Att den här frågan har blivit laddad beror på att tusentals människor som är födda och uppvuxna i Sverige ofta, i åratal, fått höra att de inte är svenskar.
Inte som i ”vad härligt att du inte är en autistisk revisor när det är dags att dela restaurangnotan”, utan mer som ”betala notan och åk hem”.
Jag håller med om att människor med blandad bakgrund brukar vara bättre på att inte se någon motsättning i att bära på flera etniska arv.
Men det handlar inte bara om etnicitetsfrågan, utan även om tillhörighet.
Cornelis Vreeswijk är ett exempel på att man inte behöver vara född, eller ens särskilt uppvuxen, på en plats för att senare ändå bli en del av dess gemenskap.
Trubaduren, som är en central del av det svenska kulturarvet, kunde ju inte ett ord svenska innan han och familjen invandrade till Sverige när han var tonåring. Han hade aldrig svenskt medborgarskap, föräldrarna flyttade tillbaka till Nederländerna och han sjöng även på nederländska. Ändå skulle väl ingen säga annat än att Vreeswijk var svensk, eller?
Frågan om etnicitet och tillhörighet är sällan så DNA-säker som den ibland kan låta.
Samerna, som Hanif nämner, är ett bra exempel:
Det finns nämligen personer som kan uppvisa samiskt släktskap i Sápmi men som har nekats att bli upptagna i Sametingets röstlängd.
Genom statens historiska kategorisering av samer och renskötsel har många samiska familjer hamnat utanför samebyarna.
Följden är att deras efterkommande i dag kan identifiera sig som samer och ha samisk familjehistoria, men ändå sakna rättigheter knutna till medlemskap i en sameby.
