Ingerös fall visar att Sverige inte lärt sig läxan från metoo

Att ställa frågor om anklagelsen blev liktydigt med att ifrågasätta brottsoffret och därmed förkastat som ytterligare en kränkning av kvinnan (skuldfrågan ansågs redan vara avgjord i och med anklagelsen). Det spelade ingen roll om det handlade om anonyma källor, råttan-i-pizzan-journalistik, ”förträngda minnen”, en nedlagd förundersökning och inte en tillstymmelse till rättslig dom. Hur lite medierna, och i synnerhet kulturredaktionerna, lärt sig av den publicistiska katastrof de orsakade visas inte minst i DN Kulturs Catia Hultquists krönika om Makbouls bok. Där får Makboul på huden för att hon inte är mer självkritisk! Det är det närmaste en recension som DN Kultur haft av boken.

Detta skrev Karlsten efter Benny Fredrikssons självmord.

Det är milt uttryckt märkligt att en redaktion som uppenbart är en part i målet sätter en av sina egna journalister att skriva ner boken, dessutom en journalist som varit aktiv i #deadline: ”En Flashback-tråd med den enda skillnaden att medlemmarna bestod av kvinnor som kallade sig journalister” som Makboul beskriver mediernas egen trollarmé. ”Det är säsong för kvinnliga hämndfantasier”, skrev Hultquist däremot gillande om Martina Montelius metoo-roman Stackars Birger. I en annan metoo-text glädjer sig Hultquist åt att metoo ledde till att mobbare och översittare började ifrågasättas i medie- och kulturvärlden. Översittare och mobbare var ordet, sa Bull.

Makbouls bok skildrar på ett skickligt sätt det kollegiala gegget bland journalisterna. Även Cissi Wallins vänner, som Emanuel Karlsten, kunde obekymrat få sätta på sig den fristående journalisthatten och kritisera Makbouls program och filosofera om varför det är rätt att låta ändamålen helga medlen. I artikeln ”En revolution måste ha övertramp” (GP Kultur 26 juni 2018) skriver han: ”Behövdes tio felaktiga artiklar för att vi skulle få den upplysning vi nu fått? Ja, då var det värt det.”

Detta skrev Karlsten efter Benny Fredrikssons självmord.

SVT tar in gästrecensent från DN Kultur

SVT hade omdöme nog att inte låta någon av public services egna kulturjournalister recensera Revolutionens första offer. Men motiveringen de angav för det var att Makboul är anställd av public service. Det stora problemet för public services trovärdighet är dock inte att Makboul får lön i jätteorganisationen utan att journalistkåren där i så stor utsträckning är en del av det problem som Makboul granskar i boken.

Ett exempel. Bara några veckor före Benny Fredrikssons död upprepades de anonyma anklagelserna om maktmissbruk och sexuella trakasserier i SVT-dokumentären #tystnadtagning – när viskningarna blev till rop. När självmordet blev känt lär det plötsligt ha blivit ruskigt bråttom för dokumentärens ansvarige utgivare att klippa bort den del som rörde Benny Fredriksson, skriver Makboul.

Rimligare att ta in recensenter från Norge eller Danmark

Hur löste då SVT det upplevda problemet med opartiskhet gentemot Revolutionens första offer? Genom att ta in en gästrecensent från … DN Kultur. Hon i sin tur beklagar att Makboul sätter ett ”olyckligt skarpt ljus” på kvinnorna som kommit med anklagelser om övergrepp.

Brast gjorde också Granskningsnämnden som visserligen kom fram till att Makbouls program varit sakligt och opartiskt men där en oenig nämnd fällde det för att ha gjort intrång i Cissi Wallins privatliv, genom att berätta detaljer ur förundersökningen och polisanmälan. Det beslutet försvårar för journalister som vill granska anklagelser. SR:s mediegranskande program Medierna har fortfarande inte gjort något inslag om Makbouls bok.

Eftersom samtliga stora svenska redaktioner är part i målet hade det framstått som en rimligare åtgärd att ta in recensenter från Norge eller Danmark. Sådana som kan skriva obekymrade av hur journalistkompisar och potentiella arbetsgivare kommer att reagera på Instagram och Facebook.

Ingerö fick gå efter anklagelsen

Så vad har Sverige lärt sig av metoo? Ett svar på den frågan kom när Johan Ingerö miste jobbet som Kristdemokraternas partisekreterare. Det räckte med en anklagelse. EU-parlamentarikern Sara Skyttedal uppger att Ingerö efter en blöt fest oönskat tog henne på låret och fortsatte att tafsa trots att hon markerade att hon inte ville. Ingerö förnekar händelsen. Jag vet inte vad som är sant. Men att partiledaren Ebba Busch senare hävdade att beslutet inte berodde på Skyttedals anklagelse utan på Ingerös yrkeskompetens framstår mer som en förolämpning mot samtliga inblandade parter än effektiv krishantering.

Det verkar inte heller vara särskilt högt i tak i KD om partipiskan ringer och gormar och Skyttedals framtid i politiken blir ifrågasatt bara för att hon vågat tänka själv om narkotikapolitik. Kanske skulle demokratin må bättre om fler vågade göra som Skyttedal och vägra vara viljelös röstboskap åt partiledningen? Som den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson var inne på i boken med det talande namnet Knapptryckarkompaniet. Men det är en annan diskussion.

Det vi vet och som har redovisats är att förundersökningen om ofredande lades i stort sett ner direkt, att anklagelsen kom i samband med en konflikt om Skyttedals förda politik, och att det inte fanns tillstymmelse till rättegång. Omvänd bevisbörda gäller som sagt.