En gång åkte jag skidor. Det var för cirka två veckor sedan. Jag blir inte jätteledsen om jag aldrig behöver göra om det. Men å andra sidan, vad gör man inte för sina barns skull? De måste ju få uppleva fjäll och helst också alper. Jag har förstått att man kan bli orosanmäld om man nekar sina barn den upplevelsen. Och jag har också förstått att den inte går att mäta i pengar. Men Soldatens ärtsoppa? Nej, där går gränsen.

Underhållande observation av medieparnassens kamp för att få vardagspusslet att gå ihop med ynka 60 000 i månadslön. Men med det sagt kostar det att bo i huvudstaden, i alla fall om man inte tillhör den priviligierade elit som haft turen att ha föräldrar/farföräldrar med hyresreglerad innerstadslägenhet. Och den som vill köpa sig till ett vanligt svennigt villaliv på mindre än en timmes pendelavstånd från city behöver uppemot två Lundbergslöner för att slippa njurförsäljning. (Bara att parkera Teslan på gatan mellan Åre-resorna kostar 20 000 om året, och då har man inte ens sin egen plats.)

Även om jag skriver detta från sportlovssemester (dock det mer frugala Kungsberget) så kan jag identifiera mig med Patrik Lundberg. Det är något sjukt i att en medelålders journalist med en okej karriär inte kvalar in i gruppen som självklart kan åka en vecka till Sälen på sportlovet. Vem kan då göra det? Vad är det för groteskt samhälle vi har skapat? Och man kan inte ens klaga utan att bli förlöjligad.

Att leva är att prioritera. Så enkelt är det.

Apropå att Trump talade rekordlänge nämnde en bekant till mig att det lär finnas belägg för att politiska tal i demokratier tenderar att vara kortare än i diktaturer/auktoritära länder. Det skulle alltså finnas en korrelation mellan anförandelängd och grad av auktoritarianism, och det är förstås inte samma sak som kausalitet. Jag frågade en AI-bot som påminde om att Fidel Castro, Nicolás Maduro och Muammar Qaddafi innehar tidsrekord vid tal i FN. Själv försöker jag hålla mig under 90 minuter när jag håller låda.

Trumps tal kommer efter några tunga veckor för USA:s president, med bakslaget i HD om tullarna, vikande opinionssiffror och inte minst att frågan om affordability (om vanligt folk upplever att de har råd) har seglat upp som ett allt större problem. Därför var talet riktat främst mot independent-väljare, de som kanske inte gillar Trumps persona, men tycker att hans politik är bra, eller åtminstone att alternativet (Demokraterna) är värre. Jag tycker personligen att Trump är mest underhållande när han improviserar, riffar likt en nutida Don Rickles. Men det vinner inte Trump några independent-röster på. Håller sig Trump i skinnet på sociala medier (ett stort frågetecken) närmaste dygnet kan Vita huset räkna talet som en framgång.

Cirka 20 sekunder (av en timme och 48 minuter) ägnades åt Ukraina, och då främst åt att påpeka att kriget aldrig hade påbörjats om Donald Trump varit president. Gårdagen var fyraårsdagen av den fullskaliga invasionen. När man inte längre trodde man kunde baxna.

Som svar på rubrikens fråga föreslår jag i stället ett avskaffande av institutionen namnsdag. Känns omöjligt att följa med tiden oavsett om Muhammed har namnsdag eller inte. Namn ändras och ska namnsdagar ändras i samma takt blir hela konceptet rörigt.

LKAB har i flera år försökt få igång brytning av den stora Per Geijer-malmen i Kiruna, som pekas ut som en av Europas största fyndigheter för sällsynta jordartsmetaller. Problemet är bara att gruvverksamheten inkräktar på de renbetesmarker som används av Gabna sameby under sommartid. I december avbröt samebyn samverkansavtalet med gruvjätten. ”Statliga gruvbolaget LKAB vill producera konfliktmineraler på urfolksmark utan samtycke och med smulor i ersättning…” hette det i Gabnas pressmeddelande. (NSD 1/12) Så det lär nog bli fortsatt brytning i Kongo ett tag till.

Jag ska förklara varför jag har allt svårare att vistas i (anti)sociala medier. Jag har kompisar som är mycket aktiva på X och som talar väl om de diskussioner, kontakter och insikter de har fått där. Samtidigt märker jag att ju mer aktiva de är, desto mer intellektuellt låsta blir de. Jag har påtalat att den bild av samhället som de hämtar från X inte är densamma som jag möter i verkliga livet – inte ens när jag intervjuar människor i samhällets mörkaste vrår. Än mindre i de vardagliga möten jag har: i föreningslivet, i kollektivtrafiken (nåja …), i det stora och i det lilla. Jag har märkt att de har börjat uttrycka sig på ”X-vis” i våra samtal. Fokus ligger inte på att lyssna utan på att vinna diskussionen med några ironiska formuleringar. Jag får lust att skriva ett brev till Bullen om att kompisarna radikaliseras. Jag vill tro att sociala medier kan användas på ett mer konstruktivt sätt, men jag förvånas inte över att de är platser där antisemitism och rasism trivs.

Jag gissade vad som hände sen. Sen gick jag in på ditt inlägg på X för att faktakolla min gissning. Vilket mörker att läsa kommentarerna. Vilket mörker att gissa rätt. En sak som verkligen skiljer ut antisemitismen från andra former av rasism är onekligen och uppenbarligen konspirationsteorierna och bilden av att man slår uppåt istället för neråt.

Har någon av er ett ”problematiskt” efternamn?

Problemet för kommunal äldreomsorg och hemtjänst har väl länge varit svårigheten att ens hitta personal som kan tänka sig att utföra ett tungt och slitsamt jobb för en usel lön. Prioriteten blir att lyckas fylla schemat, snarare än att hårdgranska vilka som anställs. Det finns inga enkla, snabba lösningar, men att höja status och lön på yrket tror jag är ett nödvändigt första steg.

Äldreomsorgen borde generellt få mycket större uppmärksamhet. Frågan om att kunna välja kön på den som ger intim omsorg är viktig, och det kan finnas många olika skäl till att man har sådana preferenser. Jag har inte lyssnat på avsnittet än och förstår att det av praktiska skäl inte alltid går att lösa. Men just därför är det här en fråga som förtjänar att tas på större allvar och lyftas högre upp på dagordningen.

När detta briserade trodde jag att det skulle vara en given fråga i valrörelsen. Men ju mer man tänker desto mer förstår man hur svår denna fråga är. Den rör de svåra frågorna invandring och människans mörka psyke. Den rör också de praktiska problemen med personalförsörjning och förväntningar på äldrevården. Och lägg därtill jämställdhetsaspekten. Eller vad tror ni, blir äldrevåldtäkterna en valfråga?