Vänd utvecklingen och få fler att flytta till landet

Staden, centralismen och det rationella samhället blev den nya svenska livsstilen. Arkitekter drog upp ritningarna och politikerna regelverket för statens styrning. Den moderna rationella människan bodde i stora flerfamiljshus, de arbetade och studerade. Barnen var på dagis och i skolan, de äldre fick vård genom offentliga inrättningar. I folkhemsbygget fanns pengar och politiker som tog över initiativet och drivkraften från folket. Som Kjell-Olof Feldt en gång beskrev folkhemmet: ”När elever på 1960-talet slogs på en skolgård, gick vi inte ut och skilde dem åt. Vi anställde en skolpsykolog.”

I och med det moderna och rationella samhällsbygget förändrades bilden av landsbygden. Den började ses som en rest från en svunnen tid, och bönderna som historiskt haft ett stort inflytande över svensk politik blev från 1960-talet och framåt alltmer sedda som kravmaskiner. I samma takt som landsbygdsbefolkningen minskade centraliserades jordbruket till större och färre enheter. I dag är Sveriges livsmedelsproduktion en av de lägsta i EU och försvaret räknar den låga produktionen av livsmedel som en säkerhetsrisk.

Sverige formades politiskt efter urbanisering, centralism och städer. Vid mitten av 1970-talet konstaterade Gunnar Sträng från sitt stenhus i Gamla stan att samhället var färdigbyggt, nu krävdes bara små justeringar. Han hade själv gjort klassresan från statarunge till finansminister och var ganska nöjd.

Landsbygden blir förlorare när staden är normen

Vi lever fortfarande i det samhälle som folkhemsprojektet bidrog till att skapa.

Sverige präglas fortfarande av en industriell rationalitet och ett urbant tolkningsföreträde där de mindre orterna alltid blir förlorarna.

”Städerna har i den moderna svenska planeringen utgjort noder för den nationella och kommunala planeringen där den ekonomiska samhällsutvecklingen till stor del realiserats”, skrev Nils Björling, universitetslektor i stadsbyggnad, i en debattartikel 2018. ¹

Problemen det medför inom stat och myndigheter debatterades under 1990-talet av professor Benny Hjern, som talade om landsbygdsexperter inom myndigheter och departement som ”glesbygds-Tarzan” eller ”-Jane”. De hade liten påverkan på de beslut som fattades, och endast under förutsättning att det inte påverkade huvudinriktningen för myndigheternas eget sektorsansvar.

Enligt Hjern berodde tjänstemännens maktlöshet på ett kollektivt statarsyndrom hos maktetablissemanget, där landsbygder och glesbygder var ett utryck för det ”Fattigsverige” som de lämnat bakom sig.² Det är en slutsats som får stöd av Nils Björling: ”Det kan också vara så att en lokal politisk, kulturell eller ekonomisk ’elit’ tjänar på nuvarande relationer mellan centrum och periferi och därför inte vill förändra den rumsliga strukturen.” ³

Landsbygder och glesbygder var ett utryck för det ”Fattigsverige” som de lämnat bakom sig.

 Med den minskade befolkningen på landsbygden kom också en ny mediebild av den. Landet utanför storstäderna beskrivs ofta som öde och tomt, med bilder på övergivna hus och igenvuxna åkrar. Inom medieetablissemanget råder konstigt nog en stor brist på förståelse för landsbygdsbefolkningen – till exempel när det gäller bensinpriserna. För människor utanför tullarna är lägre bensinpriser en viktig fråga när det handlar om att klara vardagen.

Samma brist på förståelse mellan stad och landsbygd återfinns inom politiken. Utjämningsbidraget, där rika kommuner ska ge till de fattiga, sår hat och misstro. Stockholm är inte förtjust i att vara den enda kommun som betalar mer än de får tillbaka, och Irene Svenonius, regionlandstingsråd i Stockholms läns landsting, har till exempel hävdat att Stockholm inte ska vara någon bankomat till glesbygden – detta trots att större delen av stockholmarnas pengar går till Malmö och Göteborg.

