Så ledde chavismen till Venezuelas fall

– Det har skett en statskupp i slow motion. Bit efter bit av den venezuelanska staten har lagts under det här chavistiska projektet. Det finns ingenting kvar, säger Erik Jennische, som är Latinamerikachef på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders.

Under den senaste tiden har trycket ökat på Chávez efterträdare Nicolás Maduro. Internationella brottmålsdomstolen i Haag har meddelat att de återupptar utredningen om brott mot mänskligheten och oppositionen försöker – tillsammans med det internationella samfundet – göra allt den kan för att garantera ett fritt val 2024.

Ekonomin kraschade fullständigt

När Chávez dog 2013 utlystes ett presidentval som blev det jämnaste sedan 1968: Nicolás Maduro, Chávez protegé och ledaren för Venezuelas förenade socialistiska parti, vann mot utmanaren Henrique Capriles med bara 1,5 procentenheter. Det folkliga mandatet som Chávez hade levt på ansågs vara försvagat.

Under de tio år som följt har Nicolás Maduro styrt Venezuela i allt mer auktoritär riktning. Politiskt tillsatta tjänstemän på valmyndigheten lutar spelplanen åt Maduros håll. Demonstranter och dissidenter får en brysk behandling när de yttrar avvikande åsikter och det finns inga oberoende rikstäckande tv-kanaler eller tidningar kvar.

För de flesta är dock ekonomin det största problemet. I Venezuela, som har världens största oljereserver, har ekonomin länge följt oljepriserna. När priserna gick upp i början av 2000-talet strömmade pengar in i landet – och det visade sig i bruttonationalprodukten. När Chávez tillträdde 1999 var BNP per capita 4 133 dollar. 2012 var den över tre gånger så stor.¹

Därefter kom kraschen. 2020, bara åtta år efter toppen, hade BNP per capita sjunkit till 1 566 dollar. Därtill kom flera år av hyperinflation som utraderade människors besparingar.

– Inget land har upplevt en så stor minskning av ekonomin så snabbt, säger Erik Jennische.

Miljoner har lämnat landet

Då framkom också vanskötseln som hade dolts när pengar ännu kom in från oljeexporten. Ett exempel var den stora utrensningen på det statliga oljeföretaget PDVSA. I början av 2000-talet sparkade Chávez omkring 20 000 anställda – många av dem forskare och ingenjörer – som hade deltagit i en generalstrejk.² De ersattes i stor utsträckning med allierade till Chávez själv. Samtidigt utvecklades inte landets privata sektor. När oljepriserna sjönk stod det snart klart att den venezuelanska ekonomin inte var livskraftig på egen hand.

Sedan 2020 har ekonomin återhämtat sig något, men livet i Venezuela är ändå satt på paus. En pension uppgår sällan till mer än 30 amerikanska dollar i månaden och att äta ute på restaurang i huvudstaden Caracas kan kosta flera månadslöner.³ Privata företag som inte är direkt knutna till regimen är ovanliga och många livsmedel är fortfarande svåra att få tag på.

Den mest uppenbara effekten av det havererade ekonomiska systemet är att venezuelaner gör allt för att lämna sitt land. Över sju miljoner har emigrerat under de senaste sju åren, vilket gör det till en av världens stora flyktingkriser – och den enda i den omfattningen som inte beror på ett krig. För länder som Colombia, dit över två miljoner venezuelaner har begett sig, och Peru, över en miljon, har krisen också inneburit större press på redan ansträngda ekonomier.⁴

Lyckades inte få bort Maduro

León Poblete, som är docent i ekonomi vid Uppsala universitet och just nu gästforskare i Sydney i Australien, kom från Venezuela till Sverige för att studera innan problemens omfattning stod klar för resten av världen. Han började engagera sig i landets utveckling i mitten av 2010-talet under en period i USA, där han fick kontakt med andra akademiker som började ana vad som pågick.

– För många kom krisen som en överraskning, men inte för oss, konstaterar han.

León Poblete fick en mer aktiv roll än vad han hade räknat med i efterdyningarna av valet 2018. Då omvaldes Maduro på papperet till president i ett val som bojkottades av oppositionen. I stället utropade sig talmannen Juan Guaidó till Venezuelas ledare. Guaidó fick snabbt stöd från majoriteten av världens demokratier, inklusive Sverige, och hoppet spred sig om ett maktskifte. Det var också då som León Poblete kontaktades och utsågs till Guaidós ambassadör i Sverige.

– Jag försökte engagera den svenska regeringen. Jag hade mycket kontakt med Utrikesdepartementet, diplomater, politiker i Sverige och runt om i världen. Vi organiserade några viktiga möten med Ryssland, USA och ett antal olika länder som ville bidra till att hitta en lösning, säger han.

Som mest hade Guaidó stöd från runt 60 länder, jämfört med omkring 20 för Maduro. Sverige var ett av länderna som följde EU:s officiella position och erkände Guaidó. Där stod Venezuelas framtid och vägde. Men Nicolás Maduro höll fast vid makten – och det fick stödet för Guaidó att vika. I vintras upplöstes definitivt hans försök till interim-regering, även om han har meddelat att han tänker ställa upp i valet nästa år.

”EU kan inte göra mycket mer”

När det gäller Sveriges relation till Venezuela säger León Poblete att han upplever stödet som stabilt – även om det tog tid.

– Före kriget i Ukraina fick vi ibland höra att Sverige måste vara försiktigt för att inte stöta sig med Ryssland som är allierat med Venezuela. Men sedan ett tag tillbaka tycker jag att Sverige har varit tydligt i sitt stöd, säger han.

Erik Jennische påpekar att Sverige i regel följer EU:s linje, där strategin är att försöka tvinga Maduro till förhandlingsbordet genom sanktioner. Den europeiska marknaden är viktig för Venezuela och många av personerna som är belagda med sanktioner vill göra affärer där. Samtidigt är Jennische inte särskilt optimistisk över att de ska få stor effekt.

– Det är svårt att se vad EU ska kunna göra, mer än att hålla en principiell ståndpunkt och inte vika från den, säger Erik Jennische.

Misstänks för brott mot mänskligheten

2024 är det tänkt att Venezuela ska hålla sitt nästa val. EU och USA har lagt fram ett paket med krav som måste följas för att de ska erkänna vinnaren i valet som legitim president. Oppositionen har haft möten med Maduros representanter i Mexiko för att diskutera valets utformning.⁵

Men redan nu finns det oroande tecken som talar emot ett fritt val. Huvudkandidaten María Corina Machado har förbjudits av regeringen att ställa upp i valet, liksom Henrique Capriles som förlorade valet knappt mot Maduro 2013.⁶ Bedömare drar paralleller till Nicaragua, där presidenten Daniel Ortega har använt liknande metoder för att hålla sig kvar vid makten. Venezuela har också nyligen meddelat att man inte kommer att tillåta valobservatörer från EU att vara på plats.

Samtidigt utreds Maduros regim av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Det betyder bland annat att Maduro inte vågar resa till Europa av rädsla för att gripas. I slutet av juni meddelade domstolen att de återupptar utredningen efter att de bedömt att den inhemska brottsutredningen inte hållit måttet.⁷ Utredningen är en nyckel för att förutspå framtiden för Venezuela – och den kan innebära att Maduro tar till ännu mer drastiska åtgärder.