När det är viktigare att varna än att vinna

Det är rimliga påståenden mot bakgrund av den forskning som finns på området även om en mer formell definition betonar att det handlar om att omvandla politiska konflikter till juridiska frågor för att därigenom försöka blockera och skapa problem för politiska motståndare. Professor Siri Gloppen vid Bergens universitet i Norge menar att ”lawfare” ska förstås som ”strategiskt nyttjande av rättigheter, lag och rättstvister, där aktörer med olika ideologisk bakgrund strävar efter att flytta fram sina positioner i politiskt konfliktfyllda frågor”.[2] Strategin att använda ”lawfare” bottnar med andra ord i bredare ideologiska eller religiösa konflikter. Detta är något som framkommer i förtalsmålet mot Hermansson. Rättegången sker på individuell nivå men är inbäddad i de ideologiska och religiösa motsättningar som präglat svensk debatt och samhälle de senaste åren och innefattar olika sociala rörelser.

Disciplinering av kritiska röster

Internationellt är det vanligt att lyfta fram aktörer i den islamistiska rörelsen som exempel på hur lagar och rättighetsdeklarationer kan användas i rättstvister i syfte att förhindra religionskritik eller i försök att stoppa uttalanden islamisterna uppfattar som blasfemiska eller nedsättande. Vissa observatörer menar att de två ytterligheterna i den islamistiska rörelsen kompletterar varandra.[3] Salafistiska jihadisters våldsinriktade strategi skrämmer många till tystnad genom budskap om att ett urskillningslöst våld kommer att drabba kritiska röster eller de som uppfattas som icke-muslimer. Islamister som är aktiva inom ramen för demokratiska spelregler påverkar i stället genom att hota och anmäla kritiker för islamofobi eller genom att dra igång rättstvister. Det behöver givetvis inte ligga en genomtänkt plan bakom de olika strategierna. Sannolikt handlar det mer om effekterna av att grupper i rörelsen valt olika metoder för påverkan.

Islamister vill att omvärlden, på olika sätt, ska uppfatta dem som hotfulla och beredda att gå så långt i sitt försvar av islam och muslimer att det blir jobbigt och otrevligt för de som kritiserar dem.

Båda strategierna kan, med ett sociologiskt begrepp, ses som exempel på ”intrycksstyrning” (impression management).[4] Islamister vill att omvärlden på olika sätt ska uppfatta dem som hotfulla och beredda att gå så långt i sitt försvar av islam och muslimer att det blir jobbigt och otrevligt för dem som kritiserar dem. De vill etablera en ”image” av sig själva som kraftfulla och skrämmande. Därigenom hoppas man kunna disciplinera kritiska röster.

Det finns flera exempel på hur islamister har använt ”lawfare” utifrån en vilja att stoppa offentliggörandet av idéer som uppfattats vara formulerade av motståndare till islam och muslimer. Ibland har de lyckats, vid andra tillfällen har de misslyckats. Miljonären Khalid bin Mahfouz, som lever i Saudiarabien, lyckades i ett förtalsmål i en brittisk domstol hindra Cambridge University Press (CUP) från att publicera Robert Collins och J Millard Burrs bok ”Alms for Jihad” där Mahfouz beskrevs som en finansiär av terrorgrupper. Förlaget bad inte bara om ursäkt och avstod från publicering utan uppmanade också bibliotek i världen att upphöra med utlåning av boken.[5]

Den amerikanska organisationen Council on American Islamic Relations (CAIR) – som forskare kopplar till aktörer inspirerade av Muslimska Brödraskapets skola – startade 2003 en rättsprocess mot aktivisten Andrew Whitehead som drev en webbsida där han beskrev CAIR som en islamistisk organisation med kopplingar till grupper som sysslar med terror. Detta fall lades ner efter att parterna kommit fram till en uppgörelse. 2005 anklagade The Islamic Society of Boston (ISB) ett flertal aktörer för att ha förtalat organisationen genom att i offentliga sammanhang ha talat om organisationens kopplingar till radikala islamister och ifrågasatt ISB:s saudiskfinansierade moské. Tidningen the Boston Herald, Fox News och terrorexperten Steven Emerson var några av dussintalet aktörer som ställdes inför rätta i förtalsmålet. Av okänd anledning släppte ISB fallet i samband med att organisationens finanser började utredas.[6]

I Indonesien, världens största muslimska land, har religiöst ortodoxa aktörer inlett förtalsmål mot muslimer som de anser uttrycker sig blasfemiskt eller nedsättande om islam. Den norska forskaren Kari Telle påpekar att landets blasfemilagstiftning används i ”lawfare” av islamister och religiösa auktoriteter för att tysta individer och grupper som de menar bryter mot statens starkt förenklade definition av islam.[7] Ett uppmärksammat fall rör en äldre sufisk man som anklagades av salafister för att praktisera en ”falsk” religion som bröt mot deras bokstavstrogna läsning av Koranen. Mannen dömdes till ett års fängelse (maxstraff för hädelse i Indonesien är fem års fängelse). Han tvingades också genomgå en psykologisk utvärdering som kunde konstatera att han var vid sina sinnens fulla bruk trots att han avvikit från den ”rätta läran”. Mannen själv konstaterade torrt: ”Mr Doctor said I was not crazy. He could not find anything wrong with me”.

