Mina tankar om ”Sluta skjut” är i huvudsak skeptiska. Upplägget är att likna vid en förhandling mellan två partier; polismyndigheten och kriminella gäng. På den psykologiska nivån bygger en förhandling på att parterna liksom erkänner varandras existensberättigande. I det vardagliga polisarbetet förekommer givetvis förhandlingsliknande kontakter mellan välkända kriminella personer och erfarna poliser på gatan. En känd kriminell person kan till exempel ges ett förbud att vistas i en viss del av staden. Ska förbudet ha någon mening så krävs att personen straffas snabbt och kännbart om han bryter mot vistelseförbudet.
Sluta skjut-förhandlingarna är på en annan nivå. Att polisen/rättsstaten förhandlar med den organiserade brottslighetens företrädare är långtifrån riskfritt. En följd kan bli en ”tysk utveckling” där den organiserade brottsligheten blir alltmer institutionaliserad i samhälle och näringsliv. Skjutningar och sprängningar minskar förvisso men kriminaliteten som sådan kan utvecklas mer diskret i klaner och släkter och företag utan att polisen lägger sig i.
Som det påpekas i artikeln så bygger Sluta skjut-förhandlingar mellan gäng och polis på att polisen med kraft kan hävda ett våldsmonopol som är betydligt starkare än de kriminella gängens. Polisens ingångsvärde behöver lite fyrkantigt och bildligt sammanfattat vara något i stil med ”Antingen slutar ni skjuta, spränga och sälja droger på gator och torg eller så kommer vi att se till att era ägodelar beslagtas, era uppehållstillstånd och medborgarskap ryker, att vartenda bidrag från stat och kommun stoppas, att ni och era familjer utvisas.”
Saknar polisen/rättsstaten dessa och/eller liknande befogenheter så är nog Sluta skjut-förhandlingar tämligen meningslösa.
Viktigt att också påminna om att vi under senare år har haft framgångar när det gäller att pressa tillbaka de gängkriminella ligorna. Framgångarna beror i allt väsentligt på att rättsstaten påtagligt har skärpt sina insatser på det som beteendevetaren Eva Nilsson Lundmark och nationalekonomen Ingvar Nilsson kallar för ”Nivå 1” i sin bok ”Mot alla odds”. https://www.seeab.se/Texter21/mot%20alla%20odd
Författarna skriver: ”De destruktiva situationer som uppstår genom skjutningar, sprängningar, upplopp, bränder med mera kan förstås på i vart fall ”fyra olika nivåer.” Nivå 1 är den mest uppenbara förståelsen: Det handlar om våldshandlingar och ska ses som ett ordningsproblem. Ett i huvudsak repressivt polisiärt problem men också viktigt att socialtjänsten använder sina tvångsmedel för de yngre missdådarna.”
De övriga nivåerna i boken ger vid sidan av ordningsproblemen en sund helhet som behövs i ett bra samhälle. Fattigdom, kunskapsbrister och socialt och psykologiskt utanförskap behöver bekämpas och åtgärdas på bästa sätt.
Sist men inte minst: Att låta sig inspireras av vad som sker i andra länder är absolut inget problem. Tvärtom. Att rakt av importera modeller är sällan lyckat. Men att lära av andra är all bildnings moder.
