Intressant redogörelse. Jag är rätt övertygad om att den här ”stigmafaktorn” fortfarande spelar rätt stor roll. Kanske inte längre så mycket i valbåset men i samtal vänner och bekanta emellan. Den som presenterar sig som SD tror jag fortfarande riskerar att sänka stämningen i sällskapet. Många har starka uppfattningar om just det partiet utan att för den skull ha särskilt djupa kunskaper om vare sig politik eller vad SD står för idag, eller har stått för tidigare för den delen.
Att personer med hög social cred i offentligheten, framför allt inom kultursfären, länge och väldigt öppet har hatat allt vad SD heter spelar också in. Inte verkar det heller spela så stor roll att åtminstone hälften av riksdagspartierna idag uttrycker liknande ståndpunkter som dem som fick SD att få det där stigmat från början.
På det sättet är Sverige som en gigantisk skolgård där vissa tillhör ”innegänget” och sätter tonen för vad som rätt och riktigt att tycka och stå för. Men vi blir nog ett lite sundare land om människor, likt Faw Azzat, vågar vara lite mer öppna med vad de tycker och varför de tycker så. Så länge rågången till det rent vulgära, hatiska och destruktiva hålls. Precis som hon avslutar texten så är vår moderna historia präglad av ”miljontals små, väl avvägda och bekväma tystnader” – en ovana som på ett generellt plan många gånger stympat det offentliga samtalet kring viktiga frågor.
