Därför ger jag mig själv sparken

Mediebranschen är – tvärtemot sitt rykte – stockkonservativ. Då menar jag förstås inte de eventuella politiska åsikterna hos dem som arbetar i den. Nej, jag syftar på sektorns syn på förändring. Driver man den eller anpassar man sig bara när man måste?

En dagstidning görs idag i stora drag enligt samma principer som för hundra år sedan; den har en politisk färg som kommer till uttryck genom en ledarsida där skribenterna öppet tar ställning i politiska frågor, samt en kultursida där det (på för mig lite oklara grunder) också är okej att ta politisk ställning.

Därutöver finns en nyhets- och samhällsjournalistisk avdelning som förutsätts vara politiskt neutral. I toppen av allt detta tronar chefredaktören som sätter tonen i tidens stora frågor. Det är inte uttalat att tidningens journalister ska anpassa sig efter chefredaktörens hållningar, men intrycket blir ofta att det finns en betydande lyhördhet.

Den övergripande modellen, precis som för hundra år sedan, är envägskommunikation.

Samtidigt som tiden har gått sin gilla gång på redaktionsgolven har en revolution inträffat utanför fönstren. Internet har gjort all världens samlade information omedelbart tillgänglig för alla, och sociala medier har förvandlat alla till potentiella publicister med möjlighet att ge sin syn på den verklighet tidningen väljer att lyfta fram. Dessutom är AI på god väg att ersätta behovet av mänsklig arbetskraft i betydande delar av det journalistiska grunduppdraget: att berätta vad som hänt och varför.

Visst har det skett en viss anpassning till detta även inom ”gammelmedia”. Exempelvis hittade man efter en tid av stigande panik ett sätt att ta betalt för den digitala journalistiken. Techjättarnas tilltagande dominans på annonsmarknaden tvingade fram en ökad tyngdpunkt på prenumerationsintäkter och de sociala medierna betraktas idag som den oumbärliga distributionskanal det är.

Men det var länge sedan dessa aktörer satt i förarsätet för utvecklingen. Jag blir gärna överbevisad om någon kommer på en betydande innovation som skett på medieområdet de senaste decennierna där initiativet kommit från de etablerade medierna. Jag kommer inte på någon.

Under fyra år satt jag som ledamot i juryn för Stora Journalistpriset. Och svårigheten att hitta värdiga kandidater till priset ”Årets förnyare” var stundtals parodisk. Eller vad sägs om priset till Magda Gad 2017 för ”rapportering från fronten” – tveklöst värt all beundran, men förnyande? Krigsrapportering är kanske den äldsta form av journalistik som finns? Eller priset till Aftonbladet 2018 för ”tecknad nyhetsjournalistik”? Möjligen en innovation 1818.

Jag tillträdde som chefredaktör för Kvartal 2019. Då bestod redaktionen av en handfull medarbetare och jag reflekterade inte särskilt mycket över varför en sådan mediesatsning egentligen behövde en chefredaktör. Måhända fanns ett visst mått av personlig fåfänga med i mixen? Efter hand som åren gått har den här rollen skavt mer och mer för mig. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan på sociala medier hur jag kan stå bakom en viss formulering eller ett budskap som finns i någon av de texter vi publicerat. Eller omvänt hur mina kolleger förutsatts dela ståndpunkter som jag gett uttryck för i texter eller poddar. Det spelar ingen roll hur många gånger jag svarar att jag inte står bakom innehållet i allt som publiceras men däremot stödjer upphovspersonens rätt att få yttra det. Eller att mina medarbetare inte håller med mig om allt jag skriver.

Det går ändå inte in.

För ungefär två år sedan började jag och min medgrundare Ludde Hellberg skissa på en plan som tog sin utgångspunkt i den informationsrevolution jag beskrev ovan. Vi frågade oss: Vad är en modern medieprodukt i ett landskap som ser ut så? Vilka av de beståndsdelar som ett traditionellt mediaföretag har är oumbärliga? Vilka existerar bara på grund av vanans makt?

En av de första saker vi insåg var att den typ av kategorisering av innehåll som varit förhärskande i över hundra år är hopplöst daterad. Ledare, kommentar, debatt, insändare, granskning och allt vad det heter är en konstlad och branschintern uppdelning som få konsumenter är hjälpta av. Precis som i de sociala medierna ville vi i stället utgå från att den personliga avsändaren är fullt tillräcklig som kategori och att en vuxen publik själv kan avgöra vad för slags innehåll den tar del av.

