Artikelförfattaren menar att Patrik Svenssons hyllade bok Ålevangeliet ger en onödigt mystifierande bild av ålen och fisket som hotar arten.
Det är fel att dra slutsatsen att vi inte vet var ålen leker bara för att ingen har sett ålen leka.
Ålen leker i Sargassohavet och ägg och larver driver med strömmar mot Europas och Nordafrikas kuster. Ingen har kunnat falsifiera den teorin och empirin talar för den.
Egentligen är det negativa resultat, falsifieringar av teorier, som för vetenskapen framåt.
Den europeiska ålen är rödlistad och beståndet har sjunkit kraftigt på kort tid. Ålevangeliet skyller på vattenkraften. Men en fisk som reproducerar sig bara en gång i livet och vid hög ålder är känslig för fiske.
Det fångas år 2018 över 240 ton ål i Sverige. Den fiskas ofta när den vandrar ut för att leka.
Ålfisket administreras av Havs- och vattenmyndigheten (tidigare Fiskeriverket) och rådges av en institution vid SLU. Denna har länge kämpat för att bevara såväl ålbeståndet som det kommersiella ålfisket.
SLU:s beräkningsmodell för ålbeståndet kritiseras som en glädjekalkyl baserat på ett antagande som man inte har prövat med ett enkelt test.
Det är en märklig politik att sätta ut ål ovanför kraftverk eftersom ålen fastnar i kraftverken när den ska vandra ut för att leka. Det tycks vara onödigt eftersom ålen skulle klara sig lika bra i våra bräckta kustvatten, menar artikelförfattaren.
I Ålevangeliet skickar journalisten Patrik Svensson lodskott ned i den kunskapsteoretiska oceanen, ett epistemologiskt forskningsuppdrag in i biologins och den personliga erfarenhetens domäner. Vad är kunskap, hur utvecklas den och hur kan vi veta vad som är sant? Eller mer konstruktivistiskt, finns sanningen? Och något mer aktuellt och brännande ämne kan ju knappast tänkas just nu.