"En olycka kommer sällan ensam" sägs det ju. Det här ämnet är ytterligare ett exempel på min känsla av att tillvaron blir allt mer komplex. Att som 18-åring – eller nykomling i Sverige – förstå kreditmarknaden kan vara väl mycket att förvänta sig, särskilt under en period i livet då så mycket annat ska falla på plats ... Vi som har barn i den åldern är kanske inte heller alltid medvetna om vad som väntar.

Som svartskalle har jag dispens från vintersportstvånget – men jag ska inte kasta pjäxan i skidhuset. Precis som Lundberg skriver utbrister jag högt varannan gång jag handlar på Ica. Jag kan dock rekommendera Fritidsbanken, där alla kan låna sport- och friluftsutrustning gratis i 14 dagar. I en kort passage skriver Lundberg att han hyser större sympati med dem som enligt SCB inte skulle klara en oförutsedd utgift på 14 000 kronor. Men det han i övrigt skriver blir ett hån mot just dessa. Jag läser Sveriges Stadsmissioners rapport om materiell fattigdom som fördubblats 2024 jämfört med 2021. Det innebär människor som inte har råd med näringsriktig mat varannan dag, två par skor eller tillräcklig uppvärmning av bostaden. Enligt Stadsmissionen söker sig allt fler till dem för att få mat. I rapporten intervjuas en ensamstående undersköterska och en arbetslös industriarbetare som får matstöd. Det är om dessa vi journalister måste berätta, även när de inte hör till DN:s målgrupp.

En gång åkte jag skidor. Det var för cirka två veckor sedan. Jag blir inte jätteledsen om jag aldrig behöver göra om det. Men å andra sidan, vad gör man inte för sina barns skull? De måste ju få uppleva fjäll och helst också alper. Jag har förstått att man kan bli orosanmäld om man nekar sina barn den upplevelsen. Och jag har också förstått att den inte går att mäta i pengar. Men Soldatens ärtsoppa? Nej, där går gränsen.

Underhållande observation av medieparnassens kamp för att få vardagspusslet att gå ihop med ynka 60 000 i månadslön. Men med det sagt kostar det att bo i huvudstaden, i alla fall om man inte tillhör den priviligierade elit som haft turen att ha föräldrar/farföräldrar med hyresreglerad innerstadslägenhet. Och den som vill köpa sig till ett vanligt svennigt villaliv på mindre än en timmes pendelavstånd från city behöver uppemot två Lundbergslöner för att slippa njurförsäljning. (Bara att parkera Teslan på gatan mellan Åre-resorna kostar 20 000 om året, och då har man inte ens sin egen plats.)

Även om jag skriver detta från sportlovssemester (dock det mer frugala Kungsberget) så kan jag identifiera mig med Patrik Lundberg. Det är något sjukt i att en medelålders journalist med en okej karriär inte kvalar in i gruppen som självklart kan åka en vecka till Sälen på sportlovet. Vem kan då göra det? Vad är det för groteskt samhälle vi har skapat? Och man kan inte ens klaga utan att bli förlöjligad.

Att leva är att prioritera. Så enkelt är det.

Åh, vad detta gör mig trött och missmodig. Hur många normkritiska satsningar tål skolan? Länge var Skolverket hovleverantör av normkritiskt perspektiv på allt och intersektionella fortbildningar für alle. De har taggat ner aktivismen nu, men vad hjälper det när kommunpolitiker fortsätter tro (det här handlar verkligen om tro och övertygelse) på antirasistisk utbildning som allena saliggörande.

När jag läser ABF:s ansökan slås jag av att man skriver att eidfirandet i Malmö ska vara helt alkoholfritt. Kommunen har fått kritik för att sekularisera den muslimska högtiden, men så långt vill inte ABF sträcka sig. När jag talar med personer som är aktiva inom det muslimska civilsamhället och i församlingar får jag höra att kommunens eidfirande uppfattas som ett jippo, snarare än som en muslimsk högtid. Många håller säkert med. Samtidigt bör man vara försiktig med att tro att det bara finns ett muslimskt synsätt. Det gör det förstås inte – på samma sätt som det inte finns bara ett synsätt på alkohol i den muslimska världen. Synen är inte densamma i Saudiarabien och Afghanistan som i Turkiet, Albanien och Tunisien. De muslimska organisationerna verkar generellt vara tacksamma för att kommunen vill stötta firandet, men upplever samtidigt att Socialdemokraterna utnyttjar den islamiska högtiden för att vinna röster.

Jag tyckte att Magdalena Anderssons bok var bland det sämsta jag har läst. Ni kan läsa mer här: https://kvartal.se/erikhogstrom/artiklar/varfor-forsoker-andersson-lura-oss-att-hon-ar-osmart/cG9zdDozMjI5NQ Men att Socialdemokraterna är så stabila i opinionen är faktiskt imponerande. När gamla maktpartier faller igenom totalt i andra europeiska länder så står de kvar på runt 35 procent. Varför tror ni de lyckas så väl?

