Jag tycker det är intressant – som Nathalie är inne på – att cannabis sedan 1960-talet setts som en symbol för frihet, liberalism och progressivitet i USA. Vietnamkrigsdemonstranter, hippierörelsen, grupper som Grateful Dead och komikerduon Cheech & Chong; för alla dessa och många fler blev en feting symbolen uppror mot etablissemanget. Idag, när cannabis är tillåtet i ”nöjessyfte” i runt hälften av USA:s delstater (oftast demokratstyrda) undrar jag om den kopplingen fortfarande är lika stark? Anses det fortfarande progressivt att röka på, eller finns det även MAGA-stoners?

På lördag är det alltså sista Veckopanelen med den klassiska trion Suhonen, Wetterstrand och Jönsson. Vad säger ni? Sorgligt eller på tiden?

Jag är oförtjust i censur. I det här fallet är dessutom risken att det gynnar de antisemitiska krafter politikerna vill motverka.

MP:s föreslagna elbilsstöd skulle kosta statskassan tiotals miljarder årligen. Norge, som ofta brukar hyllas som en förebild i sammanhanget, har gått miste om mellan 600 och 700 miljarder i uteblivna skatteintäkter på grund av landets frikostiga elbilssubventioner (inte för att det drabbar någon fattig). De allra flesta bedömare är eniga om att elektrifiering och elbilar är framtiden och förr eller senare kommer omställningen att ske oavsett stöd. Frågan är då om det är värt att lägga 20, 30 eller 50 miljarder om året för att snabba på övergången några år?

Bra att utsläpp granskas. Men om Europa ska minska beroendet av Kina så behöver vi egen produktion, eller åtminstone kontroll över den. Då måste en del svåra val göras. Den gröna omställningen, elbilar och elektrifiering är, i likhet med internet, betydligt mer än en fluga.

Jag är glad att David Lagercrantz och Johan Lönnroth ville problematisera den här svåra genren. Efter att ha läst ”Intränglingen” kan jag konstatera att den är mycket läsvärd. Johan Lönnroth har, som jag nämner i texten, också skrivit om sin mor, i ”Mamma: en bok om Ebba Lagercrantz Lönnroth.” Om ett högt begåvat kulturbarn (barnbarn till Riksdagens talman Hugo Hamilton). Trots dåtidens patriarkala ordning och att hon blev lämnad efter att ha fött fyra barn tog hon akademiska examina och blev hjälpklasslärare. Men visst är det en svår balansgång: Att skriva om de som inte kan tala längre, än mindre försvara sig. David Lagercrantz har ett manus av sin far som utgör berättelsens ram. Det är spännande att få blicka in i andras liv via deras minnen. Men hur sanna är våra minnen? Vissa händelser är förstås ren fakta– men annat kan förvandlas till fiktion i vårt sinne, påverkat av hur vi själva utvecklas, våra känslor och de nya perspektiv som tidens gång ger oss av det som varit.

Märkligt ändå att en italiensk Facebook-grupp med syftet att lägga ut smygfotade lättklädda eller sexuella bilder för kommentarer — ”Mia moglie”, som vi skrev om nyligen — fick existera ostört i över fem år, med över 32 000 medlemmar.

Lägger man till hur fler beter sig på cykelbanorna jag frekventerat i över 25 år i Sthlm är trenden deprimerande. Allt fler, äldre lycra-män såväl som yngre hr-brudar verkar ta sig fram i en helt egen värld med lurar i öronen och med (ofta el-) cykeln/sparken på god marschfart. Jo, man känner sig gammal när man blir överintresserad och irriterad av folks beteenden. Men häromdagen fick jag en själv en tillsägelse (mild förvisso) av en medcyklist. Hans klagomål gällde att jag hade stannat vid ett övergångsställe där en mellanstadier-kille väntade för att korsa cykelbanan. Det tvingade honom till en hastig inbromsning. Lite av ”fittcancer- vibbar” där med.

Expressen, DN och SvD använder alla TT:s valkompass. Och det gör säkert flera lokala och regionala tidningar. Det känns som att den produkten får en väldigt stor vikt när den vanliga tidningskonkurrensen inte gäller på det här området.

Kan man vara nostalgisk för det gamla Sverige men bortse från den tidens politik?

En rimlig analys som jag i stort delar. Det bör dock påpekas att regeringsfrågan lär få stor betydelse i valrörelsen inte enbart av nödvändighet, utan också därför att M (och i viss mån L) aktivt önskar det. Under lång tid har de velat exploatera oppositionens oenighet samtidigt som de strävat efter att framstå som enade. S hade länge intresse av att tona ned regeringsfrågan. Men när M kallar till pressträff och deklarerar att SD ska tilldelas inflytande och poster i proportion till sin storlek, vilket innebär nästan hälften av ministerposterna, vore det ett politiskt tjänstefel att inte använda sig av det. M hade kunnat avvakta, vilket de länge gjorde, för att i stället fokusera på sakpolitiken. Men de valde en annan väg, som de tror gynnar dem. Jag är inte säker på att S sörjer deras vägval.