”Jag gasar och har större aptit på livet”

Vi har pratat mycket om varför det hände och vad vi gör nu, men vi hittar liksom inte fast mark igen. Vi är kanske dåliga på att tala och vi vill nog mest att allt bara ska vara härligt och ”som förr” – vilket inte riktigt hjälper.

Hittills har vi hanterat det som hänt med att försöka hitta ett fokus på framtiden, kanske delvis för att sluta tänka på vad som hänt. Vi hittar ibland varandra i det, men samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av skuld. Jag har haft en stor del i att driva vår fina relation hit där vi är nu.

Ibland får jag en stark känsla av att jag vill trycka på en reset-knapp. Kanske separera ett år och sen bli tillsammans igen (hur fasen man nu planerar något sådant), eller rycka upp livet här och ge oss ut på ett äventyr tillsammans. Vi har pratat om att vi måste hitta den där starka vi-känslan igen. Det där ”det är vi mot världen”.

En del i detta är att jag famlar i mitt eget känsloregister; jag har svårt att veta vad jag vill, veta vad magkänslan säger och så vidare. Känner mig ärligt talat lite utnött och avtrubbad.

Min sambo är mer trygghetssökande än jag; han behöver kontroll och koll på läget. Jag efterfrågar spontanitet, vilja, kreativitet och en större aptit på livet. Han bromsar in, känner sig osäker. Har inte direkt några egna mål och drömmar och vill inte bara haka på mina och bli en vante (det vill inte jag heller att han ska).

Vi är medvetna om att han omedvetet ibland bromsar lite för mycket och att jag gasar lite för mycket – för att det finns så mycket sagt och osagt, så mycket vilja, så mycket osäkerhet.

Hur vågar man fatta smarta beslut när allt man vill är att allt bara ska vara som det alltid har varit?

Kram från Lisa

Kära Lisa,

Vi människor vill ibland oförenliga ting. I ditt brev beskriver du din lust på ett liv utan färdvägen markerad på kartan. Gasen i botten. Nu står du plötsligt still och finner dig längta efter sådant som du ser i backspegeln. Du önskar dig och din partner tillbaka till en plats där tillvaron var enkel och känslorna otvetydiga.

Till exakt samma hållplats kommer ni inte igen, och det av ett skäl som jag tror du redan vet. Affären som du bekände för din man ändrade inte bara bilden han har av dig, utan det sätt på vilket han (och du) ser på ert gemensamma liv. Svek smetar av sig och får en sträckning långt utöver de korta stunder då handlingen utfördes. Det är som när ljuset i ett rum ändras: alla färger, linjer och mönster framträder plötsligt annorlunda. Du berättade, gissar jag, för att lätta ditt samvete och frias från skuld. Jag förstår denna din förhoppning. Men om bikten syftade till lindring för dig, var den kallt stål för honom.

Det betyder inte att allt är över och förbi. Av det du berättar tolkar jag det som att han tydligt har valt dig igen, trots det som hänt. Det förefaller främst vara du som tvekar om ni ska fortsätta tillsammans. Du söker alltjämt något annat, kanske också någon annan.

Det lurar en utdragen grymhet i vankelmod, eftersom obeslutsamhet håller den andres hopp vid liv. Hoppet är grymt därför att det binder och snärjer, som Lena Andersson skriver i Egenmäktigt förfarande. Minns du Ester Nilsson? Hon förslösar flera år på att drömma om en velpelle till man, som bara önskar hennes sällskap och närhet när det passar hans lust och flyktiga infall. Romanens poäng är att det är den som vill minst i en relation som äger hela makten. I svävande prat om framtidsprojekt och nya äventyr hör man inte varningsklockor om ett förestående uppbrott. Nej, i allt söker den hoppfulle i stället tecken på att känslorna är besvarade.

Om din partner inte tydligt uttrycker egna drömmar och mål, kanske det beror på att dessa underordnas en enda önskan: att få fortsätta vara och leva med just dig. Oavsett vad och vart du i övrigt vill. Tänk om kärleken till dig alltid kommer först för honom?

På min gymnasieskola fanns en grånad lektor i latin. Hans kunskap ingav respekt, men undervisningen bjöd sällan på några överraskningar. Vi visste hur varje lektion var uppbyggd, och så skulle det förbli fram till studentdagen. För mig var han en stillsam farbror, fram till det där betygssamtalet. Vi satt på tu man hand i en ödslig korridor. Lektionerna pågick bakom lyckta dörrar. Då gick svängdörren ut till trapphuset upp och hans hustru uppenbarade sig, även hon mångårig lärare på skolan. De log förtroligt mot varandra och hon skyndade snabbt vidare, utan att vända sig om. Han, däremot, följde henne med blicken och kom alldeles av sig, varpå han tappade några ark ur sin pappersbunt fylld med läxförhör och gamla prov. Han samlade sig, såg på mig och sa: ”I varje kärlek är det småningom en som älskar mer och starkare än vad den andra gör.” Aldrig kunde jag tro att det bodde sådana krafter i honom. Det dröjde många år innan jag på djupet förstod vad han, där och då, blottade om sig själv och om existensen. Kärleken är varken rättvis eller evig. Dess styrka syns sällan i utanpåverket.

”Man väljer inte” är credot i kärleksromanen Den allvarsamma leken, där en ung man förspiller en stor kärlek till följd av obeslutsamhet. Livet består ändå bara av tillfälligheter, tycks han tro. Så tänker inte jag. Vi väljer visst, även när vi väljer att inte välja. Det är bara bekvämare att säga att det som sker, det sker oberoende av mig.

Du frågar mig hur man vågar fatta smarta beslut. Börja med att ställa dig själv en fråga: saknar du vardagen som den gestaltade sig tidigare eller saknar du i själva verket den du var förut, innan det som hände, hände? Du behöver först och främst få fatt på dig själv, och sonas, eller åtminstone komma överens med den du är nu. På så vis når du en punkt där du gör ett vägval. Ingen annan kan göra det åt dig. Sedan kan du, ensam eller med sällskap, få upp farten framåt igen.

Vänliga hälsningar,
Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.