Utan att ursäkta något får man komma ihåg att den tid och det rum Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre levde i var något helt annat än det vi ser med Epstein och Maxwell idag. Synen på den sexuella frigjordheten i Frankrike på 70-talet hade gått så långt att en rad intellektuella – däribland Sartre och Beauvoir – 1977 gick ut i tidningen med ett upprop om att tillåta sexuella relationer med barn under 15 år. Detta som en protest efter att tre män gripits för sexualbrott mot 12 och 13-åringar. Nog för att svenska kulturarbetare älskar sina upprop, men blotta tanken på att någon enda av dem skulle gå ut på DN Debatt för att protestera mot orättvisan i att vuxna män och kvinnor inte får ligga med 12-åringar är… bisarr.

Den mest banala insikten är väl att makt korrumperar och det är inte kvinnor heller immuna mot. Kul artikel att läsa, lagom lång lista — som tyvärr hade kunnat göras mycket längre…

Påminns om att Margaret Thatcher fick öknamnet ”Thatcher, Thatcher, milk snatcher” av oppositionen och i pressen när hon som utbildnings- och forskningsminister på tidigt 70-tal drog in på gratis skollunchmjölk för barn mellan 7 och 11 år. Några år tidigare hade Labour redan dragit in på mjölken för äldre skolbarn — googlade mig nu till att det var Edward Short som låg bakom det beslutet. Tydligen kom ingen på nåt kul rim på hans namn. Short kallade dock Thatcher’s beslut för ”elakt och ovärdigt”.

Man kan nästan tro att det så kallade civilsamhället – som varje år får hundratals miljoner för just dessa frågor – inte levererar... Och alla föreläsare som livnär sig på att tala om allas lika värde i skolan – vad har de egentligen åstadkommit?

Att muslimska elever är de med mest negativa attityder till judar och hbt-personer kommer väl inte som en direkt överraskning. Det som däremot förvånar mig är att muslimska elever skulle vara de med mest negativa attityder till samer – så till den grad att Malmö därför sticker ut i negativa attityder till just den gruppen. Vad kan det bero på?

Jag har länge haft en känsla av att många, trots att de vet att Sverige har blivit ett mångkulturellt land, inte riktigt förstår vad det innebär i praktiken. Många tänker intuitivt att skolan ser ut ungefär som när de gick i skolan trots att det har skett en stor demografisk förändring. Jag gissar att de kan ligga bakom att folk riskerar att feltolka verkligheten.

Apropå att Trump talade rekordlänge nämnde en bekant till mig att det lär finnas belägg för att politiska tal i demokratier tenderar att vara kortare än i diktaturer/auktoritära länder. Det skulle alltså finnas en korrelation mellan anförandelängd och grad av auktoritarianism, och det är förstås inte samma sak som kausalitet. Jag frågade en AI-bot som påminde om att Fidel Castro, Nicolás Maduro och Muammar Qaddafi innehar tidsrekord vid tal i FN. Själv försöker jag hålla mig under 90 minuter när jag håller låda.

Trumps tal kommer efter några tunga veckor för USA:s president, med bakslaget i HD om tullarna, vikande opinionssiffror och inte minst att frågan om affordability (om vanligt folk upplever att de har råd) har seglat upp som ett allt större problem. Därför var talet riktat främst mot independent-väljare, de som kanske inte gillar Trumps persona, men tycker att hans politik är bra, eller åtminstone att alternativet (Demokraterna) är värre. Jag tycker personligen att Trump är mest underhållande när han improviserar, riffar likt en nutida Don Rickles. Men det vinner inte Trump några independent-röster på. Håller sig Trump i skinnet på sociala medier (ett stort frågetecken) närmaste dygnet kan Vita huset räkna talet som en framgång.

Cirka 20 sekunder (av en timme och 48 minuter) ägnades åt Ukraina, och då främst åt att påpeka att kriget aldrig hade påbörjats om Donald Trump varit president. Gårdagen var fyraårsdagen av den fullskaliga invasionen. När man inte längre trodde man kunde baxna.

Att Freud skulle återkomma var det nog inte var många som såg komma. Men denna text är mycket läsvärd.

Att diagnoser och medicin hjälper många är sant. Men när allt fler svårigheter tolkas som diagnoser finns en risk att vi börjar medicinera bort sådant som är mänskligt. Jag tänker till exempel på ADHD-medicin, som trots allt är ett centralstimulerande preparat. Därför är det inte konstigt att många upplever att de mår bättre eller fungerar bättre av det. Men att något får oss att må bättre betyder inte automatiskt att det är rätt lösning på det som skaver.

Den så kallade elmarknaden – som har väldigt lite gemensamt med en ”marknad” – blir alltmer bisarr. Trots att alla politiker pratar sig varma om elektrifiering som ett sätt att nå klimatmålen, finns det ingen produkt som är så hårt beskattad som just el. 55 procent av elräkningen är skatter (det är till och med moms på elskatten). Samtidigt räknas elskatten upp med inflationen varje år (förutom 2026 då den faktiskt sänktes, om än tillfälligt). Frågan är då, om meningen är att vi ska använda mer el, vad är syftet att skatta ihjäl oss? Det var inga problem att sänka bensin- och dieselskatten? Fast tanken är kanske att folk ska värma sig ute i bilen under svinkalla vinterdagar.

