Även en man som lever i och av nyhetsströmmen måste ibland aktivt stänga av den. Eller kanske just han, förresten. Så det har jag gjort under några sommarveckor. Men en del slinker förstås igenom ändå. De två nyhetsutvecklingar som jag har reflekterat mest över var för sig är dilemmat kring koranbränningarna och det till synes tröstlösa kriget i Ukraina.
Men det var inte förrän ganska nyligen jag slogs av kontrasten dem emellan. Å ena sidan kriget, där hela Västvärlden hejar på från läktaren när ukrainarna likt bibelns David försöker freda sig mot en rysk Goliat. Men exakt vad är det många av oss hyllar och beundrar så? Jag tror att det är ukrainarnas stoiska vägran att låta någon annan kuva dem med övervåld, att de är så måna om friheten att välja sin egen väg att de tycks beredda att betala ett nästan omåttligt högt pris för detta.
Kontrasten mot Ukrainas beredvillighet att offra allt för sina principer är slående.
Å andra sidan har vi koranbränningarna. Ytterst få i Sverige tycker att företeelsen i sig är någon god sak. Koran-manifestationerna är plumpa, provokativa och föga konstruktiva. Samtidigt är det just vid yttranden av det slaget som våra principer prövas. Och det tycks mig som att vi inte är beredda att riskera särskilt mycket alls för att försvara dessa principer. Kontrasten mot Ukrainas beredvillighet att offra allt för sina principer, att låta sina söner och döttrar dödas på slagfältet, att se sina städer bombas till ruiner, är slående.
Precis som Jacob Rudenstrand påpekade i gårdagens text på Kvartal Kultur är frågan komplicerad men samtidigt ganska enkel. Särskilt vid en jämförelse med hädiska provokationer mot exempelvis kristendomen. Det är hotet om våld som är den avgörande skillnaden och som tycks göra så många så mjuka i ryggen. Inte för att vi faktiskt har utsatts för särskilt många våldshandlingar som följd av koranbränningarna men bara det faktum att risken för detta ökar tycks tillräckligt för att utlösa mumlet om att lagarna nog bör ses över.
Ecce homo i muslimsk tappning?
Politikerna försäkrar visserligen att den heliga yttrandefriheten inte ska röras – detta rör sig blott om smärre justeringar av ordningslagen. Och det ser ju betryggande ut vid första anblick. Men låt oss konstruera ett scenario för att undersöka vad det skulle kunna innebära i praktiken. Tänk er en HBTQ-person som flytt till Sverige från någon av de mest intoleranta, odemokratiska förtryckarstaterna inom den Islamiska konferensorganisationen (OIC) som nu ställer olika krav på Sverige. Låt oss säga att denne person vill protestera mot just den religiösa intoleransen mot homosexuella i dessa länder, genom att anordna en torgmanifestation där han har gjort i ordning en serie bilder på profeten Muhammed tillsammans med uppenbart homosexuella män. Hur skulle denna ansökan om demonstrationstillstånd behandlas med den eventuellt justerade ordningslagen? Låt oss säga att den lokala polisen för sin del bedömer att de kan upprätthålla ordning och säkerhet på platsen för manifestationen. Med en omarbetad lag räcker dock inte detta för att bevilja tillståndet. Därutöver ska polisen (eller någon annan myndighet) också bedöma vilka konsekvenser manifestationen kan få för Sveriges säkerhet i ett vidare perspektiv – såväl i tid som i rum.
…under jubileumsåret 2016 ägnade vi oss åt det navelskådande självförhärligande som Sverige så länge varit så bra på.
Det förefaller rimligt att anta att de myndigheter som i praktiken avgör yttrandefrihetens gränser i dessa fall kommer att vara de mer eller mindre hemliga säkerhets- och underrättelseorgan som ansvarar för rikets säkerhet. Om dessa avstyrker kommer vi sannolikt inte heller att få veta särskilt många detaljer om varför. Bara att bedömningen är att det kan riskera Sveriges och svenskars säkerhet någonstans, någon gång.
Och en sådan förändring har politikerna nu alltså öppnat för, inför hotet om eventuella våldshandlingar.
Det är bara sju år sedan vi högtidlighöll den svenska tryckfrihetsförordningen – den äldsta i sitt slag. Vid otaliga manifestationer under jubileumsåret 2016 ägnade vi oss åt det navelskådande självförhärligande som Sverige så länge varit så bra på. Men till synes utan att reflektera tillräckligt kring vad det kostat oss som västerlänningar att nå dit. Hur många som torterats, fängslats och avrättats för att de utmanat tabun som då ansågs gå över anständighetens gränser.
Från Hus till Branting
Vi kan se tillbaka på en lång kedja av modiga pionjärer som alla har betalat ett pris för att driva det offentliga samtalet framåt. Allt från tjecken Jan Hus som brändes levande på bål 1415 för sin kritik mot de katolska prästernas girighet, till Hjalmar Branting som fängslades för att i tidningen Socialdemokraten ha publicerat en hädisk artikel som förnekade guds existens och uppmanande läsarna att lämna kyrkan.
Så även om det är obehagligt att utsättas för hot och kanske rent av våld bör vi – innan vi börjar kompromissa med intoleranta våldsverkare – fundera över vilka av våra principer (om några) som är värda att leva för. Och i värsta fall till och med dö för.