Min bild av journalisters politiska preferenser bottnar dels i att jag som tidigare politiker och som ordförande för bl a Friskoleförbundet och Haselarörelsen mött många journalister som sökt mig för intervjuer och kommentarer. Dels har jag som tidigare chefredaktör på Folkbladet i Östergötland (RIP) haft anledning att diskutera med journalister om deras vinklar och preferenser i arbetet. Jag tänker så här 1. Det finns i journalisters dna att granska (ogilla) maktens direktörer och chefer i politik och näringsliv och att vilja ge röst åt t ex arbetslösa, tiggare, invandrare, ensamstående, fattiga. 2. Väldigt få journalister agerar för att supporta vissa partier. 3. Däremot inser många inte att deras val av vinklar på nyheter och händelser är som kopior på hur t ex maktlösa V-partier och islamdemonstranter ser på världen. 4. Att få journalister röstar på maktpartier är således inte så konstigt. 5. Men journalister behöver helt klart bli bättre på att förstå vilka de är och vad de gör.

Jag har alltid uppfattat att debatten om hur journalister röstar och om PS och övrig media är ”vänstervriden” missar målet. Dels för att väldigt många journalister genuint anstränger sig för att uppfylla idealet om opartiskhet och är samvetsgranna kring att inte låta egna åsikter färga rapporteringen. Och dels för att det är vanligt i journalistkåren — om man nu ska generalisera — att betrakta vissa ståndpunkter som objektiva sanningar när de egentligen är värderande. Alltså, att man inte inser detta och inte ser sin egen ”bias”. Ytterligare en anledning till att media ofta uppfattas som politiskt skev är att opartiskheten också färgar interna redaktionella diskussioner. Många är rädda att sticka ut och om man framför ett perspektiv som de facto finns där ute så är det inte helt ovanligt att kollegor antar att man själv står för det. Och då uppfattas man som partisk, internt. Därför är det många åsikter och perspektiv som aldrig ens tas upp och därmed inte skildras i rapporteringen.

Tro gör man i kyrkan men jag tror mig veta att folk generellt överskattar hur mycket reportrars eventuella partisympatier påverkar deras journalistik. Jag har själv ofta varit nära att rösta blankt men ändrat mig när jag kommit till vallokalen och känt en slags demokratisk plikt att göra ett val. Men jag har hört alla olika sorters gissningar om vilka partier jag röstar på: ofta har gissningarna påverkats av vilka ämnen som jag arbetat med under den perioden. I Jan Guillous bok Anteckningar från aftonsången retar han upp sig på att jag, i hans ögon, inte verkar stå på samma sida som han trots att jag ”heter Federico med ett latinskt efternamn”: ”Hade han ringt mig hade jag varit omisstänksam eftersom jag förutsatt att vi på något sätt stod på samma sida som spagetti- och grodätande svartskallar.”

Vilket eller vilka partier jag röstat på i de senaste valen skulle jag nog undvika att svara på i en sådan enkät av den enkla anledningen att jag tror det skulle förvilla mer än vad det skulle hjälpa någon att förstå mina värderingar. Mer talande hade i så fall varit enkätfrågor om vilka idéer man sympatiserar med eller vad man tycker gällande specifika sakfrågor. Rent allmänt verkar det finnas en övertro kring hur mycket en människas eventuella partisympatier faktiskt spelar roll – och i synnerhet journalisters. Jag tror många journalister kan känna igen sig i att det som driver en är nyfikenhet, engagemang och en vilja att avtäcka oegentligheter varhelst de dyker upp. Det finns garanterat de som drivs av ett mer politiskt ideologiskt engagemang också, men jag tror jag talar för en större skara när jag säger att vilka gräv jag genom åren gjort och vilka vinklar de haft och i vilken riktning de påverkat säger exakt 0% om hur jag röstat.

Om man idag skulle genomföra en undersökning av partisympatier bland journalister finns en uppenbar risk att svaren inte blir sanningsenliga. Journalister är väl medvetna om att public service av kritikerna ses som ett vänsternäste och kan därför svara oärligt. Därmed riskerar resultatet att säga mindre än vad det utger sig för. Samtidigt är det sannolikt att en sådan undersökning ändå skulle få stort genomslag och användas som politiskt slagträ i debatten, oavsett vad den visar. Dessutom vet jag flera journalister inom public service som röstar blankt eller funderar på det, men det innebär såklart inte att de saknar politiska uppfattningar. Den viktiga frågan är i vilken utsträckning man förmår hålla isär sina egna åsikter från sitt arbete – inte vad man röstar på.

Haha, nice try. Jag brukar inte sällan rösta på olika partier i riksdags-, regional- och kommunalvalen. Dessutom har jag haft rösträtt sedan slutet av 1980-talet, vilket innebär att jag genom åren har lagt min röst på ett stort antal riksdagspartier - dock inte alla. Forskning har visat att vi statistiskt sett går mer till höger under livets lopp, vilket kan förklara att man bytt ideologi eller partisympatier under livet.

” Hur olyckligt lottat är inte det land där ärlig sanning som bäst betraktas som hjältemod och i värsta fall som en mentalsjukdom”, sade Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochina under rättegången 2012. Hon i sin tur citerade den sovjetiske dissidenten Vladimir Bukovskij. I Kina är inlåsning av dissidenter på mentalsjukhus inte bara ett bekvämt sätt att tysta obekväma personer. Från myndigheternas sida framstår aktivisternas agerande som genuint rubbat. Den 23/3 dömdes människorättsadvokaten Xie Yang till 5 års fängelse – han hade bla hjälpt en lärare som blev inlåst i psykiatrin efter att ha kritiserat censuren i utbildningssystemet, rapporterar Human Rights Watch: https://www.hrw.org/news/2026/03/23/china-prominent-rights-lawyer-sentenced-to-5-years

I Ryssland kallas det smygande-schizofreni, i USA Trump Derangement Syndrome, TDS. ”It takes a fool to remain sane”, sjöng ett band från Småland – men vem vågar egentligen säga vad de ser? I mars 2025 lade en grupp republikanska senatorer i Minnesota fram ett lagförslag om att inkludera TDS i delstatens officiella definition av psykisk ohälsa. Ett av symptomen är ”verbal fientlighet mot Trump”. Remeslos fall måste ändå ses som ett tecken på att Kreml-vänliga kretsar inte är immuna mot frustration över exempelvis kriget i Ukraina och den ekonomiska stagnationen. Även om Remeslos smygande schizofreni inte kommer att leda till en politisk kris i Moskva. Gillade förresten denna del: ”I fallet med Gabisjev fanns det dock vissa misstankar om reell psykisk ohälsa. Det är trots allt inte vem som helst som blir schaman.”

Den enklaste förklaringen är som bekant oftast den mest troliga. I det här fallet förefaller den enkla förklaringen vara att Ilja Remeslo låstes in på psyket för att det passade Putin bäst. Behagligt att kunna avfärda kritik som vanföreställningar.