Kungen utmanar grundlagen för att minska kungahuset

Den minskning av kungahuset som blev en toppnyhet i både svenska och utländska medier den 7 oktober är kungens försök att komma till rätta med de ogenomtänkta konsekvenserna av den grundlagsändring av tronföljden som riksdagen genomförde 1980, men som kungen motsatte sig.

Kungen har sedan länge insett den underliggande problematiken, vilket varken riksdagen eller medievärlden gjort. Det är symptomatiskt att till och med SVT och Sveriges Radios P1 och P4 i första hand vände sig till Svensk Damtidning för att få expertkommentarer när kungens beslut blev känt.

Monarkins nödvändiga exklusivitet upphävdes 1980

Kungens agerande kan inte förstås utan den författningshistoriska bakgrunden med den radikala ändringen av successionsordningen 1980 och det politiska spel som ledde dit. Reformen har kallats införande av kvinnlig tronföljd, men den innebar mycket mer.

Avgörande för monarkins existens är en kvantitativ och kvalitativ avgränsning av kungahuset för att upprätthålla dess exklusivitet i förhållande till vanliga medborgare. Före 1980 tillgodosågs detta med två bärande grundlagskrav för arvsrätt till tronen: manligt kön och furstligt gifte. I och med att alla döttrar och de söner som gifte sig med ”enskild mans dotter” uteslöts ur tronföljden bibehölls ett litet kungahus, som aldrig i historien överskridit elva arvsberättigade medlemmar. Men strävan att hålla nere numerären innebar också en risk att kungahuset kunde dö ut, vilket man i Sverige mycket påtagligt brottades med från 1930-talet fram till kronprins Carl Philips födelse 1979.

Socialdemokraterna missade chansen att avskaffa monarkin

Socialdemokraterna har sedan mer än hundra år krav på republik i sitt partiprogram, men har avstått från att förverkliga det trots att de haft majoritet i riksdagen. De såg länge en möjlighet att monarkin skulle avskaffa sig själv genom att det inte längre fanns någon medlem av kungahuset kvar. 1965 genomdrev de till och med en höjning av kungens myndighetsålder till 25 år i hopp om att kronprins Carl Gustaf inte skulle hinna uppnå den innan dåvarande kungen Gustaf VI Adolf avled, men denne levde ända tills efterträdaren fyllt 27.

De borgerliga partierna ville däremot bevara monarkin och därför minska risken att kungahuset skulle utslockna. 1960- och 1970-talens tidsanda fick dem att driva sin strävan att utöka kungahuset i form av en jämställdhetskamp: tronen skulle kunna ärvas även av och genom kvinnor. Socialdemokraterna kontrade med att ”jämställdhet nås inte genom en institution som i sig bygger på ojämlikhet”.

Till följd av olika misstag som Socialdemokraterna begick, bland annat en votering i riksdagen som de förlorade när en ledamot tryckte på fel röstningsknapp, blev det en utredning om kvinnlig tronföljd och sedan två riksdagsbeslut om grundlagsändring.

Vid den sista omröstningen i riksdagen, efter valet 1979, uppkom en partipolitiserad situation som också indirekt blev en personfråga där två alternativa tronföljare ställdes mot varandra: de borgerliga stödde Victoria och Socialdemokraterna Carl Philip.

Kungen och VPK var emot tronföljdsreformen

Att kungen ogillade förändringen framkom både i riksmarskalkens remissyttrande över tronföljdsutredningen och i senare intervjuer med kungen själv. I riksdagen hade de borgerliga fått majoritet och drev igenom reformen, medan Socialdemokraterna i en känslig balansgång mellan jämställdhetssträvan och monarkimotstånd lade ned sina röster. Mer uppseendeväckande var vilken konstellation som röstade emot: Vänsterpartiet kommunisterna och två moderater som var kungens förbundna, greve Hans Wachtmeister och livmedikus Gunnar Biörck.

Riksdagsbeslutet blev en starkt ifrågasatt retroaktiv grundlagsändring, som bland andra Justitiekanslern invände emot. Tronföljden öppnades för kvinnor på samma villkor som för män, kravet på furstligt gifte avskaffades, Carl XVI Gustaf utsågs till ny stamfader för kungahuset och Carl Philip avsattes som kronprins.

Riksdagen utökade tronföljden utan att inse konsekvenserna

Som så ofta hade riksdagen inte gjort någon konsekvensanalys av sitt beslut, som närmast skulle kunna betecknas som borgerlig successionspopulism. Följden blev framför allt ett snabbt växande kungahus, som det fortfarande 40 år efter reformen inte finns någon lösning på hur det ska hanteras. Det visar sig vara en björntjänst som den borgerliga riksdagsmajoriteten gjorde monarkin, vars ställning undergrävdes genom att den nödvändiga avgränsningen av kungahuset avskaffades till förmån för en okontrollerbar expansion.

Problematiken började visa sig i praktiken när det blev tid för kungabarnen att gifta sig och få barn. Jag uppmärksammade då olika aspekter på tronföljdsreformens oförutsedda konsekvenser i tre artiklar på DN Debatt, på 190-årsdagen av Bernadottes val till tronföljare den 21 augusti 2000, nationaldagen den 6 juni 2001 och kronprinsessans födelsedag den 14 juli 2007, samt i en annan artikel i DN den 6 oktober 2000.

Riksdagen försöker ställa till rätta men regeringen förhalar

När riksdagen sent omsider fått upp ögonen för successionsreformens effekter, lyckades den samla en stor majoritet för att i maj 2018 begära att regeringen skulle tillsätta en utredning syftande till att ”det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar”. Snart ett och ett halvt år senare väntar riksdagen fortfarande på att regeringen ska besluta om utredningens direktiv och ledamöter.

