Balkanisera inte Sverige

Men vi är en familj, strax blir alla sams igen – osämja är oönskad! – och då kommer någon fram till mig och säger som en försonande gest: ”Du är så härligt osvensk.” Notera att denna välvilliga mening sägs till en person som har varit svensk medborgare i 25 år, bott i detta land längre än i Bosnien, och vars svenska flyter nuförtiden ett snäpp smidigare än hans bosniska. Härligt osvensk?

Vi behöver ett ”vi” som inte bygger på ett folks kultur

Det svenska vi-et är huvudsakligen konstruerat kring sin kulturella komponent. Vissa sätt att föra sig ses som svenska och har man inte det upplevs man osvensk. Ungefär som när SD hävdade att Zlatan inte är svensk för att han hade ett kroppsspråk och ”en attityd som på många sätt inte känns svensk”. De följde nog gängse sättet att definiera svenskhet, problemet var att Zlatan strax efter det gjorde sitt bicycleta-mål, så de slutade illa kvickt.

En så konstruerad identitet kan knappast överleva en mångkulturell framtid. Och framtiden kommer att bli mångkulturell, globaliseringen gör den sådan. Men med ett så definierat ”vi” kommer en allt större del av befolkningen känna sig utesluten, och klyftan mellan dem som är ute och inne kommer att bli allt större.

Vår uppfattning om svenskhet verkar vara kalibrerad för en idé att invandrare bara är här tillfälligt. Så småningom, när allt elände som drabbat dem har passerat, kommer de att återvända och vi kan återgå till det normala. Till ett samhälle där alla är så omedvetet svenska att varje fråga om ”vad är svenskt?” bemöts med ett ”det finns inget sådant!” Faktum är att det gör det. Fråga invandrare. Många bär på en känsla av att inte höra till, att det finns tusentals koder och regler som de bara inte orkar med att ta sig an. Detta är inte hållbart.

Den diversifierade framtiden kommer att kräva något som håller oss samman. Inte bara för att människor behöver en känsla av tillhörighet, utan också av praktiska skäl. Vi lever i en välfärdsstat som förutsätter en stor vilja till solidaritet, i praktiska termer vilja till överföring av pengar från rika till fattiga, anställda till arbetslösa, städer till landsbygden, etablerade svenskar till nya invånare, mellan generationerna. Utan en solidaritet kommer denna vilja att urholkas. Det ser vi redan början på. Därför måste ett ”vi” som baseras på något annat än kultur skapas. Men försöken att diskutera identitetsrelaterade ämnen som skolavslutningar i kyrkan, burka, separata badtider, halalkött och svensk-judiskhet har hittills resulterat i obehagliga bråk och anklagelser om främlingsfientlighet. Så hur gör man? Kan man lära sig av andra länder som redan vandrat den vägen?

Tito, min mamma och andra radikaler

När Tito och hans högra hand Edvard Kardelj började skapa det andra Jugoslavien (1943-1991) befann de sig i ett liknande läge. Det första Jugoslavien (1919-1941) präglades av konflikter vanliga för länder som försöker mejsla fram ett gemensamt ”vi”. Men i första Jugoslavien hade det varit svårt. Där samlades förlorare och vinnare från första världskriget, forna fiender, olika nationer och religioner. Att skapa en gemensam identitet för dessa var sannerligen inte lätt. Tito, Kardelj, och min egen mamma, som var med på sitt lilla kommunistiska hörn, hade två val. Antingen att försiktigt rensa historiens brott, ta upp konflikter till ytan och sedan långsamt skapa en ny jugoslavisk identitet. Eller att ta den kortare vägen: retuschering, och det som idag kallas identitetspolitik. Radikaler som de var valde de den sistnämnda.

Andra världskriget förklarades handla om ”befrielsekampen av partisaner från alla nationaliteter” som broderligt slogs mot nazisterna och fascisterna. Detta var en falsifiering av händelserna där man klippt bort mellannationella konflikter.

Men ”broderskap och enighet” var inte en innehållslös paroll i landet där en och en halv miljon människor förlorade sina liv, många på grund av etniska konflikter. Denna slogan symboliserade förmågan att vända blad och välkomnades av många som en möjlig väg ut ur krigets kaos.