Det blottar ett allvarligt problem i Sverige, nämligen att staten, det vill säga regering och riksdag, drar sig undan från ansvar. Den för en politik som ökar klyftorna mellan stad och landsbygd. Hur ska vi hantera situationen när vi inte förstår varandra? Kan vi hitta en vision, ett projekt eller en idé som förenar centrum och periferi, och skapar samverkan och respekt?

Gemensamma problem kräver gemensamma lösningar

Jag ser fyra viktiga områden som trots allt förenar oss:

1. Vi har stora utmaningar inte minst i klimatfrågan. Miljöpolitiken fungerar inte utan vare sig landsbygden eller stora klimatåtgärder i städerna.
2. Vi måste hitta en vettig politisk strategi för integration. Dessa frågor kan inte bara lösas i städerna.
3. Den centraliserade politiken ställer till problem, till exempel bristen på poliser, problem inom sjukvården och stora utanförskapsområden.
4. Staten måste ta ansvar för hela landet.

När det handlar om klimatfrågan är landsbygden navet i arbetet för en bättre miljö. För att klara vardagen på landet är det dock nödvändigt att kunna använda bilen som transportmedel. Den urbana normen att minska på bilåkandet fungerar inte på landsbygden; politikerna måste förstå att stad och land har olika förutsättningar.

Miljövetaren Johan Rockström menar att avverkning, sjukdomar och bränder i vår planets skogsområden är den mest oroande faktorn när det gäller klimatförändringarna. Det gäller inte bara regnskogarna, utan även skogarna på norra halvklotet.⁴ På landet ansvarar vi för skogarna och sköter dem; vi planterar, vi röjer och gallrar och brukar marken.

Vi som bor på landsbygden skulle också kunna producera en större del av landets livsmedelsbehov. Vi behöver inte transportera djur och andra matvaror över hela kontinenter. Lokalproducerat måste vara ett honnörsord i en ny miljöpolitik. Johan Rockström ser fördelar även här: ”Världens duktigaste bönder finns i Sverige. Det är ni som producerar vår mat inom ramen för världens mest långtgående regler för djurskydd, smittskydd, antibiotikabegränsning och miljökrav.”⁵

I dag importeras dock en stor del av maten vi äter från andra länder, vilket gör Sverige oerhört sårbart. Städernas viktigaste funktion är att vara konsumtionscentra; de exporterar ett behov av att köpa saker, resten importerar de. Sveriges Åkeriföretag har genom en undersökning i 15 svenska orter tagit fram ett scenario över vad som händer om lastbilstransporterna utan förvarning skulle stanna natten till en måndag.⁶ På bara fem dagar beräknar de att livsmedel och drivmedel tar slut, att buss- och flygtrafik står stilla, att skolor, sjukhus och äldreboenden inte kan servera mat, att avfallshanteringen kollapsar och att dricksvattnet blir otjänligt. Slutsatsen är att vår beredskap är allt annat än god.

För en ökad förståelse och sammanhållning måste vi se betydelsen av hela landet.

Stockholmsregionen är ett av Sveriges mest expansiva områden, men tillväxten och inkomsterna från exporten kommer också från näringslivet utanför tullarna. Elen som både industri och privatpersoner är så beroende av skapas inte heller i Stockholms innerstad. Däremot finns det ett antal knappar i Porjus kraftverk i Norrbotten som kan släcka större delen av landet om någon trycker på dem.

Just på det här området behöver storstäderna landsbygden mer än vad landsbygden behöver städerna. Landsbygden kan bidra med en betydligt bättre och mer effektiv miljöpolitik än det som nu krävs av oss: att vi ska köra mindre bil och producera mindre kött eftersom korna släpper ut växthusgaser.

I boken ”Är svensken människa?” menar Henrik Berggren och Lars Trägårdh att förutsättningen för folkhemmets gemenskap var en allians mellan stat och enskilda medborgare som de kallar statsindividualism. Det är en historisk förankrad vision som går att spåra till 1800-talet. Enligt de båda författarna är definitionen av att vara svensk ”att sträva efter självständighet, frihet och individuellt förverkligande på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella förpliktelser”. Det är också dessa värderingar som den moderna välfärdsstaten institutionaliserat och som ofta kommer fram i föraktet för landsbygden. För en ökad förståelse och sammanhållning måste vi se betydelsen av hela landet.

