Berggren: Vilken Sarnecki kan man lita på?

”haft fel åtskilliga gånger”. Tyvärr säger Sarnecki dock inte vilka av de artiklar och intervjuer jag citerar som är felaktiga. I stället kräver han att man ska studera hans akademiska skrifter, som med några undantag ytterst få forskare refererar till.¹ Här uppkommer frågan: Vem kan man lita på – Sarnecki som debattör eller som akademiker?

Trots reträtter kvarstår allvarliga brister i Sarneckis text rörande (a) avskräckning (b) inkapacitering (c) viktigaste åtgärden mot brott (d) dagens brottsutveckling.

Sarnecki inleder en diskussion av straff med ”Det är fel att påstå att fängelsestraff generellt sett saknar avskräckningseffekter”. Detta skiljer sig från hans påståenden i media att höjda straff bara är symbolpolitik. Nu säger han att skärpt vapenlagstiftning ger ”polisen möjligheter att mer effektivt avväpna de kriminella gängen” – men upplyser inte läsaren att han så sent som i somras avfärdade skärpta straff för vapensmuggling som kosmetik.² Sedan tar han stöd av en 1950-talsreferens för att återgå till sin grundtes, att straffhot inte fungerar på gängkriminella. Här försummas helt Bostonpolisens utveckling av riktad avskräckning som min essä tog upp; se gärna rapporter från Boston Gun Project.³

Förlegad kritik mot fängelsestraff

En fängelseintagen kan inte begå nya brott under strafftiden. I en debattartikel 2018 hävdade Sarnecki med flera att sådana inkapaciteringseffekter är ”små och kommer dessutom till mycket höga kostnader”.⁴ Nu säger han: ”Det finns mycket omfattande forskning som visar entydigt att inkapacitering ger effekter på brottsligheten”! Bra! Men sedan blir reträtten oordnad. Sarnecki menar att det är ineffektivt att inkapacitera äldre, vars brottslighet ändå brukar avklinga. Vidare ska man undvika inkapacitering av unga förbrytare, då detta enligt stämplingsteorin kan förstärka deras självuppfattning som avvikare. Denna teori vederlades för mer än 40 år sedan.⁵ Den avfärdas i nya kriminologiska handböcker och kullkastas av metastudier som inte visar högre återfallsfrekvens för unga som frihetsberövas.^6,7 Vidare ska man enligt Sarnecki undvika längre straff för yngre förbrytare, då de har dålig förmåga att kontrollera sina impulser. Borde inte brist på impulskontroll i stället vara ett starkt skäl för inkapacitering? Sarnecki glömmer att denna är till för att skydda samhället och potentiella brottsoffer. Välskötta fängelser kan också stödja förövarnas anpassning.⁸

Missar viktigaste åtgärden mot brott

Enligt Sarnecki är den viktigaste åtgärden mot brott ökad upptäcktsrisk så att polisen griper fler. Generellt sett är detta fel. Många unga förbrytare i åldern 17–20 år har begått grova brott som misshandel, utpressning, rån och övergrepp i rättssak. De har gripits, anhållits och ibland till och med erkänt, men sedan släppts, direkt eller efter ett par månader i fängelse. Problemet är inte brist på upptäckt utan brist på påföljd. De kriminella gängens kärna kan ha fått otaliga domar utan skarpa konsekvenser; brottskarriärer från tidiga tonåren stoppas inte, trots upprepade upptäckter. Först när förövaren är över 20 år och har begått mycket allvarliga brott finns påföljder som biter. Problemet illustreras av Niclas, en yngling som i augusti i år grovt misshandlades av ett gäng i Göteborg, avtvingades mobil, dator och bankkort och tvingades kyssa rånarens fötter. Redan i mars hade den 17-årige gängledaren rånat två andra män, gripits och erkänt men släppts av socialtjänsten. Efter rånet mot Niclas och en annan man greps 17-åringen igen, men frigavs och kunde råna ännu en gång. Fortsättning lär följa.⁹

Förminskar allvaret i dagens mordiska brottslighet 

Sarnecki brukar ge lugnande besked om brottsutvecklingen men försumma nya farliga trender. Hans text i Kvartal noterar uppgången av dödsfall sedan 2012, men hävdar att dagens nivå av dödligt våld per invånare ”egentligen” är lägre än 1990-talets. Sarnecki missar de senaste årens ökning av rån mot unga, men framför allt missar han det större perspektivet: att vi idag har en i svensk historia och jämfört med övriga EU exceptionell ökning av planerat våld, sprängdåd och dödsskjutande, med utpräglad likgiltighet för alla som drabbas.¹⁰ Vad krävs för att Sarnecki & kollegor ska ta detta på allvar, föreslå effektiva straffåtgärder, kanske till och med inta ett brottsofferperspektiv?