Identitetspolitiken byggde landet på skillnader

Parollen som första Jugoslavien hade, ”ett folk med tre namn”, byttes ut till ”broderskap och enighet”. Poängen var att framhäva att det finns flera bröder. Första Jugoslavien dominerades nämligen av serber, av olika anledningar, och det skapade problem. Men Tito, Kardelj och hängivna aktivister som min mor ville nu skapa ett jämlikt land, en broderlig federation av jämbördiga nationer, som landet officiellt förklarades vara. Därför skapade de endast sex gemensamma ministerier, som hanterade landets viktigaste frågor: försvaret, posten, finanserna, utrikespolitiken och så vidare. Allt annat överläts till republiker. Är ni rädda att utbildningsväsendet rymmer för mycket fokus på serbisk historia och kultur? Då kan ni få er egen utbildningspolitik. Åtta olika ekonomiska politiker, åtta olika utbildnings- och kulturpolitiker, åtta tv-stationer som roterar och belyser nyheterna ur serbisk, kroatisk, bosnisk, makedonsk eller slovensk vinkel. Och alla tvingades välja fålla.

Det fanns till slut inte kvoteringsboxar för jugoslaver

Min mor brukade deklarera sig som ”jugoslav”, men när hon skulle bli en av de åtta regionala kulturministrarna fick hon inte vara det. Det fanns nämligen inte kvoteringsboxar för jugoslaver. Så till slut kryssade hon ändå ”serbiska”, hon som knappt hade gått in i en serbisk-ortodox kyrka. Ändå. Åtta presidenter, kollektivt beslutsfattande, roterande presidentskap, kvotering, kvotering, kvotering överallt. Om presidenten är kroat då ska ordföranden vara serb, chefen bosnier, kassören makedonier, hedersmedlemmen kosovoalban och styrelseplatser fördelade efter proportionalitet.

Lösningen skapade snart oväntade problem. Serbiska mänskliga rättigheter började delvis skilja sig från kroatiska, i frågan om pressfrihet exempelvis. För Serbien hade till skillnad från Kroatien två regioner, Kosovo och Vojvodina, som skulle ha starkare självständighet och starkare skydd än andra, även för journalister. Lösningen orsakade också en kroatisk ekonomisk politik som struntade i att samarbeta med den serbiska, eftersom samarbete avfärdades som en form av osynlig exploatering. Idén om en gemensam jugoslavisk identitet övergavs inte i retoriken, men identitetspolitiken förstärkte nationella identiteter, byggde landet på skillnader och framhävde olikheter även där dessa inte fanns. De olika nationerna började definiera sig i motsats till den andre. Kroatiska blev ett språk av icke-serbiska ord. Dess existensberättigande bland vanligt folk, var att vissa ord skilde sig från de serbiska.

Mest diskriminerad vinner

Samtidigt hände det som varje förälder vet händer när man försöker dela saften i sju olika glas: barnen börjar på en gång mäta vem som fick mest. Tävlan om vem som är mest diskriminerad började. Först var Serbien.

Många serber upplevde sitt saftglas tommare än det borde vara, tyckte sig se 1974 års författning som en kulmen på ett stort rån av makt från Serbien. Då fick provinserna Vojvodina och Kosovo, som dittills varit under Serbiens jurisdiktion, en viss autonomi. Det blev ännu värre efter kosovoalbanernas krav på självständighet för Kosovo 1981. Serbiska intellektuella började då öppet klaga på den ”serbiska marginaliseringen” i landet.

Missnöjet kulminerade när den serbiska akademin för konst och vetenskap (SANU) skrev sitt ”Memorandum” (1986). I detta nästan mytiska dokument hävdade SANU att serberna marginaliserats genom en målmedveten politik utförd av andra republiker och Tito, för att minska deras makt och inflytande. Marginaliseringen ansågs så pass stor att man talade om ett ”fysiskt, politiskt, juridiskt och kulturellt folkmord av det serbiska folket.”

Nationalism är svaret på frågan vem landet tillhör

Nationalism är svårdefinierad. Isaiah Berlin pratar lakoniskt om ”Om övertygelsen av värdet av vårt bara för att det är vårt”, Benedict Anderson om ”en föreställd politisk gemenskap” och Gellner om ”politisk princip enligt vilken den politiska och nationella enheten bör överstämma med varandra.” Vi kommer nog aldrig att enas om en tillfredsställande definition. Men frågan som nationalismen besvarar är inte svårdefinierad. Den lyder: vem tillhör detta land? Nationalism härstammar ur denna fråga. För svaret avgör vad vi och andra får eller inte får göra med landet. De som landet tillhör har rätt att besluta om sitt land. Det är ju det som demokratin är baserad på. Folkets suveräna rätt att besluta om sitt land. Problemordet här är ”sitt”. För hur avgör man om landet är ”mitt” eller ”ditt”?

