Nu kanske min egen naivitet blottas, men jag måste erkänna att den här valrörelsen och dess efterspel har skakat min syn på det politiska spelet.
Jag har ändå föreställt mig politiker som sluga maktspelare och skickliga förhandlare, alltid med ett ess i rockärmen att plocka fram när förhandlingarna kör fast. Jag har tagit för givet att de vet betydligt mer än vad som kommuniceras utåt eller läcker till pressen, samt att medierna i en dramaturgisk anda överdriver bilden av hur låst regeringsbildningen faktiskt är. Men det är ju exakt så det har varit.
”Det finns inget stöd för en mittenregering”, säger ETR i dag och konstaterar det som alla redan visste på förhand, känns det som.
Jag medger att jag ändå trott att det måste ha funnits någon form av förankring för ETR:s mittendröm.
”Så måste det väl ändå vara?”
Varför skulle man annars slå på stora trumman och driva frågan så hårt, samtidigt som partierna uppenbarligen har vägrat tumma på sina egna röda linjer gentemot varandra? Sett utifrån har det ju varit tydligt att L inte vill se Andersson som statsminister, exempelvis.
Den ekvationen går liksom inte ihop, och man verkar inte ha några ess i rockärmen att dra fram.
Och ja minnet är kort. Regeringsbildningen 2018 tog ju 134 dagar. Men då var jag 18 år och följde väl inte politiken exakt lika intensivt som i dag.
Så jag blir faktiskt förvånad över att partierna tycks ha så svårt att ens sätta sig vid samma bord, än mindre inleda förhandlingar om exempelvis det mittenalternativ som ETR så länge framhållit som så önskvärt och förankrat hos väljarna. Det känns som ett oerhört famlande i mörkret.
Eller har jag bara haft en romantiserad bild av hur det politiska spelet skulle fungera bakom lyckta dörrar i maktkorridorerna?
