Detta fall visar hur svårt det är att leva upp till retoriken om att fler brottslingar ska utvisas. Lätt på pappret men svårt om man ska leva som man lär, d v s inte utvisa folk till situationer där de riskerar förföljelse eller annan omänsklig behandling. Det finns ett pris att betala för en hårdare utvisningspolitik. Är den svenska självbilden redo för att betala det?

Aktiviströrelsen Queers for Palestine, som protesterar mot situationen i Gaza och på Västbanken och som kräver att hbtq-rörelsen tar ställning för Palestina, kanske bör engagera sig i detta fall? För visst ska man kunna få leva som homosexuell i Gaza?

Ska man verkligen kunna belönas för att man begår ett grovt brott? Det blir ju konsekvensen av tingsrättens dom.

Stavrum hänvisar till en ”vädjan om medmänsklighet” som anledning till att kasta journalistikens krav på konsekvensneutralitet och allmänintresse åt sidan. Jag håller med om att ett eventuellt självmordsförsök inte är något man lättvindigt bör skriva om. Inte heller i fallet Jagland. Det bör inte påverka övrig rapportering i frågan och säger varken något om eventuell skuld eller oskuld. Men det blir väldigt märkligt när Stavrum vidare i debatten slår fast att Jaglands sjukhusvistelse är ett ”resultat av påfrestningarna” efter avslöjandet om kontakten med Jeffery Epstein. Vad har påfrestningarna bestått av? Ett enormt medialt tryck som Stavrums egen redaktion varit delaktig i. Borde dessa publiceringar aldrig ha skett? Kommer Nettavisans bevakning av denna fråga nu att minska i styrka? Om inte, hur motiverar Stavrum det ”medmänskligt försvarbara” i att utöva påfrestningen som drivit Jagland till sjukhusbädden medan det anses ”omänskligt” att skriva om resultatet? Oförståeligt.

Självmord är något av det mest känsliga att skriva om. Det brukar sägas att man ska vara extremt försiktig med att skriva om hur någon begår självmord, eftersom tillvägagångssätt kan smitta. Men att det totala tabut är borta är sunt. Att det inte skrevs brett att Harry Martinsson tog sitt liv genom att hugga sig själv med en sax, utan att det i stället var en sak som bara vissa invigda visste, var märkligt. Men frågan är genuint svår

I handlingsplanen fastnar jag för det ambitiösa målet att ”Stockholms stads verksamheter ska vara fria från alla former av rasism” om fyra år. Är nollvisioner det svenskaste vi har?

Åh, vad detta gör mig trött och missmodig. Hur många normkritiska satsningar tål skolan? Länge var Skolverket hovleverantör av normkritiskt perspektiv på allt och intersektionella fortbildningar für alle. De har taggat ner aktivismen nu, men vad hjälper det när kommunpolitiker fortsätter tro (det här handlar verkligen om tro och övertygelse) på antirasistisk utbildning som allena saliggörande.

Jag tyckte att Magdalena Anderssons bok var bland det sämsta jag har läst. Ni kan läsa mer här: https://kvartal.se/erikhogstrom/artiklar/varfor-forsoker-andersson-lura-oss-att-hon-ar-osmart/cG9zdDozMjI5NQ Men att Socialdemokraterna är så stabila i opinionen är faktiskt imponerande. När gamla maktpartier faller igenom totalt i andra europeiska länder så står de kvar på runt 35 procent. Varför tror ni de lyckas så väl?

Utan att ursäkta något får man komma ihåg att den tid och det rum Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre levde i var något helt annat än det vi ser med Epstein och Maxwell idag. Synen på den sexuella frigjordheten i Frankrike på 70-talet hade gått så långt att en rad intellektuella – däribland Sartre och Beauvoir – 1977 gick ut i tidningen med ett upprop om att tillåta sexuella relationer med barn under 15 år. Detta som en protest efter att tre män gripits för sexualbrott mot 12 och 13-åringar. Nog för att svenska kulturarbetare älskar sina upprop, men blotta tanken på att någon enda av dem skulle gå ut på DN Debatt för att protestera mot orättvisan i att vuxna män och kvinnor inte får ligga med 12-åringar är… bisarr.

Den mest banala insikten är väl att makt korrumperar och det är inte kvinnor heller immuna mot. Kul artikel att läsa, lagom lång lista — som tyvärr hade kunnat göras mycket längre…

Att Freud skulle återkomma var det nog inte var många som såg komma. Men denna text är mycket läsvärd.

Att diagnoser och medicin hjälper många är sant. Men när allt fler svårigheter tolkas som diagnoser finns en risk att vi börjar medicinera bort sådant som är mänskligt. Jag tänker till exempel på ADHD-medicin, som trots allt är ett centralstimulerande preparat. Därför är det inte konstigt att många upplever att de mår bättre eller fungerar bättre av det. Men att något får oss att må bättre betyder inte automatiskt att det är rätt lösning på det som skaver.

LKAB har i flera år försökt få igång brytning av den stora Per Geijer-malmen i Kiruna, som pekas ut som en av Europas största fyndigheter för sällsynta jordartsmetaller. Problemet är bara att gruvverksamheten inkräktar på de renbetesmarker som används av Gabna sameby under sommartid. I december avbröt samebyn samverkansavtalet med gruvjätten. ”Statliga gruvbolaget LKAB vill producera konfliktmineraler på urfolksmark utan samtycke och med smulor i ersättning…” hette det i Gabnas pressmeddelande. (NSD 1/12) Så det lär nog bli fortsatt brytning i Kongo ett tag till.