Hur detta avgörande kommer till stånd kräver ett invecklat svar. Men reducerar man alla argument kvarstår faktum att känslor avgör en hel del. Serbisk nationalism härstammar från upplevelsen om att Jugoslavien tillhör serber mer än andra, att de på grund av sitt antal, det faktum att de var utspridda i alla delar av Jugoslavien, på grund av att de befriade vissa delar, hörde till den segrande sidan i första världskriget, borde ha en starkare röst än andra, mer saft i glaset. Därför upplevde de förändringar som en maktförlust, diskriminering, en stöld av deras legitima rätt.

Sverige simmar i samma grodkastrull

Jag är medveten om att detta låter för er som allt annat på Balkan: obegripligt och komplicerat. Men om ni ser er omkring kommer ni upptäcka att ni kokas i samma grodkastrull. Även i Sverige upplever många att invandrargrupper kräver allt mer. Först rätten att få skydd, sedan rätten att inte bli diskriminerad, sedan rätten att prata sitt språk, sedan särskild mat i skolan, rätten till bön under arbetstider, rätten att avgöra vad bussresenärer ska ha på sig… Många människor, som anser att Sverige är deras land, upplever det som en inskränkning av deras legitima rätt att bestämma lite mer om detta land än nykomlingarna, som förväntas anpassa sig, integreras, fira skolavslutningar i kyrkan. I värsta fall ser man invandrarnas krav som ett bevis för att man som svensk har blivit förbisedd, negligerad och ibland även diskriminerad.

Nationalism försvinner inte för att man förbjuder den

Nationalister i Serbien såg i varje krav som kroaterna, slovenerna eller bosnierna ställde ett bevis för att man negligerade serberna, minskade deras makt och inflytande. Många icke-serbiska intellektuella hade inget annat val än att gå i fällan, de började också jämföra saftglasen. De började argumentera att kroater hade det minsann värre, kosovoalbaner ännu värre och karusellen var i gång. Landet sögs in i den identitetspolitiska virveln. Man började räkna diskriminerade och började tävla om diskrimineringsprivilegiet. Känner ni igen det?

I den sista folkräkningen som utfördes i Jugoslavien uppgick andelen som definierade sig som ”jugoslaver” till inte mer än 8 procent.

Ett land byggt på dessa grunder var mer gungigt än Berlinmuren. Det enda som krävdes var att någon kastar den första stenen. Milosevic var den personen. Han lutade sig på det serbiska missnöjet och förklarade sig som beskyddaren av den mest diskriminerade gruppen: serber. ”Ingen får slå er!” sade han till kosovoserber i sitt liv mest berömda tal. Resten känner ni till. Det har ni sett på era tv-apparater.

Missuppfatta mig inte. Kriget kommer inte komma till Sverige. Inte av den anledningen i alla fall. Demokratin förvandlar konflikter till opinionssiffror. Min poäng är i stället att Sverige kan lära sig av detta. Tito var rädd för den öppna diskussionen, slängde i fängelser, uteslöt motståndare. Han trodde att förbud mot nationalister skulle avlägsna nationalism, tillät inte diskussionen om vem betalar för vem, förbjöd böcker. Han trodde att folket inte skulle klara av att hantera diskussionen och att en rättvis fördelning av grupprättigheter, det vi idag kallar identitetspolitiken, var lösningen.

Det slutade som det slutade. Nationalism försvann inte med förbudet, ressentiment lagrades, bristen på diskussion skapade utrymme för myter. Identitetspolitiken förstärkte splittringen, skapade den andre och vi rörde oss inte en tumme mot en gemensam jugoslavisk identitet. I den sista folkräkningen som utfördes i Jugoslavien uppgick andelen som definierade sig som ”jugoslaver” till inte mer än 8 procent. Vid denna folkräkning var det till och med möjligt att kryssa för både för sin etniska identitet (serb, kroat, etc.) och sin jugoslaviska samtidigt. Bara 8% valde att göra det. De flesta av dem var bosnier, som själva levde i etniskt blandade relationer.

Att leva med någon är att diskutera sig fram, gräla sig fram, hitta ett sätt att leva ihop, komma överens, kompromissa, och därmed med tiden skapa ett vi.