Som svar på rubrikens fråga föreslår jag i stället ett avskaffande av institutionen namnsdag. Känns omöjligt att följa med tiden oavsett om Muhammed har namnsdag eller inte. Namn ändras och ska namnsdagar ändras i samma takt blir hela konceptet rörigt.

Det är spännande att följa hur den här typen av ”enskilda case”-journalistik har kommit tillbaka. Det var väldigt vanligt förr, sen har det haft en ganska lång lågkonjunktur där knappt några medier har publicerat den typen av berättelser. Detta gäller ju inte bara utvisningsärenden. Historier om folk som får konstiga saker i produkter de köper, eller som är kränkta av olika företeelser blev också mindre vanligt under en period. Ingen vill hamna på sajten https://www.lokaltidningsbesvikelse.se/. Men allt går ju i cykler.

20? Måste vara betydligt fler om vi ser över tid...

Bra och faktatung genomgång. Jag vill inte i första hand kalla det som SVT och SR och de stora privata mediehusen gör, för ”kampanjjournalistik” mot SD/M. (Även om det flitiga användandet av begreppet ”tonårsutvisningar” är över gränsen) Däremot är det ett journalistiskt haveri vi åser. SOM-institutet vid Göteborgs universitet visade nyligen i sin omfattande förtroendemätning av media att det den svenska allmänheten litar allra minst på är medias rapportering om invandring. Ett misstroende som folk har fog för. En del journalister jag talat med ser helt enkelt inte hur sneda vinklar de jobbar med. De ser sin uppgift som att ”granska makten” och stå på den ”utsatta” människans sida. Och då blir den som ska utvisas automatiskt ett skyddsvärt offer. Och då ursäktas ett massivt utelämnande av omständigheter som om de ingick i rapporteringen skulle ge en bredare, mer sann och relevant beskrivning av vad som sker. Som sagt, ett haveri som bygger murar mot vanligt folk.

Frågan om surrogatmödraskap är verkligen svår. Personligen ser jag rätten att ingå frivilliga avtal och värdet av att fler barn kommer till världen, samt att ofrivillig barnlöshet kan få en lösning, som tungt vägande argument för. Denna skräckhistoria ska nog inte ses som särskilt representativ.

LKAB har i flera år försökt få igång brytning av den stora Per Geijer-malmen i Kiruna, som pekas ut som en av Europas största fyndigheter för sällsynta jordartsmetaller. Problemet är bara att gruvverksamheten inkräktar på de renbetesmarker som används av Gabna sameby under sommartid. I december avbröt samebyn samverkansavtalet med gruvjätten. ”Statliga gruvbolaget LKAB vill producera konfliktmineraler på urfolksmark utan samtycke och med smulor i ersättning…” hette det i Gabnas pressmeddelande. (NSD 1/12) Så det lär nog bli fortsatt brytning i Kongo ett tag till.

Skönhetsideal verkar följa tekniken. När BBL-operationer blev vanliga blev stor rumpa ideal. När läkemedel som Ozempic gjorde smalhet lättare att nå, kom det smala idealet tillbaka. Det är inte bara idealen som driver tekniken – tekniken driver också idealen. Det är svårt att se nästa trend, men lätt att se mönstret: idealen förändras i takt med vilka ingrepp och genvägar som finns tillgängliga. Blir det enkelt att bygga muskler med piller, eller få ”perfekt” hy med en ny behandling, lär också det bli nästa ideal. Men som Anna Axfors är inne på: när ett ideal blir för lätt att nå tappar det sitt värde och ersätts av ett nytt.

Problemet för kommunal äldreomsorg och hemtjänst har väl länge varit svårigheten att ens hitta personal som kan tänka sig att utföra ett tungt och slitsamt jobb för en usel lön. Prioriteten blir att lyckas fylla schemat, snarare än att hårdgranska vilka som anställs. Det finns inga enkla, snabba lösningar, men att höja status och lön på yrket tror jag är ett nödvändigt första steg.

Äldreomsorgen borde generellt få mycket större uppmärksamhet. Frågan om att kunna välja kön på den som ger intim omsorg är viktig, och det kan finnas många olika skäl till att man har sådana preferenser. Jag har inte lyssnat på avsnittet än och förstår att det av praktiska skäl inte alltid går att lösa. Men just därför är det här en fråga som förtjänar att tas på större allvar och lyftas högre upp på dagordningen.

När detta briserade trodde jag att det skulle vara en given fråga i valrörelsen. Men ju mer man tänker desto mer förstår man hur svår denna fråga är. Den rör de svåra frågorna invandring och människans mörka psyke. Den rör också de praktiska problemen med personalförsörjning och förväntningar på äldrevården. Och lägg därtill jämställdhetsaspekten. Eller vad tror ni, blir äldrevåldtäkterna en valfråga?