Det journalisterna aldrig nämner

Publicerad

Idag 06:00

Foto: Adam Ihse/TT. Foto och kollage: Lukas Hökegård/Kvartal

På mindre än 50 månader har Kvartal gått från 0 till 50 000 prenumeranter, och de senaste 9 000 klarade vi med er hjälp på bara sju veckor.

Så hur gick det till – hur blev Kvartal Sveriges största fristående medieaktör på några få år?

Om man lyssnar på journalister, mediechefer och medieanalytiker så hör man allsköns mer eller mindre kreativa förklaringar. Själv tror jag att svaret går att sammanfatta med fem ord.

Vad tycker du?

85

Det är inte varje dag man tar över en verksamhet med sex anställda och 0 kronor i intäkter och får vara med och driva upp den till en fullvärdig konkurrent till 150 år gamla dagstidningar samt passerar 30 anställda och 50 000 prenumeranter, så jag tänkte ta tillfället i akt för att stanna upp och reflektera lite över den svenska mediemarknaden.

Under de här åren som vi jobbat med Kvartal i bolagsform så har jag rört mig från att se det svenska journalistkollektivet som det huvudsakligt dysfunktionella med svensk journalistik, till att i allt större utsträckning se en grundläggande problematik med själva marknadsförutsättningarna. (Som ni säkert anat är jag inte den varmaste anhängaren av journalistkollektivet heller, men idag har jag ”större fiskar att steka” – sorry Staffan!).

Om man bortser från myllan av mikroskopiska till medelstora aktörer, som i de allra flesta fall antingen kommer att slukas upp eller gå i graven de närmaste åren, så kontrolleras den svenska mediemarknaden av tre koncerner.

Bonnier News, som omsätter drygt tio miljarder kronor (varav ungefär sju i de svenska verksamheterna).

Schibsted, som inklusive nyförvärvet TV4 beräknas omsätta omkring 16 miljarder i sin medieverksamhet (varav ungefär nio i Sverige).

Och så public servicebolagen SVT, SR och UR, som tillsammans får runt 10 miljarder kronor i skattemedel varje år genom den obligatoriska public serviceavgiften.

(Därutöver finns Stampen, som omsätter en miljard i Sverige och som ägs av norska Polaris, där Schibsted äger ungefär 30 procent. Samt lokaltidningskoncernen NTM, som samarbetar med Schibsted och som snart sannolikt kommer att säljas till antingen Schibsted eller Bonnier).

Triumviratet

Det är tre kolosser i samma kolossala viktklass, som tillsammans fullständigt dominerar det offentliga samtalet i Sverige, och som i sin treenighet nästan har total bestämmanderätt över vilken verklighetsbeskrivning som förmedlas till det svenska folket.

Jag tror inte att jag behöver ringa och hämta hem citat från Inga-Britt Ahlenius eller Olle Lundin för att belysa den omfattande och ofrånkomliga problematik som den här typen av maktkoncentration innebär när den tillämpas på något så demokratiskt fundamentalt som mediemarknaden.

Ett av många problem:

Om du är journalist i Sverige så finns det i stort sett tre arbetsgivare. Även om du i nuläget är anställd av en mindre aktör så förstår du att du mycket sannolikt kommer att anställas av en av de tre koncernerna under din karriär.

Vad har du egentligen att vinna på att granska någon av de tre koncernerna, eller att ens uttala dig kritiskt om dem? Vilka risker tar du om du gör det?

Inte nog med att du som anställd på en av koncernerna då riskerar att alienera hälften av dina framtida potentiella arbetsgivare – sannolikheten är mycket hög att du även har nära vänner som arbetar inom alla tre koncerner.

Resultatet är att medier nästan aldrig granskar andra medier. Så för att hålla koll på den kolossala och ständigt växande makttrojkan finns det i Sverige två etablerade mediegranskande redaktioner, som tillsammans avlönar ett tiotal journalister.

P1-programmet Medierna sänds en gång per vecka och görs på uppdrag av Sveriges Radio, men utanför Radiohuset, såvitt jag vet för att programmets oberoende ska kunna skyddas. Bolaget som gör programmet heter Tredje Statsmakten Media, och för några år sedan uppgavs att 75 procent av bolagets produktioner gjordes för en och samma uppdragsgivare: Sveriges Radio. Därutöver har man också haft uppdrag för SVT.1

Den andra mediegranskande redaktionen är tidningen Dagens Media, som ägs av Bonnier.