Det ledde oss till att plattformen, snarare än tidningen, skulle vara modellen. Med detta tänkte vi oss att låna det bästa från de sociala medierna men samtidigt behålla ett visst mått av kurering utifrån kvalitet och upphovspersoner. Ett pulserande torg där en mångfald av röster publicerar sig på det sätt som passar deras uttryck bäst: klassisk journalistisk granskning, personliga betraktelser eller åsiktsdrivna politiska debattinlägg. Men alltså enligt en logik som mer liknar den som finns på sociala medier än i en traditionell tidning. Av det följer att profilerna – som vi valt att kalla dem som skapar innehållet på Kvartal – själva huvudsakligen är avsändare för innehållet, inte plattformen som sådan.

Däremot tänkte vi oss att Kvartal skulle fungera som en grindvakt för vilka som får tillträde till plattformen. ”Sveriges mest intressanta röster”, är ett begrepp som vi använt i diskussionerna om hur dessa skulle väljas ut. Därtill ville vi ha en samling enkla och transparenta publiceringsregler samt ett redaktörsfilter som kontrollerar att det som publiceras ligger i linje med dessa regler och som också arbetar med att vässa kvaliteten på innehållet. Som sista utpost finns en ansvarig utgivare som så långt möjligt säkerställer att faktauppgifter som publiceras på plattformen är sanningsenliga och tar juridiskt ansvar för att innehållet är lagligt.

En annan oumbärlig beståndsdel i det sociala nyhetsmedium som vi ville skapa är ett genuint intresse av publikens åsikter och tankar om det vi publicerar, manifesterat i en kontinuerlig, öppen och nära dialog med läsare, lyssnare och tittare. Därför kan alla profiler publicera tankar i anslutning till en text eller podd och alla prenumeranter kan kommentera – såväl profilernas tankar som artiklar och poddar. Men det vore inte så mycket värt om inte vi som skapar innehållet på plattformen också deltar aktivt i samtalet med publiken.

I kärnan av detta sociala nyhetsmedium finns en mer traditionell nyhetsverksamhet med löftet att ingen som befinner sig på Kvartals plattform ska missa något av det viktigaste som händer i Sverige och världen. I detta ”Kärnkvartal” finns också våra samhällspoddar Fredagsintervjun, Veckopanelen, Djupet och Kvartal Idag som existerar som format, oberoende av personliga avsändare. För denna väl definierade kärna är Kvartal avsändare.

Som jag skrev inledningsvis har denna modell sjösatts och är nu på god väg att sätta sig.

Men en plattform bestående av förhållandevis självständiga avsändare behöver inte en chefredaktör vars röst lätt kan uppfattas väga tyngre än andra profilers eller sätta tonen för helheten. En sådan funktion ställer sig snarare i vägen för den moderna och mångfaldiga medieprodukt vi vill skapa. Med det sagt vill jag gärna understryka att jag på intet sätt drar mig tillbaka; vid sidan av min roll som en av Kvartals huvudägare kommer jag i högsta grad även fortsättningsvis att vara en tongivande profil på plattformen. Här kommer jag framför allt att fokusera på min roll som programledare för poddarna och den alltid lika givande dialogen med er läsare och lyssnare. Och förstås på att göra min egen profilsida till en av de mest intressanta på Kvartal.

De av er som följt oss länge kanske undrar hur detta påverkar er som läsare eller lyssnare. Det betryggande svaret är: inte alls. I praktiken har mitt chefredaktörskap under alla år utövats i linje med det som nu formaliseras. Här har vi aldrig förutsatt att alla ska tycka lika eller skriva saker som jag håller med om. Jag har aldrig varit den som ställt mig på ett bord på redaktionsgolvet och hållit brandtal om vilken riktning tidningens journalistik ska ta. Målbilden har alltid varit en plattform bestående av autonoma skribenter och poddare som själva är avsändare för sitt innehåll.

Nu är min bedömning att vi är framme vid den mållinjen och därför ger jag idag mig själv sparken – med ett nöjt leende på läpparna.