Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Skulle en festival för vita fascister mötas med tystnad?

”För den som har förlorat en anhörig är det personligt.”

Betlehem Isaak skriver om de våldsamma protesterna mot den eritreanska kulturfestivalen i Stockholm. På lördag har det gått 8 000 dagar sedan hennes pappa Dawit Isaak frihetsberövades. Nu uppmanar hon Sverige att vakna inför regimens aktiviteter på svensk mark.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Betlehem Isaak | 18 augusti 2023
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texterLästid 5 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Alex bor i London, han kom dit 2014. På röstmeddelandet han skickar till mig säger de ”Det är vi eller de”. Alex precis som hans vänner tvingades in i den eritreanska militären som 15-åring, han fick aldrig gå klart nionde klass. Till fots började han 2013 vandringen till Sudan. Därifrån tog han sig till Libyen, till Italien och slutligen till England. Alex vill aldrig gå in på vad den eritreanska militären gjorde med honom när de tog honom första gången han försökte fly från dem och från Eritrea. Han har fått diagnosen PTSD.

Skulle Putin få arrangera festival i Stockholm?

Eritrea brukar kallas Afrikas Nordkorea. Regimen fördöms inte bara av den växande exileritreanska rörelsen som protesterar mot den. Även FN, EU och demokratiska regeringar världen över har skarpt kritiserat den auktoritära regimens brutala förtryck mot den egna befolkningen. Ett förtryck som har lett till förödande konsekvenser med massmord, fängslanden och massmigration. President Esayas Afwerki har avrättat det hopp om ett fritt, framgångsrikt och demokratiskt Eritrea som fanns när självständigheten utropades 1991.

Det är därför inte förvånande att eritreaner är en av de största migrantgrupperna som söker sig till Europa. Att återvända är farligt. Denna helg, den 19 augusti, kommer min far, den svenske medborgaren Dawit Isaak, ha suttit frihetsberövad i Eritrea i 8 000 dagar. Det är därför inte förvånande att när en regimvänlig ”kulturfestival” arrangerades i Stockholm i början av augusti så ledde det till en kraftig motreaktion från den demokratiskt sinnade eritreanska diasporan som har bosatt sig i Sverige.

Farbror Tedros är en av dem som stöttar regimen som fängslat hans egen bror.

För den som har förlorat en anhörig, en vän, sin frihet, är det personligt. Genom festivalerna har regimen samlat in miljontals kronor som bidrar till ett fortsatt förtryck och den onda cirkeln fortsätter. Festivalerna bjuder in kända eritreanska artister och kulturpersonligheter, det hålls seminarier, man säljer mat och dryck och festivalen avslutas med en stor fest och hyllning till nationen under den nuvarande regimen.

”Kulturfestivalen”, som arrangerades av regimtrogna eritreaner, visar hur den auktoritära regimen har tagit sig in i relationer mellan gamla vänner och familjemedlemmar, som förvandlas till fiender. Min farbror Tedros är en av dem som stöttar regimen som fängslat hans egen bror. I en regimvänlig Youtube-kanal pratar han om att de som vill ”splittra eritreaner” (läs demonstranterna) inte är riktiga eritreaner och att det är bra där hemma i Eritrea. Tedros och hans kompisar vill dock inte själva bo i Eritrea. Historier som denna är inte ovanliga.

Men i år har det hänt något. Festivalen som har fått pågå ostört i över 25 år har börjat möta motstånd. Jag kan och kommer aldrig att försvara våld, men man behöver inte försvara våld för att förstå varför det uppstår. De eritreaner som tror på demokrati, frihet och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har fått nog. De är trötta på att fly sitt hemland och hamna i händerna på slav- och människohandlare, trötta på att dö i Medelhavet, trötta på att riskera döden under en regim som fängslar människor för att de tänker fritt.

Granska asylskälen

Många av oss eritreaner vill nu vädja till det svenska civilsamhället och regeringen: Vakna! Skulle en kulturfestival för vita fascister bemötas med tystnad från det offentliga Sverige? Skulle Stockholms stad ha hyrt ut marken till en kulturfestival med syfte att fira Putins Ryssland? Eller Nordkorea? Knappast. Vi vill därför att man ska undersöka vilka möjligheter som finns till att stoppa festivalen. Vi vill att man ska granska asylskälen mer noggrant. Hur kan man i sitt asylskäl ange att man är förtryckt och därmed få ett uppehållstillstånd, och när man väl har fått det så visar det sig att man stöttar den regim som man har sagt sig fly från?

Hur kommer det sig att de inte flyttar hem om det nu är så bra i Eritrea? Varför ska vi demokratiskt sinnade eritreaner tvingas leva sida vid sida med våra förtryckare?

Det sista slaget kommer att stå på Asmaras gator.

Sverige bör se över möjligheterna till indraget bistånd till Eritrea och arbeta för det på EU-nivå. Sverige bör också se över vilka möjligheter som finns för att komma åt indrivningen av 2%-skatten, alltså den skatt som diasporan världen över uppmanas att betala av sin årliga inkomst till den eritreanska regimen. De som skänker pengar får möjlighet att resa tillbaka och köpa en bostad i landet. Regimföreträdare säger på den enda tillåtna tv-kanalen Eri TV att pengarna behövs för att ”rusta upp Eritrea”. Egentligen vet ingen vad pengarna används till, men risken är uppenbar att de bidrar till ett fortsatt förtryck.

Sista slaget kommer att stå i Asmara

Som Liberalernas Fredrik Malm sa i P1 Morgon den sjunde augusti: ”Om Bandidos kommer hem till dig och knackar på dörren och säger: Ge oss två procent av din inkomst! Då är det att betrakta som utpressning. Men om företrädare för den eritreanska ambassaden kommer hem till en svensk-eritrean och kräver samma sak, då är det lagligt.” Exakt så.

Alex är trots sin PTSD en människa som inte slutat tro på mänskligheten. I Europa möttes han för första gången av medmänsklighet. ”Här har jag fått allt jag borde ha fått hemma i Eritrea”, säger han sorgset i ett av sina röstmeddelanden. Han fortsätter: ”Nu går jag med i frihetsrörelsen, här i Europa.” Frihetsrörelsen han pratar om heter Brigaden och den blir större och större. Vad som blir av den vet vi ännu inte, men på deras sociala medier kan man läsa ”Det sista slaget kommer att stå på Asmaras gator.”

Fredagen den 18 augusti 2023 (12.00–13.00) anordnas en manifestation vid Sveriges författarförbunds lokaler i Stockholm med krav på journalisten, författaren och dramatikern Dawit Isaaks frihet. Han har suttit frihetsberövad utan rättegång i Eritrea sedan den 19 augusti 2001.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.