Mycket välskriven text som i allt väsentligt ligger nära hur jag ser på frågan. Några tankar:
1. Frågan om identitet är avgörande. Målsättningen för politiken kan inte enbart vara att människor lär sig svenska och kommer i arbete. Ambitionen måste också vara att fler blir, med Lawen Redars ord, ”svenska i hjärtat”.
Det finns många unga människor som är födda och uppvuxna i Sverige, främst i utsatta områden, men som ändå inte upplever sig som svenskar. I vissa fall tycks de befinna sig i ett identitetsmässigt mellanrum. För dessa blir politiken i en snäv mening inte ”integration” (de har inte invandrat någonstans ifrån). Det handlar snarare om behovet av en politik som motverkar parallellsamhällen och stärker en gemensam svensk identitet.
Samtidigt tror jag att identitet, på ett psykologiskt plan, är mångbottnad. De flesta av oss bär flera. Jag kan vara man, ateist, AIK-supporter, pappa, golfare och annat. Detsamma gäller i viss mån den nationella och kulturella identiteten. Jag är exempelvis svensk, men om någon skämtsamt säger ”typiskt er iranier” förstår jag vad personen menar och tar inte illa upp; min persiska bakgrund är trots allt också en del av vem jag är.
För att vara ”svensk i hjärtat” tror jag dock att den svenska identiteten behöver vara den primära nationella identiteten. Om jag befinner mig utomlands och någon frågar varifrån jag kommer svarar jag alltid Sverige. Om personen därefter blir förvånad kan jag förklara min bakgrund. För mig finns ingen motsättning där.
2. Jag förvånas ibland över att fler inte ser det problematiska i att tala om ”folkutbyte” i etniska termer. När detta görs av vissa politiker hamnar alltid jag och många med mig i kategorin icke-svenskar. Ibland i inte så trevliga termer av att vi hotar svenskar/svenskheten.
Det skapar en uppenbar motsägelse. Hur förväntas jag och andra med svensk identitet reagera på ett budskap som å ena sidan säger att Sverige är för svenskarna, men å andra sidan definierar oss ut ur svenskheten? Om målet är en starkare gemensam nationell identitet och patriotism är det svårt att se hur en etnisk definition av svenskhet bidrar.
3. Samtidigt finns en viss diskrepans mellan den teoretiska diskussionen och människors vardagliga erfarenheter. Jag tror aldrig att jag har haft grannar eller kollegor som betraktat mig som något annat än svensk. De flesta bryr sig mest om huruvida man talar samma språk, delar grundläggande sociala koder och behandlar andra väl.
Var mina föräldrar kommer ifrån, eller var jag är född, är för de allra flesta ganska ointressant. Och kanske finns här något viktigt att ta fasta på: den svenska gemenskapen är i praktiken mindre fokuserad på etnicitet än den politiska debatten får den att framstå.
