När Michael Pirosanto började arbeta på Gårdstensbostäder i Göteborg 1997 var fasaderna slitna, trappuppgångarna nerklottrade och kriminaliteten hög. De som hade möjlighet packade ihop sina tillhörigheter och flyttade därifrån och ingen var intresserad av att ta deras plats. En av bostadsrättsföreningarna som fanns i miljonprogrammet Gårdsten gick i konkurs. I slutet av 90-talet gapade över 800 lägenheter tomma, en dryg tredjedel av Gårdstenbostäders bestånd.
– Gårdsten räknades som ett av Sveriges sämsta bostadsområden. Men idag har vi inte en enda ledig lägenhet och brottsligheten ligger under snittet i Göteborg, säger Michael Pirosanto, som varit vd för bolaget sedan 2012.
Han kör runt mig i sin svarta V70
Gårdstensmodellen – tid, ansvar och kontroll
När Polisens Nationella operativa avdelning i juni presenterade sin numera ökända lista över utsatta områden hade de flyttat upp Gårdsten en nivå, från att vara ”särskilt utsatt” till ”riskområde”. I en tid när gängskjutningar har blivit vardag och olycksbådande rubriker avlöser varandra är det förstås hoppingivande att det faktiskt går att förändra verkligheten till det bättre. Men hur har man burit sig åt – och går det att dra några lärdomar av Gårdstensmodellen?
En sak är säker: det tar lång tid att vända ett område. Redan 1997 fick Gårdstensbostäder ett uppdrag från sitt moderbolag Framtiden AB att starta ett ”okonventionellt förnyelsearbete”. En kombination av inflytande och ansvar fick sakta men säkert området på fötter. Man satte in hyresgäster i styrelsen och ökade samtidigt kontrollen över andrahandsuthyrningar och höjde kraven på vilka hyresgäster som man tog in. Det senare skapade ett visst rabalder i Göteborgs-Tidningen, med dåvarande vd:n Stina Fransson försvarade sig med att ”Våra hyresgäster vill ha lugn och ro. Personligen känner jag jättestarkt för utsatta människor, men alla kan inte bo på samma ställe för då blir det ett ghetto”.
Gårdstensbostäder anställde vidare 15 ”huschefer” som fick betydligt större ansvar än en ordinarie fastighetsskötare. De skulle lära känna hyresgästerna, ansvara för uthyrning och ha hand om både det praktiska och ekonomiska. När så småningom husen renoverades lyfte man upp tvättstugorna från källaren till markplan, vilket ökade tryggheten. En rad konkreta åtgärder minskade brottsligheten. Till exempel var man tvungen att ha rattkrycka för att få en boendeparkering. Snart sjösatte man en trygghetsgrupp som dagligen var ute på gatorna. Nu har den funnits i drygt 15 år. Till skillnad från inhyrda väktare känner de varenda hyresgäst och har koll på varenda moped: stulen eller inte stulen. Ett uttryck för kontroll? Nja, menar Pirosanto, snarare ”ordning och reda”.
Ordet som inte får nämnas
Även om det vid första intrycket verkar fånigt, har semantiken haft en viss betydelse i spridningen av Gårdstenmodellen. När statsvetaren Johanna Winqvist skrev sitt examensarbete ”Hur man genererar god utveckling i särskilt utsatta områden” gjorde hon en empirisk jämförelse mellan Gårdsten och Hjällbo, sedan flera år tillbaka ett särskilt utsatt område. Hon beskriver att framgångsfaktorerna i Gårdsten lanserats med ord som ”långsiktighet, helhetssyn, samverkan och inkludering” och att många politiker nappade på just dessa ”buzz words”. Enligt Winqvists undersökning stämmer visserligen orden väl in på Gårdstensmodellen, men hon menar att en avgörande punkt helt glömts bort: upprättande av formell kontroll. I Hjällbo har man enligt hennes studie saknat den sista delen och därför inte alls uppnått samma framgång: ”Resultatet är intressant då det rimmar dåligt med den tidigare forskningen och teorin om kollektiv förmåga som pekar på mjuka metoder som inkludering och upprättandet av informell social kontroll, snarare än auktoritära metoder och upprättandet av formell kontroll som nyckeln till god utveckling i särskilt utsatta områden.”
Statsvetare talar om en ”a credible enforcer”, en stark trovärdig aktör, som har rätten att både belöna och komma med negativa sanktioner. Det är inte lika säljande, men väl känt bland dem som arbetat med liknande modeller.1
BID – fastighetsägarna tar saken i egna händer
Fem kilometer från Gårdsten ligger Gamlestaden, en sekelgammal arbetarstadsdel med landshövdingehus, i stil med det pittoreska Majorna. På 80- och 90-talet började Gamlestaden att förfalla och i början av 2000-talet blev stadsdelen dessutom skådeplats för en gängkonflikt mellan Originals Gangsters och den så kallade Albanligan. Området hade troligen återfunnits på polisen lista idag om inte någon hade tagit tag i problemen. Eftersom Gamlestaden, till skillnad från Gårdsten, består av en mängd olika privata fastighetsägare fanns ingen som på egen hand kunde vara en ”credible enforcer”. Istället gick ett fyrtiotal fastighetsägare ihop och arbetade för ett gemensamt mål: att rusta upp stadsdelen och göra den trygg och attraktiv. De arbetade efter konceptet BID, Business improvement district, som har utvecklats sedan 70-talet. Då gick några handlare i Toronto ihop för att rusta upp en affärsgata på dekis. Idag är BID lika fokuserade på de boendes trygghet.