Resolution 7/19

Ett annat omdiskuterat fall av ”lawfare” rör Resolution 7/19 (Combating defamation of Religions) som formulerades av FN:s råd för mänskliga rättigheter 2008.[8] Flertalet av de 21 undertecknande länderna har muslimsk majoritetsbefolkning, men bland undertecknarna fanns också länder som Nicaragua, Ryssland och Sydafrika. I resolutionen görs inga skillnader mellan olika former av religionsutövning utan FN:s medlemsstater uppmanas att ta ställning mot alla former av ”förtal” mot ”religioner”.[9] Resolutionens uppmaningar skulle, om de omvandlas till lagstiftning, få långtgående konsekvenser för yttrandefriheten. Undertecknarna understryker till exempel betydelsen av att införa restriktioner i rätten att uttrycka sig fritt för att skona religioner och religiösa personer från att få sitt ”rykte” förstört samt säkerställa att de får sina religiösa rättigheter tillgodosedda (punkt 12). Flera av idéerna som formuleras i resolutionen har plockats upp av sociala rörelser som arbetar för att skydda religiösa idéer och symboler från kritik.

Frånsett den kraftigt förenklade bild av muslimers möjligheter och situation i Sverige som förmedlas i rapporten, så visar innehållet att många muslimska ledare i Sverige står i ett politiskt konfliktfyllt förhållande till landets offentliga institutioner.

FN-resolutionen visar att ”lawfare” bör förstås som ”toppen av ett isberg” av politiska konflikter som pågår i flera av världens samhällen. De juridiska strategierna berör med andra ord inte bara enskilda individer och organisationer utan är inbäddade i större politiska strider som berör såväl sociala rörelser som transnationella organisationer. Bakom FN-resolutionen skymtar till exempel the Organization of the Islamic Conference (OIC) som är en sammanslutning av världens muslimska länder. OIC har i flera år haft som projekt att opinionsbilda globalt mot islamofobi och publicerar regelbundet sammanställningar av olika händelser i världen som man menar har att göra med anti-islamiska attityder.[10] OIC ligger också bakom Kairodeklarationen där världens muslimska länder formulerade sina egna ”mänskliga rättigheter” som, menade man, skulle vara inramade av ”sharia” (i det här fallet islamiskt grundade rättighetsprinciper).[11]

”Sverige infekterat av islamofobi och rasism”

Man kan även se att det svenska förtalsmålet mot Hermansson är inbyggt i en större konfliktbild. Några dagar före rättegången mot det tidigare kommunalrådet publicerades en debattartikel där en grupp postkoloniala aktivister hävdade att ett ”hav” av människor var solidariska med Doubakil och Abdullahi. Det är givetvis svårt att fastställa hur stor denna ocean av sympatisörer är men det ger en fingervisning om att sociala rörelser i vissa frågor kan samarbeta trots ideologiska skiljaktigheter.[12]

Att rikta ansträngningar mot FN är också en politisk strategi som används av muslimska organisationer i Sverige. 2013 undertecknade sjutton muslimska organisationer (bland annat Islamiska förbundet i Sverige och Muslimska mänskliga rättighetskommittén) en, som de kallar det, alternativ rapport till FN där det svenska samhället beskrivs som en ogästvänlig plats infekterat av islamofobi och rasism. Frånsett den kraftigt förenklade bild av muslimers möjligheter och situation i Sverige som förmedlas i rapporten, så visar innehållet att många muslimska ledare i Sverige står i ett politiskt konfliktfyllt förhållande till landets offentliga institutioner.[13]

Sammanfattningsvis kan man konstatera att ”lawfare” är ett brett fenomen som kan ta sig varierande uttryck i olika sammanhang. I grunden handlar det om vilken typ av juridiska möjligheter som erbjuds i ett politiskt system och hur aktörer av olika slag bedömer att lagar och rättighetsdeklarationer kan användas för att hantera, disciplinera och skrämma politiska motståndare till tystnad. Förtalsåtalet mot Hermansson bör alltså förstås som en politisk strategi som används för att signalera en hotbild till henne och andra som är kritiska till den identitetspolitiska rörelse Doubakil och Abdullahi är inbäddade i. Skulle Hermansson förlora förtalsmålet i hovrätten så innebär det att samhällets skydd mot politisk eller religiös extremism allvarligt försvagas då det bygger in en juridisk osäkerhet kring vilka ord som är acceptabla att använda i politisk debatt.