fiskenäringen inte utvecklade sig. Fattigdomen gjorde att man försökte hålla nere befolkningen. Kvinnor som blivit våldtagna av en nära släkting eller svärfar och blivit gravid dömdes till  halshuggning. Fortfarande på 1800-talet straffades otrohet liksom kvinnor som fått barn utanför äktenskapet med piskning. Under vinterhalvåret kom inga skepp alls, den kalla vindpinade ön var isolerad. Islänningarna ansågs vara fattiga, primitiva och småväxta.

Som vikingaättlingar trodde man sig fästa extra stor vikt vid värderingar som tillit, ära och rykte.

Men så kom moderniteten. Under 1900-talet förvandlades en av Europas fattigaste stater till en av de rikaste. Den råbarkade fiskarkulturen, som Stefánsson skildrar i sina böcker, blev världens mest jämställda stat med världens första kvinnliga statschef. Island hade ett bra andra världskrig, de amerikanska soldaterna tog med sig friheten, jobb och hårdvaluta. Under ”torskkrigen” tog Island kontroll över de rika fiskeområdena runt ön och tvingade den brittiska flottan att backa. Genom att inte vara EU-medlem kunde de förhindra att fiskbestånden kollapsade som i Nordsjön.

Island skapade en paternalistisk, uppfostrande välfärdsstat av nordiskt snitt. Öl var förbjudet till 1989, på torsdagar sändes ingen tv för då skulle man umgås. Besökare rapporterade hem om ett egalitärt samhälle där statsministern stod i telefonboken och folk lämnade ytterdörren olåst på kvällen.

Sedan kom marknadsliberaliseringar och framgångsåren, anförda av en politiskt inflytelserik entreprenör som blivit rik på affärer i det postsovjetiska Ryssland.

Trots allt som talade för motsatsen skapades nu en nationell berättelse om hur historien gjort islänningar vilda, individualistiska och fria. Härdade av hård natur och utländskt förtryck hade de utrustats med en särskilt stark arbetsetik. Som vikingaättlingar trodde man sig fästa extra stor vikt vid värderingar som tillit, ära och rykte. Det, sa man, gjorde islänningarna överlägsna som risktagande affärsmän i en globaliserad värld. Venture vikings kallades de.⁴ Ragnar Grímsson, som var Islands president 1996–2016, var en förespråkare för sådana teorier.

Hybrisen nådde sin topp 2008, då författarna till en rapport om landets image föreslog att Island skulle leda en kampanj för att utrota analfabetismen i världen och landet lobbade för en plats i FN:s säkerhetsråd.⁵

Sedan kom finanskraschen. Likt ett korrupt afrikanskt land fick Island gå till valutafonden IMF och be om nödlån. Utredningar visade att bankerna hade kollapsat på grund av ett hejdlöst risktagande. Entreprenörerna hade gett varandra lån med dålig säkerhet. Regeringen föll, och politiken svängde när folket gick ut på gatorna i protest mot etablissemanget. Islänningarna hade, som president Jóhannesson skriver i sin bok om Islands historia, betett sig som folket i sagan om kejsarens nya kläder, där konsensusmentaliteten gör att ingen vågar säga vad som är sunt förnuft högt. ”Det ekonomiska miraklet hade varit en charad.”

Högmod går före fall

En mer cynisk, men också ärligare, diskussion om historien började. Den nya insikten blev att försiktighet och insikt om ens begränsningar och respekt för naturkrafter var de verkliga isländska karaktärsstyrkorna, som hållit folk vid liv under tusen år på denna ogästvänliga ö.

Turismen räddade Island efter kraschen, den drevs på av de spektakulära bilderna från vulkanutbrottet under glaciären Eyjafjallajökull 2010. Nu när detta skrivs hotar ett nytt utbrott samhället Grindavik. Hela Reykjanäset i närheten av huvudstaden riskerar årtionden av vulkanisk instabilitet. Men det kan i längden locka fler spänningssugna turister.

Idag är det utlänningar som gör grovjobbet i service och byggindustri.

Men mentalt verkar folket leva kvar i den gamla nationella homogena berättelsen.

”När elever som jag får inte kan de grundläggande gemensamma isländska sångerna, då frågar man sig: Vad gör oss till islänningar om inte språket, kulturen och kulturarvet? Hur integrerar vi dem utan att förlora det som kännetecknar oss som nation?” säger Catherine Maria Stankiewicz.

Det samtalet verkar Island inte vara redo för, menar hon, och återigen: Som svensk låter det som ett välbekant eko från gamla debatter, även om Island inte är i närheten av Sveriges problem. En moral från denna isländska saga är att en nationell berättelse kan vara en styrka, men det är farligt om man börjar tro på sin egen bullshit.