Integrationen måste fördelas jämnare över landet

Sverige har en historia av att vara mångkulturellt. Samer, tornedalsfinnar, kväner och svenskar har varit bosatta i den norra delen av landet. Vallonerna kom med smideskunskapen – utan dem hade Sverige inte blivit en stormakt och välfärdsstat. I dag kommer människor till Sverige från många länder och kulturer, men den ökande invandringen leder också till problem.

I dag har vi en situation där rika kommuner sysslar med så kallad ”social export”, det vill säga placerar nyanlända och socialt utsatta personer i fattigare kommuner. När Migrationsverket upphandlade boenden till de asylsökande som kom till Sverige i samband med flyktingkrisen hösten 2015 fanns de billigaste bostäderna i fattiga kommuner med svikande befolkningsutveckling. Många asylsökande hamnade därför i bruksorter som Filipstad, Bengtsfors och Norberg, utan att kommunerna hade något att säga till om. Det har lett till enorma kostnadsökningar för socialbidrag och kommunalråd som pratar om konkurs och kris.

De asylsökande som kunde flyttade snabbt till stora städer för att slippa en situation där de var fast i dragiga bostäder på landsbygden utan kontakt med Migrationsverket eller sina familjer. Många av dem som blev kvar lever på socialbidrag och har svårt att få jobb. Och i städerna finns generationer av unga människor som helt förlorat tron på samhället, och därmed är lätta offer för organiserad brottslighet. Här borde kommunerna arbeta tillsammans för en bättre integration fördelad över hela landet och inte minst kräva ett seriöst statligt ansvar

Stad och landsbygd är samma land

Ytterst är det centralismen som bär ansvar för dessa problem. Den påverkar människor på landsbygden såväl som i städerna. Stora delar av landet står utan både polis och rättsväsende, samtidigt är polisbristen och svårigheten att komma i kontakt med myndigheter ett faktum även i storstäderna. Till följd av sjukvårdens centralisering dör människor i storstäderna i väntan på akuten och människor på landsbygden i väntan på en ambulans. Utanförskapet och maktlösheten är lika stor i städernas ytterområden som på landet.

Politiker i kommuner och landsting måste börja fundera över sin egen roll. Protester mot den ojämna fördelningen av asylsökande har hörts från till exempel Filipstad och Bengtsfors, och i en stor enkät som Expressen nyligen gjorde bland landets kommuner kräver flertalet ett tydligare statligt ansvar både när det gäller integration och pengar till kommunerna.⁷ Det är orimligt att ansvaret för utjämningen mellan kommunerna ligger på kommunerna själva – det om något skapar klyftor.

De socialdemokratiskt styrda landstingen och regionerna backade kraftigt i senaste valet. Landstingen är den svagaste länken i vår demokrati: de har lägst förtroende bland folket, och krav på att avveckla dem har börjat höras. En viktig förklaring till det är att även de följer den urbana normen i sin verksamhet, vilket leder till känslan att politiken inte längre utgår från medborgarnas bästa.

Dags att ruralisera

Medierna har ett enormt ansvar när det gäller att förena stad och landsbygd. Ändå läggs lokalredaktioner ner och landsortstidningar köps upp av stora koncerner. Nyhetsredaktionerna befinner sig i regel långt från folket – vilket givetvis präglar både rapportering och nyhetsvärdering.

Stad och land har gemensamma intressen och är beroende av varandra. Flyttlasspolitiken från landsbygden till staden har skapat stora problem för bägge parter. Om vi kunde vända den utvecklingen och underlätta för människor att flytta till landsbygden skulle det lösa många problem. Vi skulle få en bättre livsmiljö och på sikt bättre klimat.

Moster Greta bodde i Stockholm ända tills hon blev så gammal att hon måste in på ett äldreboende. Efter bara någon vecka ensam i en sal på ett boende i Stockholm fick hon nog. Hon ville hem, och återvände till Norberg där hon fick ett eget rum på boendet mitt i byn. Där blev hon lugn och glad igen. Hon hade saknat dialekten, människor som pratade som hon, och hon fick vårdare som hade tid och som kunde sitta med henne och prata gamla minnen. Hon kände igen folk. Livet i Stockholm hade varit bra, men när krafterna började sina ville hon hem igen.