Varför engagerar inte jag själv mig inom politiken?
Jag har funderat allt mer över detta. I gymnasiet vurmade jag för syndikalismen, umgicks i vänsterkretsar och vägen in i intresset för politik och samhällsfrågor gick för mig delvis via böcker som klassikern ”Marxistisk teori för politisk handling”. Men åren har gått sen ungdomen. Åren som ung inom affärspressen, som Finanstidningen, förändrade och fördjupade rätt många perspektiv.
Så länge jag kan minnas har jag varit starkt intresserad av samhällsfrågor, målkonflikter och politik. Men aldrig egentligen ägnat tanken att engagera mig i ett parti någon djupare tanke.
Varför?
Ena svaret är såklart att det är oförenligt med att efter bästa förmåga vara oberoende journalist.
Men hade viljan verkligen funnits där hade man ju kunnat gå en annan väg…
Den andra är väl svårigheten att välja parti. Jag sympatiserar i någon mening med alla riksdagspartier, mer eller mindre i olika frågor som skolpolitik, migration, försvar, skatter….även om några ligger närmare till hands än andra. Men å andra sidan: så är det väl för nästan alla medborgare?
Kanske är man ett barn av sin tid- uppväxt i en individualistisk era, formad på 90-talet när inga mörka moln fanns och allt bara blev bättre och bättre. Man kunde lätt släppa rodret- båten seglade fint ändå- och ägna sig åt självförverkligande och egna projekt?
Vilket iof ger hopp om framtiden.
Kanske kommer nu en ny generation som inte bara gör värnplikt i Försvaret utan ser värdet i att delta i både civilsamhälle och politisk verkstad som jag o min generation inte riktigt gjorde?
