Så här marknadsför SVT ”Alla mina diagnoser”: Vid 45 års ålder påbörjar Carina Bergfeldt en adhd-utredning. På vägen mot svaret möter hon kvinnor med samma diagnos men helt olika liv – och upptäcker hur mycket som kan döljas bakom ord som slarvig, känslig, impulsiv och ”för mycket”.
Diagnoser har onekligen blivit kulturkapital, som jag skrev i artikeln här: https://kvartal.se/olawong/artiklar/diagnoser-ger-kulturkapital/cG9zdDoyMDk5NA I kulturvärlden kapitaliserar högfungerande människor på att visa upp sina trauman och diagnoser, men berättelserna handlar bara om dem själva (och andra presterande människor).
Numera är det inte ovanligt i kulturbranschen att unga skriver om sina diagnoser och terapier i ansökningsbrev till utbildningar och jobb, som om det vore en merit! En erfaren psykolog i bekantskapskretsen berättar hur flera nyanställda på hennes arbetsplats framhävt att de har adhd. Utvecklingen verkar mest ha lett till att en hög med psykobabbel letat sig in i folks vardagsspråk och att i övrigt fullt fungerande unga människor, som tycker att livet inte är helt rosenrött, fått för sig att lösningen är en diagnos som omgivningen måste tvingas anpassa sig efter. ”Situationen är helt galen”.
För en diagnos ska markera en funktionsnedsättning. Är du funktionsnedsatt om du har klarat av att vara utrikesreporter och leda ett pratprogram? Knappast.
PS. Rekommenderar att läsa Johan Bengtssons tidigare artiklar i artikelserien Psykiatrisverige. https://kvartal.se/olawong/artiklar/du-kan-aldrig-botas-fran-en-diagnos/cG9zdDoyMDU3MQ
