Det fina med europeiska val är att alla kan hitta sitt eget körsbär. Härom veckan visade Österrike att Moderaternas vägval är rätt. Nu visar Portugal att Socialdemokraternas vänsterfalang har haft rätt hela tiden.
I svensk politik har ”världen” länge varit mer eller mindre synonym med ”USA”. Lite grovt kan man säga att omvärldsbevakningen har bestått av att partigängare åkt till amerikanska östkusten, knackat dörr för Demokraterna och kommit hem med en massa insikter som sedan visat sig helt oanvändbara, bland annat eftersom Sverige inte är USA.
Okej, det var kanske mycket grovt beskrivet. Men ni förstår poängen, och känner säkert igen en motsvarande metod från den politiska utrikesjournalistiken.
Sverige är också Europa
Detta håller dock på att ändras. De olika val som hålls runt om i Europa blir allt mer uppmärksammade, i och runt svenska partier. Det är som att röran i vårt eget landskap, där alla halkat runt i åratal och ingen
Det nymornade intresset för vår närmare omvärld är förstås värt all uppmuntran – även om det tenderar att vara en smula selektivt.
En fördel i sammanhanget är ju att Europa består av många länder. Så många att nästan alla kan hitta något exempel som bekräftar den tes man själv redan hade om sakernas beskaffenhet. De senaste veckorna har som nämnts bjudit på två, sinsemellan helt olika fall.
Alpin högerinspiration
I Österrike hölls det nyval i förrförra veckan. Stor vinnare blev Sebastian Kurz och konservativa ÖVP, med den i nästan all modern internationell jämförelse urstarka siffran 37,5 procent av väljarstödet.
Under Kurz ledning har partiet tagit en hårdare linje i frågekomplexet runt migration, och man hade också ett regeringssamarbete med nationalistpartiet FPÖ. Den regeringen föll i somras efter en bisarr skandal i FPÖ, men detta drabbade alltså inte de konservativa negativt – tvärtom. ÖVP växte kraftigt, på nationalisternas bekostnad.
Den uppenbara svenska motsvarigheten till ÖVP är Moderaterna och Kristdemokraterna. Att personer därifrån tittar med viss entusiasm på utvecklingen i Wien förvånar naturligtvis inte.
Två sorters S-succé
I Portugal har det socialdemokratiska partiet drivit en expansiv, progressiv politik och blev i söndags omvalda ihop med sin röda koalition. Den socialdemokratiska vänstern är eld och lågor, Reformisternas Daniel Suhonen har jublat hela veckan.
Det ledande skiktet i S applåderar artigt, men är egentligen mer intresserade av det danska spåret. Där lyckades ju systerpartiet i sommarens val vinna tillbaka väljare från Dansk Folkeparti och säkra ett maktskifte åt vänster, genom den kombination av hårda tag och ekonomisk vänsterpolitik som svenska S ofta mumlat om, men ännu inte drivit på allvar.
Detta är alltså bara de senaste veckornas skörd. Över lite längre tid finns det mycket mer att hämta, för alla. Låt oss fortsätta med några exempel.
Den franska modellen
Den samtida centerpartistiska självförståelsens urhändelse är Emmanuel Macrons seger mot nationalisten Marine Le Pen i det franska presidentvalets andra omgång 2017. Förutsättningarna i ett sådant val är över huvud taget inte överförbara till ett svenskt riksdagsval, men det hindrar inte Centerpartiet från att dagligen försöka frammana bilden av en stundande slutstrid mellan Annie Lööf och mörkret.
Faktum är att det redan lyckats mycket bättre än vad som borde vara möjligt för ett åttaprocentsparti. Titta bara på regeringsbildningen.
Partiet Liberalerna blickar också helst mot Paris. De är visserligen djupt splittrade om vad de egentligen ska inspireras av, eftersom de är djupt splittrade om vad som är meningen med partiets verksamhet. Man kan dock ändå samlas i uppskattningen för Emmanuel Macron – mest eftersom han är för EU, har fin examen och pratar franska. Som de flesta folkpartister.
Anglofila vänstern
För Vänsterpartiet framstår utvecklingen i brittiska Labour som alla drömmars kinderägg: En marginaliserad kantströmning (Jeremy Corbyn) tar över hela arbetarrörelsen, lyckas skapa folklig mobilisering och gör ett kanonval. Att man sedan faktiskt förlorade valet i fråga, 2017, spelar mindre roll – det är ju trots allt Vänsterpartiet vi talar om.
Miljöpartiet har i alla år pekat på Tyskland som ett föregångsland, där systerpartiet Die Grüne under lång tid utvecklats till det där breda, pragmatiska storpartiet som MP själva aldrig riktigt förmått sig till att bli. Nu när de tyska gröna hotar CDU om rollen som förbundsrepublikens största parti så talar MP dock relativt lågmält om saken. Jämförelsen börjar kanske bli lite genant.
Nationalister vilse i Europa
Svårast att hitta tydlig europeisk inspiration har paradoxalt nog Sverigedemokraterna, trots att deras idéströmning är den tydligast växande över tid. Den självklara förebilden har alltid funnits på andra sidan sundet, i Dansk Folkeparti, men DF kollapsade i senaste valet och är nu ett betydligt mindre parti än SD själva.
Polen och Ungern? Jovisst, men de är för kulturellt och historiskt annorlunda och för demokratiskt tvivelaktiga för att fungera som verklig inspiration. Åtminstone officiellt.
Italienska Lega och franska Nationell samling? De är de ledande nationalistiska partierna i väst – dock ryssvänliga, så det går inte heller. SD har valt bort Europaparlamentets nationalistgrupp av det skälet och sitter kvar med bland andra brittiska Tories i gruppen för konservativa EU-kverulanter (ECR).
Dagens industri skriver läsvärt i dagarna om hur SD och andra europeiska nationalister nu befinner sig i en dragkamp mellan ryska och amerikansk-brittiska intressenter, där de västliga har övertaget i norr. SD graviterar mot den amerikanska konservatismen, eller vad man nu ska kalla den politiska strömning som för närvarande dominerar det republikanska partiet i USA.
Hur man än vänder sig har man ändan bak
Efter att ha gått varvet runt är vi alltså ironiskt nog tillbaka i USA, och kanske är det om några år SD som får drabbas av insikten att Västergötland fortfarande inte är Mellanvästern.
Den svenska situationen är trots allt i grunden typiskt svensk. Inspiration i all ära, men hur mycket man än reser finns de hemkokta bekymren kvar där de lagades.
Möjligen en jobbig insikt, men sympatiskt nog gäller den helt lika för alla.