Helena Holmberg, verksamhetschef för Fastighetsägare i Gamlestaden, har sedan starten varit drivande för att BID-formen ska få fäste även i andra stadsdelar och är nu anställd som BID-samordnare i kommunen. Och när det gäller synen på vad som krävs är hon inne på samma linje som statsvetaren Johanna Winqvist:
– Det är jätteviktigt att arbeta mot en positiv vision, men ska man vända en stadsdel krävs också att man orkar jobba med strukturella förändringar, med sådant som ligger under ytan. Och jag tror att statsvetarna har rätt, att det behövs en institution för det, en aktör med trovärdighet, säger Helena Holmberg.
Stadsdelen i Malmö som inte längre kontrolleras av gängen
Den kanske mest intressanta satsningen på BID-konceptet i Sverige idag pågår i stadsdelen Seved i Malmö. Seved är fortfarande ett särskilt utsatt område och initiativtagaren Hjalmar Falck beskriver stadsdelen så här: ”Det var skjutningar, brända bilar, klotter, nedskräpning, underentreprenörer som kom in i fastigheter och blev hotade. Gick man in i området som journalist med kamera över axeln blev man utjagad eller fick visa legitimation. Boende i området kunde berätta att de satt skräckslagna på mornarna och tittade genom fönstret eller genom nyckelhålet ut i trappan, för att se om de vågade gå ut”
Ett problem i Seved var slumvärdar, fastighetsägare som lät fastigheterna förfalla och där tvättstugor lika gärna kunde fungera som knarkgömmor för langare. I september 2015 gick en grupp fastighetsägare ihop och bildade BID Sofielund, efter modellen i Gamlestaden. De har idag ett 50-tal medlemmar och verksamhetschefen Hjalmar Falck har kopplat in forskargrupper och kriminologer från universitetet i Malmö som följt arbetet på nära håll. Metoderna påminner om dem i Göteborg, där man återtog kontrollen över både fastigheter och offentliga ytor men också involverade civilsamhället och hade goda kontakter med polisen. I Malmö har staden dessutom beslutat att sätta upp övervakningskameror, som enligt kriminologer har haft effekt på både narkotika- och våldsrelaterade brott och dessutom underlättat polisens arbete.2 Enligt Hjalmar Falck kontrolleras de tidigare värst utsatta gatorna inte längre av gängen
– Jag upplever att vi gjort samma som i Gårdsten. Fastighetsägarna tog kommandot och sa att ”vi vill ha ordning och reda”, säger Hjalmar Falck.
Modellen är som diamanter
Det ska nämnas att BID-konceptet har fått kritik. I Malmö misstänkte vissa politiska grupperingar att det kunde leda till en gentrifiering,3 vilket ännu inte har påvisats. Andra pekar på risken att BID kan skapa ett demokratiskt underskott. Diskussionen är pågående, men både Helena Holmberg och Hjalmar Falck försvarar sig med att BID inte är en mirakelkur som löser alla samhällsproblem, men att vissa samhällsproblem inte går att hantera utan BID.
Även om arbetet inte är identiskt går det att dra ett par säkra slutsatser av modellerna i Gamlestaden, Gårdsten och Seved. En är att ingen av dem kallas för ”projekt”. Projekt är bannlysta eftersom statliga förortsprojekt har visat sig vara kortsiktiga och ineffektiva. Tanken med modellerna, vad man än kallar dem, är att de ska finnas för evigt, även om de kan omformas efter behov. En annan är betydelsen av fastighetsägarna, som har makten att påverka ett bostadsområde. Därav följer den tredje punkten: vikten av en trovärdig legitim aktör, som håller vad den lovar och som kan utöva kontroll.
Möjligen är semantiken i den sista punkten ett rött skynke för vissa journalister, politiskt engagerade och akademiker som är skolade i att reagera på allt som kan verka auktoritärt. Men kontroll bör inte vara ett fult ord. Särskilt som en anpassning av språket kan göra att hela idén blir svår att införa för den som inte kan läsa mellan raderna.
Noter
1, Peter Esaiasson, Anna Persson, Johanna Winqvist, Göteborgs Universitet: https://www.gp.se/debatt/g%C3%A5rdstensmodellen-%C3%A4r-ingen-mirakelkur-1.13733910 Deras kommentar bygger på:
D’Arcy, M., & Nistotskaya, M. (2013). Credible Enforcement before credible commitment – Exploring the Importance of Sequencing. The quality of government institute, Göteborgs Universitet.
2, Anna-Karin Ivert och Karl Kronkvist, Malmö Universitet. Länk: https://mau.se/nyheter/kameraovervakningen-har-gjort-sofielund-i-malmo-sakrare/
3, Se https://www.sydsvenskan.se/2019-07-25/varfor-ska-vi-forlita-oss-pa-att-fastighetsagarna-har-losningen-pa-mollevangens-problem och https://www.arbetaren.se/2015/09/21/seved%E2%80%89-%E2%80%89fran-forfall-till-forfall/
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt