Klimataktivismens vägval: terror eller framsteg?

Men två saker är nya med den senaste aktivismen.

Rädslan för att livet på jorden är hotat

Det ena är en större desperation. Det beror på att man anser sig kämpa inte för en enskild sak utan för själva livet på jorden. Tyvärr har professorn i miljövetenskap Johan Rockström bidragit till den hotbilden, eftersom han i TV4 den 27 augusti 2021 hävdade att vi befinner oss i en kris ”som hotar hela vår jord och allt liv på planeten”.¹

Jag beundrar Rockström för den forskning om planetens gränsvärden som han har initierat, men i den forskningen saknas stöd för den uppfattningen. Den första artikeln från Rockströms forskargrupp publicerades 2009 i tidskriften Nature. Där hävdar Rockström med kollegor att om gränserna överskrids är risken att ”jordsystemet inte kan fortsätta att fungera på det stabila Holocen-liknande tillståndet”.² I uppdateringen från 2015 beskrivs hotet som att ”överskridandet av de planetära gränsvärdena skapar en påtaglig risk för att destabilisera det holocena tillståndet hos jordens system, som har varit grunden för den moderna samhällsutvecklingen”.³

Det som behövs i klimatkommunikation är trovärdighet, inte budskap som lätt går att avfärda som överdrifter.

Enkelt uttryckt: jorden kan börja fungera på ett annat sätt än den gjort under de senaste 12 000 åren – för då uppkom den holocena geologiska epoken – och då riskerar vi att förlora den stabilitet i naturen som varit grunden för den mänskliga framgångssagan under dessa 12 000 år.

Sannolikt är detta ett av de största hoten som mänskligheten har ställts inför. Samtidigt rör sig en sådan hotbild om något ganska annorlunda än att hävda att de globala miljöproblemen kan leda till en jord där det finns kvar varken några människor, råttor, växter eller bakterier. Och något sådant budskap kommer inte heller från FN:s klimatpanel.

Därför tror jag att Rockströms tillspetsade formulering uttrycker desperation över att för lite händer. Men det som behövs i klimatkommunikationen är trovärdighet, inte budskap som lätt går att avfärda som överdrifter.

Det andra nya är aktioner där platsen saknar koppling till det man är emot. Aktivister vill återskapa våtmarker men limmar fast sig på en bro eller stör Melodifestivalen. Då används reklamens logik: ”All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet.” Men den logiken gäller inte för att påverka politiskt beslutsfattande.

Man kan jämföra med hur radikala djurrättsaktivister i decennier har ägnat sig åt att släppa ut minkar; minkfarmare har även blivit misshandlade. Nog har det lett till uppmärksamhet, men inget talar för att det har påverkat politiken. Man kan misstänka att sådana aktioner gör politiker snarare mindre än mer motiverade till att förbjuda minkfarmer.

Risken för radikalisering och våld

Det är utmärkt att aktivisterna i Återställ Våtmarker lyft fram våtmarkernas förmåga att binda kol. Men klimataktivismen kan utvecklas i en farlig riktning. Det finns ett mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Men det är ett mål som vi sorgligt nog verkar ha liten chans att nå, eftersom uppgiften passar den mänskliga psykologin så illa. Vi dras till problem vars lösning vi själva kan ha nytta av. Därför dras vi mer till att anpassa oss till uppkomna klimatförändringar, än till att förebygga dem.

Det gör det svårt att lyckas begränsa utsläppen i enlighet med utsläppsmålen. Den insikten kan vara värdefull att ha med sig, så man inte tror att aktioner av olika slag är en enkel genväg till framgång. Annars uppstår risk för våldsamheter när aktivister märker att de inte snabbt når sina mål.

Proteströrelsen Återställ Våtmarker kräver att ”regeringen med omedelbar verkan förbjuder den destruktiva torvbrytningen”.⁴ Men politik fungerar inte så. Jag är övertygad om att det stora flertalet aktivister kommer att nöja sig med fredlig kamp. Men med ett ökande antal besvikna klimataktivister är risken uppenbar för att rörelsen utvecklas i en mer våldsam riktning och anammar terrorismens logik. Om inte just nu, så i varje fall på 2030-talet.

För att belägga denna risk kan två likheter lyftas fram med Röda arméfraktionen (RAF) – mer känd som Baader-Meinhof-ligan – som genomförde terroraktioner i Tyskland på 1970-talet.

För det första, desperationen. Den framgår av det namn för sin rörelse som en del europeiska klimataktivister har tagit: Last generation.

Det rör sig om en studentorganisation som driver uppfattningen att man utgör den sista generationen som kan göra något åt klimatförändringarna. Den har gjort sig känd för att blockera motorvägar och även kasta potatismos och soppa på konstverk av mästare som Monet och Vincent van Gogh. Budskapet ställs så på sin spets att på hemsidan www.last-generation.org finns ett urverk som räknar ner hur lång tid som finns kvar för att kunna göra något åt problemet, på sekunden. När detta skrivs återstår enligt Last generation 6 år, 171 dagar, 17 timmar, 49 minuter och 34 sekunder. Återställ Våtmarker har för sin del tagit till sig Rockströms budskap om att hela mänskligheten är hotad.⁵ Men så länge det saknas forskningsstöd för den uppfattningen får påståendet ses som en överdrift.

En aktivist som slängt tomatsoppa på en tavla av Vincent van Gogh ropade: ”Vad är mest värt? Konsten eller livet?”

Det är dock inte konstigt att desperation föds. Temperaturrekord slås och sommaren 2022 uppskattas 61 000 européer ha avlidit till följd av värmen, enligt folkhälsoexpertis.⁶ Detta är en försmak av vad som komma skall. 2022 var vi uppe i en ökning på 1,2 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid.⁷ Prognosen är att vi redan inom de närmsta fem åren sannolikt kommer att passera 1,5 grader.⁸ Ambitionen att rädda mänskligheten från katastrofala klimatförändringar genom snabba aktioner kan därför verka lockande. Men även RAF ansågs av många ha goda avsikter, och upplevde också ett desperat behov av snabb samhällsförvandling.⁹ Med hjälp av terrordåd skulle man därför locka fram motreaktioner från den tyska staten. När staten då visade upp sitt rätta och fascistiska ansikte skulle det drabba tysk arbetarklass. Då skulle denna klass göra revolution och avskaffa kapitalismen, vilket skulle gynna tredje världens folk. Det var en katastrofal felbedömning. Folket reagerade i stället med avsky och rädsla mot terroristerna och flera av RAF:s medlemmar kom att dö i fängelse.

Det andra nya är en farlig relativisering. En engelsk aktivist från miljögruppen Just Stop Oil som slängt tomatsoppa på en tavla av Vincent van Gogh ropade: ”Vad är mest värt? Konsten eller livet?”

Svaret är förrädiskt enkelt, och RAF tänkte på ett likartat sätt. I april 1968 slängde fyra personer – varav Gudrun Ensslin och Andreas Baader snart skulle bli framträdande inom RAF – in brandbomber i två varuhus. De deltog i vad de kallade för ”folkkriget” mot ”konsumtionsterrorn”. Och eftersom varuhusen sågs som representanter för den internationella kapitalismen och därmed även USA – som bombade Vietnam med napalm – kunde de försvara sitt handlande med ”Ni bränner barn – vi bränner saker”.

Rättvisa i stället för radikalisering

Att rädda livet på jorden framstår förstås som en större sak än att bekämpa konsumtionshets och kapitalismen. Ja, det måste vara den mest ärorika målsättning som går att ta sig an. I en allt varmare värld kan klimataktivisternas argument därför lätt bli ”Vad är värst, att ett fåtal dör, eller att livet på jorden upphör?”. Då finns en grund för att några radikaliseras och utför våldsamma attacker. Och en polariserande våldsamhet har redan påbörjats. I Frankrike har klimataktivister vid en demonstration kastat sten på polisen och satt polisbilar i brand. Regeringen har svarat med att försöka förbjuda arrangörsgruppen Les Soulèvements de la Terre (”Jordens uppror”) och kallar företrädarna för ”ekoterrorister”.¹⁰

Dagens klimataktivister ser sig som en del av en folklig rörelse i stil med rösträttsrörelsen och kampen mot apartheid.¹¹ Men man verkar ha långt ifrån en så bred uppslutning som dessa hade. I Tyskland rapporteras stödet till klimatrörelsen ha halverats på två år. Det minskade stödet anses hänga samman med de många blockaderna av vägar och attackerna mot konstverk och byggnader.¹²

Det finns dock alternativ till våldets väg.

Rättvisa gentemot andra arter än människor, rättvisa inom nu levande generationer, samt rättvisa gentemot kommande generationer.

Framgångsrika rörelser har ofta kämpat för rättvisa. Parollen ”Klimaträttvisa” är visserligen vanlig i klimatdemonstrationer, men det är nog få utanför rörelsen som vet vad som avses. Och när budskapet ska ges innehåll blir det att rika länder ska minska sina utsläpp mest och ge bidrag till fattiga länders åtgärder. Men uppdelningen mellan den rika västvärlden och fattiga länder blir alltmer inaktuell. Var hamnar Kina? Och var hamnar Saudiarabien? Men det finns en bättre uppfattning om rättvisa. Den har formulerats av filosofer, men har nu kopplats samman med teorin om planetens gränsvärden.

Den trettioförsta maj i år publicerade Nature artikeln Safe and just Earth system boundaries.¹³ Där kombineras teorin om planetens gränsvärden med tankar om rättvisa. Den sammanfattas som ”3 I”: Interspecies justice, intergenerational justice och intragenerational justice. Det handlar alltså om rättvisa gentemot andra arter än människor, rättvisa inom nu levande generationer, samt rättvisa gentemot kommande generationer. Dessa tre grupper ska skyddas mot påtagligt lidande.

Idéer är starkare vapen än burksoppa

Det nytänkande alternativet är att en klok klimatrörelse står på fyra ben.

Kunskapsspridning. Men inte naturvetenskaplig kunskap om sådant som höjda havsnivåer och värre stormar, utan om de effekter som uppstår för människors liv. Sådan kunskap kan lättare beröra vårt känsloliv, och därmed underlätta vår förståelse av vad som är på gång.

Därutöver kan juridiska processer och civil olydnad användas. Men aktioner ska i så fall riktas mot det man ogillar. Därför är det bättre att agera där torven bryts än att störa en idrottstävling, även om det sistnämnda ger mer uppmärksamhet. Och med beredskap för att ta sitt straff i enlighet med Martin Luther Kings formulering om vad som bör prägla civil olydnad: ”Den som bryter mot en orättfärdig lag måste göra det öppet, kärleksfullt och med beredvillighet att acceptera straffet.”¹⁴

Samt sist men inte minst: utveckla klimatrörelsen till en rättviserörelse, enligt de tre I:na som beskrivits ovan.

Om svenskarna eller andra folk sedan av rättviseskäl är beredda till större engagemang för att minska lidandet hos utsatta människor i dagens värld, hos kommande generationer, och hos djur, det vet vi inte, för det har aldrig diskuterats. Så låt oss börja med det.

Att kämpa med idéer om rättvisa är troligen mer framgångsrikt än att kämpa med tomatsoppa.