Ny ledning, nya policydokument – men precis samma bekymmer som vanligt. När Liberalerna samlas till landsmöte i Västerås handlar det mesta, än en gång, om andra partier.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Liberalerna samlas till landsmöte under samma vecka då den borgerliga alliansens slutliga sammanbrott firar ettårsdag. Partiet har nämligen knappt pratat om något annat under året i fråga. Visserligen inte före det heller, men ändå.
Bakgrunden är känd: Liberalerna är ett djupt splittrat parti när det gäller vem man ska samarbeta med och inte. Alla andra politiska ärenden är helt underordnade i de interna diskussionerna, och har så varit i flera år. Vilket förstås är ett bekymmer i sig.
Den här motsättningen har man hur som helst löst på ett sätt som nog bara Liberalerna skulle kunna komma på: Man samarbetar med Socialdemokraterna, men som kompensation har man skaffat sig en hel partiledning som var emot samarbetet med Socialdemokraterna.
F
Det är ingen vansinnig inställning, egentligen. Exempelvis i Finland, eller för den delen i många svenska kommunfullmäktigen, är det tvärtom den normala inställningen. Folk röstar, och sedan pusslar man ihop bästa möjliga majoritet efteråt.
Det finns dock två stora bekymmer med det hela, just här och just för Liberalerna.
Bekymmer 1: Väljarna
Svenska väljare är sedan åtminstone ett halvsekel indoktrinerade i att tänka på den nationella politiken i ett block till vänster och ett annat till höger. Blir det röd eller rödgrön majoritet blir det en socialdemokratiskt ledd regering; blir det borgerlig majoritet blir det borgerlig regering.
Att utmana den tyngdlagen har visat sig mycket svårt, även för nya partier. Både Miljöpartiet och Kristdemokraterna försökte från början ställa sig över eller bredvid blockpolitiken, men sorterades omsider in i vänster- respektive högerlaget.
Sverigedemokraterna såg ett tag ut att bli undantaget som bekräftade regeln, men har sedan 2015 som uttalad strategi att ingå i det blå laget i svensk politik. En placering som Moderaterna och Kristdemokraterna nu mer eller mindre öppet accepterar och välkomnar, vilket i sin tur fått Centerpartiet att allt tydligare befästa sitt eget sidbyte.
Att som ett litet parti, vilket Liberalerna är, försöka bryta sig ur den här logiken framstår som extra riskabelt. Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och även Liberalerna själva har genom åren räddats kvar i riksdagen delvis med hjälp av kamratstöd från närliggande partier.
Det krävs ingen vild fantasi för att se hur effekten kan bli den omvända i nästa val, om Liberalerna som enda aktör ställer sig utanför lagindelningen. Att alla som inte är folkpartister extra långt in i själen snarare kan se en poäng med att just Liberalerna åker ut, så att riksdagsmandaten i stället kan tillfalla partier man litar på.
Bekymmer 2: Det egna partiet
Nyamko Sabunis pedagogiska uppdrag gentemot väljarkåren är alltså svårt, men naturligtvis inte omöjligt. Med ett politiskt erbjudande som uppfattas som attraktivt och relevant kan man övervinna det mesta. Då är det värre med det andra perspektivet – det som handlar om det egna partiet.
Liberalernas strategi är alltså att nå och använda sig av en vågmästarroll i riksdagen. Den som betalar bäst, i termer av liberal politik, ska kunna räkna med partiets stöd. Vilket dock leder alltihop tillbaka till hösten 2018.
Anledningen till att Liberalerna ingick det så kallade januariavtalet var ju inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet lämnade ett bättre anbud än vad Moderaterna och KD gjorde. Det var att en majoritet i Liberalernas beslutande organ ansåg att den borgerliga lösningen skulle leda till inflytande för SD, och därmed till en ungersk utveckling i Sverige. Därför var det inte aktuellt att ens förhandla om ett motsvarande januariavtal till höger.
Ingenting tyder i dagsläget på att Sverigedemokraterna kommer att spela en mindre betydelsefull roll för en potentiell borgerlig regering efter valet 2022 – tvärtom.
Det är möjligt att majoritetsförhållandena i Liberalernas ledande skikt kommer att se något annorlunda ut efter valet 2022, men för många aktiva folkpartiliberaler är varje närmande till SD en absolut politisk no go-zon. Den enda anledningen till att dessa personer accepterar Nyamko Sabunis nya linje i regeringsfrågan är att hon inte har genomfört den än.
Liberalerna kan med andra ord överleva nästa val, bara för att sedan slutgiltigt sprängas som parti under talmansrundorna. Man har sett muntrare framtidsutsikter.
Allt är som vanligt
Liberalerna har med andra ord löst sitt grundläggande problem genom att skjuta upp det – precis som vanligt. Vilket förstås bara leder till att det växer och blir värre. Som vanligt.
Att påpeka att Liberalerna här har något att prata om under helgens möte i Västerås vore helt överflödigt – frågan är snarare om de hinner prata om något annat.