Därför kommer här ett råd från en som har sjungit fler nationalsånger än ni någonsin kommer att lära er utantill. Diskutera svenskhet! Så skapar man en gemensam identitet. Deliberativt. Bråka och kasta argument mot varandra: var för och emot burka; gräla om separata badtider; diskutera skolavslutningar: svenskt ohyfs; svensk-judiskhet; för och emot omskärelse; offentligt ammande… Det är nyttiga, meningsfulla diskussioner, som definierar det önskvärda, det tillåtna, drar gränser mot det oacceptabla och därmed skapar ett vi. Det vi som vi vill vara. Naturligtvis kommer dessa meningsutbyten aldrig komma till ett fast och evigt ställningstagande men samtalet kommer mejsla fram ett gemensamt rum och därmed en gemensam identitet. Det är känsligt, visst, dessa samtal ska föras med respekt, men det är en nödvändig diskussion.

När era namn blir våra namn

Invandrare blir aldrig svenskar i Sverige. Därför lever Sverige i ett särboförhållande: invandrarna där, svenskar här. Dessa grupper kräver sällan något av varandra. Svenskarna ställer inte några krav på invandrare och invandrare kräver inte något av svenskar. Man kan inte kräva mycket av en särbo. Men om man på allvar betänker möjligheten att invandrarna ska leva här för evigt, att mina barn kommer gifta sig med era barn, bo med dem i deras gemensamma land, då är det dags att börja tala om hur ska vi leva tillsammans. Varje särbopar som flyttat ihop i ett gemensamt hushåll vet det; efter ett tag kommer skillnader upp till ytan och vill man förbli ett par måste man ta itu med det. Att leva med någon är att diskutera sig fram, gräla sig fram, hitta ett sätt att leva ihop, komma överens, kompromissa, och därmed med tiden skapa ett vi. Eller skiljas, om man misslyckas, som i forna Jugoslavien.

När jag var statssekreterare ville vi införa medborgarceremonier. Gunnar Strömmer, nuvarande partisekreterare för Moderaterna, utredde och jag åkte till USA för att lära mig av deras berömda sådana. Väl inne i ceremonirummet noterade jag att det var endast ett dussin invandrare som skulle få sitt medborgarskap. Paradoxalt nog var officianten Madeleine Albright. Hon imponerade inte. Stakade sig på varje namn, ”Muuuuuha.. nej Muuuuhare…nej, Muuharad” som hon läste från en lapp, och allt blev värre av en mässingsorkester som spelade för högt.

Bara oviljan att skapa skandal höll mig kvar. Men efter eden, som man ger i USA, ändrades tonen. Albright berättade känsligt om sin mors vilja att bli amerikansk medborgare, och avslutade sitt strålande tal med något som etsade sig in i tystnaden: ”Vet ni vad medborgarskap egentligen handlar om? Det handlar inte bara om rätten att ta hit sin familj, jobb, eller något byråkratiskt… Medborgarskap handlar om den här stunden då ni blir en del av oss, då era namn blir våra namn.” Sedan uttalade hon namn på alla som har fått medborgarskap, med helt perfekt uttal, utantill.

Mitt härligt osvenska liv

Sällan har man gråtit så mycket. Det var ett inövat Hollywood-trick, sådant som amerikaner gör, men ändå. Jag tänkte på att meddelandet om mitt medborgarskap kom i ett blött gult kuvert, tillsammans med informationen att jag har rätt att söka återvändningsbidrag. Man viskade till mig: vi betalar – bara du försvinner.

Amerikanerna gör tvärt om. De välkomnar människor in i en gemenskap på riktigt. Men när jag sedan frågade om integrationspolitiken tittade de på mig oförstående. Varför skulle vi ha någon sådan? frågade de. Man förhöll sig till invandrarna som till vuxna mogna medborgare, som förväntas bidra, kämpa för, diskutera och mejsla fram ett nytt land, deras också. Amerikanerna krävde något och förväntade sig av nya medborgare att ställa krav, hjälpa till, vara en medlem av den nya gemenskapen, engagera sig frivilligt för att hjälpa sitt lokala samhälle.

Min syster har bott i USA ungefär lika länge som jag i Sverige. När jag säger till henne att jag nog aldrig kommer känna mig höra till Sverige tittar hon oförstående på mig. Hon har känt sig som amerikanska länge.