Johan Lundberg ägnar en del av sitt svar åt teorier om varför vår artikel kom till. Ska man framstå som en seriös granskare och författare är det nog klokt att lämna sådana spekulationer åt sidan och hålla sig till det som faktiskt går att kontrollera.
Fröet till den här granskningen såddes nämligen flera dagar tidigare, när jag läste Lundbergs text på förhand. Min bedömning då var att framställningen var så tydligt argumenterande, snarare än en neutral genomgång av vad som faktiskt hade hänt, att det fanns anledning att titta närmare på vilka uppgifter som valts ut – och vilka som lämnats därhän.
När Niklas Orrenius senare hörde av sig till Federico Moreno blev det alltså inte startskottet för något ”felfinnarseminarium”. Det seminariet hade, om Lundberg föredrar den beteckningen, redan börjat. Eftersom Orrenius själv inte kunde skriva någon replik såg vi ingen anledning att låta luckorna i Lundbergs framställning stå okommenterade. Vi har dessutom gått igenom originalkapitlet i boken, inte bara den bearbetade versionen på Kvartal.
Mer intressant är att Lundberg i sitt långa svar medger vår viktigaste invändning: han utelämnade tingsrättens och hovrättens domar – och medger nu att han ”för fullständighetens skull ändå borde ha tagit upp rättegångarna”. Förklaringen är att han inte ville ”tynga texten med juridiska spetsfundigheter”.
Det är en rätt originell beskrivning av två domar där staten förlorade i just den fråga Lundberg själv ägnar ett helt kapitel åt att ompröva. Att sådana avgöranden skulle vara för krångliga eller oväsentliga för läsaren är dessutom en märklig utgångspunkt för den som påstår sig granska andra journalisters förenklingar och utelämnanden.
Vi argumenterar inte för DN:s beskrivning av romregistret eller för någon viss slutsats i sak. Vår artikel handlar om något betydligt enklare: att Lundberg i sin egen omprövning utelämnar väsentliga uppgifter och omständigheter som komplicerar hans framställning.
I övrigt gör Lundberg och vi uppenbarligen olika bedömningar av flera delar. Det är helt i sin ordning! Läsarna har nu åtminstone fått tillgång till fler omständigheter – och får tänka själva.
Tillägg: I övrigt ser jag fram emot resten av boken. Några luckor i ett kapitel är knappast skäl att kasta Rikslikaren i papperskorgen. Jag läser gärna vidare!