I mitten av september i år blev frågan om kungahusets storlek på nytt uppmärksammad i och med utgivningen av mitt bokverk Sveriges kungasläkt. Genom redovisningen där av ättlingarna till arvmonarkins grundare Gustav Vasa fram till idag gavs för första gången en konkret bild av hur stort kungahuset kommer att bli med de nu gällande tronföljdsreglerna: ”Om den nuvarande principen utan begränsningar tillämpades på den svenska arvmonarkins ursprungliga stamfader Gustav Vasa, skulle alla hans minst 275 000 efterkommande vara prinsar och prinsessor av Sverige. Även om riksdagen inte är beredd att genomföra detta retroaktivt, så kan ett lika stort kungahus härstammande från Carl XVI Gustaf förväntas efter ca 450 år om dagens successionsordning består. Den nya ordningen medför en tydlig tudelning av svenskarna i dels den allt talrikare kungliga bördsöverklassen vars medlemmar har privilegiet att kunna bli Sveriges statschef och utmärks med titeln prins eller prinsessa, dels övriga medborgare utan möjlighet att nå landets högsta ämbete.”

Har kungen rätt enligt grundlagen att begränsa kungahuset?

Den 7 oktober skred kungen till handling och beslutade ändra kungahusets omfattning så att Carl Philips och Madeleines barn inte längre tillhör det. De fråntas också ställningen som kungliga högheter. Samtidigt får de behålla sina prins- och prinsesstitlar, men dessa kommer inte att kunna föras vidare till deras barn och inte heller till dem som de gifter sig med. Fem av kungens barnbarn och deras efterkommande fråntas därmed rätt och skyldighet att representera Sverige och kommer inte att kunna räkna med att bli försörjda av apanaget.

Det finns ett avgörande problem med kungens kraftfulla beslut: Han har av allt att döma inte rätt att göra det han har gjort, det vill säga begränsa kungahusets omfattning och neka någon i tronföljden titeln prins eller prinsessa. Det är riksdagen som har den makten genom att stifta grundlag i form av successionsordningen. I både själva lagtexten och förarbetena framgår tydligt vilka personer som har arvsrätt till Sveriges tron och att de är ”prins och prinsessa av det kungl. huset”.

Det finns alltså en grundlagsfäst överensstämmelse mellan att ha tronföljdsrätt, tillhöra kungahuset och ha titeln prins respektive prinsessa. Men kungen har nu på egen hand upphävt det sambandet, trots att det enligt regeringsformen kräver två beslut av riksdagen med mellanliggande val. Alla berörda personer har samtidigt oförändrat kvar sin tronföljdsrätt, så kungens beslut kommer inte till rätta med det stora och växande antalet kungliga personer.

Med sitt överraskande beslut förekom kungen både riksdagen och regeringen och inte minst en besvärande debatt, som hade kunnat leda till minskat stöd för monarkin. De mest brännande frågorna hade varit dels att kungahuset är för stort och därmed dyrt, dels att Madeleines barn inte som grundlagen kräver har uppfötts inom riket och därför ska förlora såväl tronföljdsrätten som prins- och hertigtitlarna, inte bara medlemskapet i kungahuset och rangen av kunglig höghet.

Sverige saknar en författningsdomstol som kan avgöra om kungens agerande strider mot grundlagen, men regeringen och riksdagen tvingas rimligen ta ställning till det i samband med den utredning om kungahusets omfattning som riksdagen begärt och regeringen nu ska tillsätta. I alla händelser har kungen straffimmunitet, så det kan inte bli några juridiska utan endast politiska och opinionsmässiga konsekvenser. Möjligen skulle de ättlingar som nu fråntagits en del av sina rättigheter i framtiden kunna väcka talan mot svenska staten, i likhet med Carl Philips gren av kungahuset som riksdagen retroaktivt 1980 fråntog förstaplatsen i tronföljden.

Kungens lösning är inte heller generell utan fordrar nya avgränsningsbeslut i framtiden, närmast för barnen till Victorias son Oscar när han hamnar i samma ställning som nu Carl Philip och Madeleine. Enligt kungens nyordning skulle dessutom de barn som föds i fortsättningen bli helt utan titel, trots att de har tronföljdsrätt. Detta kan förefalla märkligt när grenar av ätten Bernadotte som inte ingår tronföljden har tilldelats titeln greve af Wisborg. Vidare saknar kungliga personer efternamn, och frågan är vad de som nu uteslutits ur kungahuset ska heta när de i framtiden ska leva vanliga liv och försörja sig som privatpersoner. De har förmodligen inte rätt till namnet Bernadotte enligt personnamnslagen, även om exempelvis prinsessan Madeleine använder det som författarnamn, utan att det förekommer i folkbokföringen.

Grafik: Per Andersson. 

Hur riksdagen lyckas kommer att avgöra monarkins framtid

Det finns alltså många kungliga problem att ta itu med för regering och riksdag. Verkligheten har hunnit ikapp statsminister Thorbjörn Fälldins ord då han i regeringens proposition 1977 sköt frågor av detta slag kring tronföljden på framtiden med motiveringen att de ”inte kan väntas få aktualitet inom överskådlig tid”.

Framför allt kvarstår grundproblemet, att tronföljdsbestämmelserna leder till ett kraftigt växande mängd personer med privilegiet att kunna bli Sveriges statschef och att det inte finns några mekanismer för att upprätthålla kretsens avgränsning. Detta kräver grundlagsändringar.

Om inget görs för att radikalt minska omfattningen av det gynnade och växande antal personer som har ensamrätt till Sveriges högsta ämbete, blir monarkins konflikt med demokratins ideal så uppenbar att den enda utväg som återstår är att alla medborgare ges samma chans att både välja och bli valda till statschef, det vill säga att Sverige blir republik.