”Ett hållbart mediestöd för hela landet”

För att säkra fria och oberoende medier i Sverige finns också det statliga mediestödet, som tidigare hette presstöd. Ungefär en miljard kronor om året avsätts till privatägda medier som uppfyller en rad villkor som beslutats av riksdagen och regeringen. Av de cirka 900 miljonerna som beviljades i mediestöd för 2026 gick 250 miljoner till Bonnierkoncernen. Om man räknar med stödet som gick till Gota Media och Erna Media (Bonnier är delägare i bägge) gick sammanlagt 420 miljoner – nästan halva mediestödet – till Bonnierägda medier. Bonnier News gjorde ungefär en miljard i vinst 2025 och delade ut 572 miljoner kronor till ägarna.2

Den historiskt största bidragstagaren på marknaden är Schibstedägda Svenska Dagbladet, som sedan 70-talet och fram till idag har mottagit mer än 2,5 miljarder kronor i statligt press- och mediestöd.3,4,5 Tidningen går numera med vinst, omsätter 830 miljoner kronor och har 150 anställda. Sedan ett par år tillbaka har SvD nekats mediestöd (i huvudsak eftersom tidningen delat ut så mycket pengar till ägarna6), men i år får den ändå 20 miljoner kronor i mediestöd, i form av så kallat övergångsstöd. Förra året fick den ungefär 30 miljoner kronor i samma stödform.

De två stora public servicebolagen, som ju helt finansieras av skattepengar, har samtidigt i uppdrag att förmedla nyheter och annat innehåll i bild- respektive ljudformat (SVT respektive SR). De ska enligt beslut från regeringen endast använda text som ett komplement7, vilket de båda (SVT mer så än SR) bryter mot systematiskt genom att med hjälp av tusentals anställda journalister publicera enorma mängder nyhetstexter på sina sajter och i sina appar.

En fri marknad?

Sammantaget skulle man kunna säga att förutsättningarna för att skapa nya och konkurrenskraftiga alternativ på den svenska mediemarknaden är mycket dåliga.

Ja, jag har faktiskt svårt att föreställa mig hur de skulle kunna vara sämre i en någorlunda fungerande demokrati, som man väl – ”totalpaketen” till trots – än så länge får säga att Sverige är.

Ändå har Kvartal alltså på fyra år gått från 0 till 50 000 prenumeranter och ökat omsättningen med mer än 50 procent årligen fyra år i rad.

Så hur gick det till?

Under de här åren har jag hört otaliga mer eller mindre kreativa förklaringar till vår framgång från journalister, mediechefer och förstås de allra skarpaste förståsigpåarna i mediebranschen, de så kallade medieanalytikerna.

Men det finns en sak som jag hittills nog aldrig hört någon av dem lyfta fram i sina paneler, poddar och krönikor. Faktum är att jag mycket sällan hör vare sig journalister eller mediechefer utanför Kvartal diskutera denna närmast mytologiska entitet överhuvudtaget, och jag har många gånger undrat varför de verkar så ointresserade av den.

Men om du frågar mig hur vi har kunnat växa som vi har gjort, så tror jag att det går att sammanfatta med fem ord:

Vi gör Kvartal för publiken.

I den något mer mångordiga versionen skulle jag tillägga att vi har som uttalat mål att skapa Kvartal tillsammans med er som läser och lyssnar, och att ni faktiskt idag bidrar till produkten i lika stor utsträckning som vi på redaktionen.

Så ett stort tack till er alla för det oerhörda förtroende ni visar oss varje dag genom att öppna vår app eller slå på en av våra poddar. Vi tar det inte för givet, ska ni veta. Och tack för ert otroliga engagemang de senaste månaderna, som hjälpte oss att sent igår kväll passera milstolpen 50 000 prenumeranter, vilken vi för blott fyra år sedan faktiskt inte ens vågade drömma om.

Och så tack till de tre koncernerna så klart – utan er inget Kvartal.

Mot 100 000!

Vad tycker du?

85

Skribent

Fler artiklar

Taggar