I helgen samlas Moderaterna till partistämma i Västerås. Partiets tidigare finansminister har, medvetet eller inte, kommit med en del obekväma medskick.
”Vill man ta över regeringsmakten i ett land är det rimligt att man kan redovisa vilken politik man tänker genomföra och hur man tänker bygga sitt parlamentariska underlag. Det är kärnfrågan i varje valrörelse.”
Det är ingen spelteoretiskt besatt kommentator som säger det, eller ens någon grötmyndig S-tjänsteman på Twitter. Det är en av Moderaternas största politiska ikoner i modern tid, före detta finansminister Anders Borg.
Citatet kommer från Borgs självbiografiska bok ”Finansministern” (Mondial), som utkommer i dagarna. Det är en bok som blickar bakåt snarare än framåt. Den som letar efter explicita rekommendationer för samtiden letar mestadels förgäves, men eftersom den
”När partier möter väljarna från ett oppositionsläge är det tre grundfrågor som det ska finnas genomtänkta svar på”, skriver Borg vidare, och radar sedan upp dessa tre frågor.
Kapitlet handlar egentligen om bildandet av Allians för Sverige 2004, men eftersom ärendet är högst relevant för dagens moderater, och eftersom de nu ändå ska tillbringa en helg i varandras sällskap, tänkte jag att det kunde vara av intresse att introducera Borgs frågor. Med samtida kommentarer, som jag fyllt i helt på egen hand.
”1. Vad är det för allvarliga samhällsproblem regeringen misslyckats med och som motiverar ett regeringsskifte?”
Kommentar: Nya Moderaterna pekade framgångsrikt på ”utanförskapet”, men här hade Moderaterna problem i fjolårets valrörelse. Valet 2018 utspelade sig på toppen av en högkonjunktur, med stabila statsfinanser, där klassiska moderata områden som ekonomi och jobb hamnade långt ner på de flestas prioriteringslistor. Moderaternas valparoll ”Nu tar vi tag i Sverige” försökte svara mot en känsla av att saker i allmänhet var på väg åt fel håll, men fick aldrig riktigt fäste.
Med januariöverenskommelsen har saker komplicerats ytterligare. Den konventionella, ekonomisk-politiska konfliktytan i svensk politik har i praktiken kortslutits, när regeringsalternativet till vänster driver allianspolitik.
Moderaterna har i det läget än så länge valt att satsa fullt ut på fjolårets tema: ”Återupprätta samhällskontraktet”. Det är ett brett anslag som spänner över lag och ordning, migration, integration och kvaliteten i välfärden, och det är inte alldeles lätt att konkretisera på 30 sekunder i Aktuellt.
Ett brutet samhällskontrakt är dock onekligen ett allvarligt samhällsproblem, så vi får tillstå att M har bockat av punkt 1.
”2. Vad är det för politiska åtgärder som ska lösa dessa allvarliga samhällsproblem och kan man visa att programmet fungerar i praktiken?”
Kommentar: Anders Borg skriver utförligt i sin bok om hur Nya Moderaternas politik för ekonomi, skatter och arbetsmarknad byggde på grundliga analyser och forskning. Det frågekomplex som Moderaterna nu har att angripa är svårare att lösa i Excel, men Ulf Kristersson har åtminstone tillsatt en integrationskommission med utomstående experter. Hur den materialiserar sig är dock än så länge oklart.
Utmaningen är också en annan. I den nya Minialliansen (M och KD) är det Kristdemokraterna som äger välfärdsfrågorna, och för Moderaterna återstår då det som sorterar under justitiedepartementet.
Socialdemokraterna har gjort och gör allt de kan för att kväva den politiska konflikten på området lag och ordning, och de har hittills lyckats ganska väl. För en normalintresserad betraktare är det svårt att höra skillnad på alla utfästelser om fler poliser och hårdare straff. Moderaterna må gå längre, men riktningen är densamma för alla från Vänsterpartiet till Liberalerna.
Det har framgått för alla med tv-apparat att Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell är kritisk till brott, men den större berättelsen om varför M:s erbjudande är unikt saknas fortfarande. Dessutom måste man förklara varför det nya erbjudandet är mycket bättre än det som levererades när M ägde justitiedepartementet mellan 2006 och 2014.
Att stå för en tuffare integrationspolitik är heller ingenting som sticker ut på ett avgörande sätt. Det måste vara en svart ironi för Moderaterna anno 2019 att språktest för medborgarskap, detta den svenska integrationsdebattens Förslag Noll, som M tidigare motsatte sig, faktiskt finns med i januariöverenskommelsen.
Vare sig Moderaterna vill det eller inte seglar därför migrationsfrågan upp som den tydliga skiljelinjen mellan regeringsunderlaget och högeroppositionen. Vilket är ironiskt, då det är den enda heta fråga där moderatledningen verkligen vill göra upp med Socialdemokraterna.
Sammanfattningsvis: Punkt 2 återstår för Moderaterna att bocka av. Milt uttryckt.
”3. Hur ska landet regeras och med vilken riksdagsmajoritet ska programmet röstas igenom?”
Kommentar: Här blir det riktigt knivigt. Seniora moderater intalar sig fortfarande att det enda skälet till att Sverige inte har en borgerlig regering är att Centern och Liberalerna plötsligt vaknade upp en dag i januari och kände sig som sossar. Så var det inte. Ett tungt vägande skäl till att Ulf Kristersson förlorade förra vinterns maktkamp var att Stefan Löfven kunde presentera ett mer trovärdigt regeringsalternativ.
Löfven sade, i praktiken: Kom till mig, så bildar vi en koalition stark nog för att rösta igenom all den politik vi kommer överens om. Vänsterpartiet behöver ni inte oroa er för, det är nämligen inte ett parti utan en dörrmatta. Löfven fick rätt.
Kristersson sade, ungefär: Släpp fram mig, så ska jag lägga fram en massa bra politik i riksdagen, utan att prata med någon, och så får vi se vad som händer.
Detta samtidigt som alla nyktra människor i Sverige såg att det enda sättet på vilket något sådant skulle kunna fungera vore om Sverigedemokraterna konsekvent stödde politiken i fråga. Alltså ett parti som Ulf Kristersson absolut inte ens skulle dricka kaffe med, och som samtidigt explicit hade sagt att deras stöd inte skulle komma gratis.
Man kan argumentera för att Moderaternas alternativ var dödsdömt på förhand, eftersom varje närmande till SD hade alienerat C och L ännu mer. Det är förmodligen korrekt, men problemet kvarstår likväl.
Om det var val i dag vore Moderaternas regeringsalternativ i praktiken en koalition med Kristdemokraterna, som skulle samla någonstans runt 27 procent av väljarna. Till detta välkomnar man sedan C och L, vilket med lite medvind kan ge runt 40 procent. Tycka vad man vill om värdet av borgerlig samverkan, men någon riksdagsmajoritet är det inte. Och det ser folk.
Slutsats: Moderaterna kan absolut inte bocka av punkt 3.
Något att fundera på
Det var alltså Anders Borgs tre frågeställningar.
”Kan inte partiföreträdare svara på dessa tre frågor, på några minuter och på ett sätt som vanliga människor förstår, är det fel på strategin och politiken”, skriver Borg.
Det är svårt att veta om det är en medveten passning till Ulf Kristerssons partiledning, men det är onekligen något att fundera på här i Västerås.