Den sekulära åsiktskorridoren

Publicerad

Igår 16:51

Foto: Press. Kollage: Felice Larsson, Lukas Hökegård/Kvartal

I ”det sekulära vita Sverige” som Jens Ganman längtar tillbaka till hånades kristna och ingen försvarade svenskheten genom kristna symboler. Men samtidigt som politiker allt oftare talar om ”judisk-kristna värderingar” hårdnar retoriken mot muslimer. För den som själv är troende blir utvecklingen paradoxal; det Sverige som vissa vill återvända till var inte särskilt tolerant mot religiösa. Och nu har en av landets mest profilerade politiker formulerat något som visar hur långt den nya utvecklingen kan gå.

Vad tycker du?

148

I Jens Ganmans uppmärksammade text Det svenska folkmordet beskrivs vad som enligt honom är ett nytt sämre Sverige, präglat av våldsdåd och mångkultur. ”Varför ska vi sörja Sverige?” frågar Ganman. Han fortsätter: ”Det är viktigt att ’aldrig glömma’ när det gäller slaveriet och samernas situation under 1800-talet och delar av 1900-talet, men varför ska vi sörja det vita, sekulära Sverige som frambringade namn som Fredrika Bremer, John Ericsson och Per Albin Hansson?” (Min kursivering.)

Vad tycker du?

148

Presenteras av

Fler artiklar

Taggar

Under senare år har det vuxit fram en föreställning om att Sverige var ett visst slags land fram till en viss tidpunkt (som ofta sammanfaller med att folk invandrade). Därefter gick någonting förlorat, kan man läsa. Vissa talar om någon gång på 2000-talet, andra om 2015. Jag har till och med läst beskrivningar av 1990-talet som tryggt, nästan som ett Lönneberga. Ibland förvrängs gamla minnesbilder av nya känslor. Andra gånger minns vi säkert precis det vi upplevde. Men det intressanta är hur olika bilden av det Sverige som varit kan se ut, beroende på vem som minns. Det har aldrig funnits e t t Sverige, utan många. Och så är det förstås med de flesta länder i världen. Det blev extra tydligt för mig när jag reste runt i landet och gjorde Sverigereportage för Expressen. Från Trelleborg till Kiruna upptäckte jag inte ett land, utan flera. Med gemensamma nämnare, men också med kulturer och traditioner som skilde dem åt. Som i Vittangi, där invånare (som inte var samer) berättade för mig om en man de kallade ”Svensken”. Svensken, undrade jag? Jo, han kom ju från Umeå, förklarade de. Svensk, eftersom han inte var lokal. Det Sverige som för någon var trygghet, folkhem och sommarstugor kan för någon annan ha varit ett samhälle där den religiöse svensken betraktades som avvikande. Det Sverige som en person minns som homogent kunde en annan redan då uppleva som präglat av migration, olika religioner och skilda sätt att leva. Det betyder inte att bilderna av det förflutna är oriktiga. Men det påminner om hur lätt den egna erfarenheten blir till nationell historieskrivning. När vi säger att vi minns ”Sverige som det var” är frågan vems Sverige vi egentligen minns.

7