Fem råd till Hassan

Därmed behövde judarna inte ”bli svenskar”, vilket inte hindrade att de kunde anamma och förstå svenskheten.

Processen att försonas med Valentins förhållningssätt om ”den dubbla förbundenheten” är inte sällan friktionsfylld och något jag själv känner igen mig i under min tid i Sverige sedan jag flyttade hit från Afghanistan som 11-åring.

Men även många av mina landsmän och andra som migrerat till Sverige i närtid genomgår en liknande process. Under julen 2019 blev jag varse hur processen att förena två olika identiteter med varandra kan se olika ut för dessa människor.

De lyckas med tiden att utforma bindestrecksidentiteter, fast förankrade i både sina rötter hemifrån och i sin svenskhet.

I en Facebook-grupp för afghaner ställer någon frågan om medlemmarna kommer att fira jul. ”Nej, det är haram och förbjudet enligt islam”, svarar någon. Han blir snabbt ifrågasatt av andra afghaner.

”Jag är muslim och jag firar jul, vad är problemet?”, svarar någon.

Dessa afghaner stöter och blöter dessa frågor med varandra samtidigt som de försöker rota sig i sitt nya hemland. Vissa blir integrerade och funktionella i samhället, och lyckas kombinera det afghanska med det svenska. De lyckas med tiden att utforma bindestrecksidentiteter, fast förankrade i både sina rötter hemifrån och i sin svenskhet.

Andra assimilerar sig helt och tar samtidigt avstånd från det gamla. Och en del bildar en motståndsidentitet mot det svenska. Men alla formas av varandra och i mötet med Sverige. På gott och ont.

Under min uppväxt i Älta i Nacka i början 2000-talet bestod mina vänner av en blandad skara av nationaliteter. Vi var afghaner, kurder, eritreaner, albaner, polacker, peruaner och så vidare. Många var andra generationens invandrare, alltså födda i Sverige med en eller två utlandsfödda föräldrar.

I skolorna var vi med invandrarbakgrund alltid en minoritet. Under låg-, mellan- och högstadiet utgjorde de infödda svenskarna en tydlig majoritet i skolan vilket bidrog till att mina vänner och jag alltid hade kontakt med majoritetskulturen. Förutom skolan som mötesplats utgjorde även fotbollslaget Älta IF en möjlighet för oss utomeuropeiskt födda arbetarklassbarn att lära känna de infödda svenska medelklassbarnen från Kolarängen och Älta gård.

Mötena med infödda svenskar, svenska lärare och fotbollstränare bidrog till en integrationsprocess som underlättade inlärningen av svenska koder, både formella och informella, med andra ord den svenska kulturen med allt vad som skiljer den från och förenar den med de kulturer vi omslöts av hemma.

Under tonåren började förortsvenskan – eller ”kebabsvenskan” – bli alltmer frekvent i min umgängeskrets. Slang som guzz, baxa, softa, gitta och aina började söka sig in i våra ordförråd. Dock hördes inte ett uns av kebabsvenskan när vi kommunicerade med våra svenska flickvänners föräldrar. Tvärtom ansträngde vi oss för att prata så korrekt svenska som möjligt för att göra ett så gott intryck som möjligt på dem.

Vi människor växlar ständigt mellan olika identiteter och språk beroende på sammanhang.

Kontakten med majoritetssamhället via skolan och fotbollen bidrog till en vetskap hos oss om att förortssvenskan må ha känts häftig bland oss – kanske kunde den till och med charma en och en annan svensk tjej – men den fungerade inte bland majoritetsbefolkningen. Sanningen var att vi någonstans hade listat ut att förortssvenskan var något tillfälligt där och då och att nedräkningen till dess bäst före-datum redan påbörjats.

Det vi hade insett var egentligen inte speciellt märkvärdigt. Vi människor växlar ständigt mellan olika identiteter och språk beroende på sammanhang. Det sätt som vi pratar med våra respektive på är inte sällan annorlunda jämfört med hur vi uttrycker oss med våra vänner eller föräldrar – eller hur politiker uttrycker sig i riksdagsdebatter: ”Herr talman!”

Dessa olika identiteter och språk kan i hög grad samexistera med varandra utan att någon konflikt eller friktion behöver uppstå. Tvärtom stärker det vår sociala kompetens och vår förmåga att anpassa oss till olika situationer. På samma sätt som våra olika identiteter kan samexistera kan även förortssvenskan göra det med majoritetssvenskan. Ingen behöver välja ett språk och överge ett annat. Däremot kan man lära sig att förstå och hantera dem båda.

Fenomenet är inte utmärkande för just invandrare och infödda svenskar utan påträffas även i mötet mellan land och stad. Det finns gott om östgötar, värmlänningar, skåningar och norrlänningar som lämnat respektive regioner för jobb i Stockholm och med åren medvetet eller omedvetet slipat bort sina dialekter – eller i alla fall undviker renodlat dialektala uttryck. Likaså är det, vare sig vi tycker om det eller inte, nödvändigt för den som vill göra karriär på områden där det krävs akademisk utbildning, att överge språkliga uttryck som kan uppfattas som markörer av arbetarklass eller brist på bildning.

Några konkreta tips på hur du kan bli bättre på att behärska det svenska språket:

• Lär dig använda omvänd ordföljd efter inledande bisats

Detta kan anses som överkurs men är väsentligt för att söka förstå hur snabbt man kan bli avslöjad för att inte behärska språket korrekt. Svensk ordföljd är bland världens svåraste att begripa sig på då verben i en mening kommer efter tid, plats och bisats. Sedan kommer subjekt. Ur ett globalt perspektiv är det ologiskt men i en svensk kontext kan detta vara en direkt indikation på språkproblem. Oavsett uttal. Många första generationens invandrare som kommit till Sverige under tonåren och uppåt kan ha svårigheter med detta då ordföljden ofta är tvärtom i deras hemländer; verben kommer sist i meningen. Till exempel:

Nu äter vi.

Meningen ovan är korrekt svenska men i andra länder blir det inte sällan:

Nu vi äter.

Andra generationens invandrare som är bevandrade i förortssvenskan behärskar detta men alltför ofta brister det när det kommer till omvänd ordföljd efter en bisats. Till exempel:

När jag går på semester, ska jag åka till Italien.

Med förortssvenskan blir det:

När jag går på semester, jag ska åka till Italien.

• Lär dig fler verb än ”göra”

Till exempel, i stället för ”göra mat” så ”lagar du mat”. Istället för ”göra ett avtal ” så ingår eller sluter du en överenskommelse, kommer till en uppgörelse eller ett enas om att skriva under ett kontrakt.

• Samla på nya ord

Låt inte ett ord som du inte förstår gå dig förbi. Ta i stället reda på vad det betyder och hur det används. På så sätt berikar du din svenska.

• Samla på synonymer och använd dem – variera ditt språk. Det kan lätt bli för mycket med ordet ”mycket” varje gång. Väldigt, utomordentligt, oerhört är synonymer.
• Försök att låta bli att använda svordomar eller ”skit” som förstärkning – skitgott, skitbra, skitsnygg. Detta signalerar språklig fattigdom.
• Lär dig idiomatiska uttryck

Idiomatiska uttryck är talesätt som är karaktäristiska för infödda att använda i ett land. Exempel på idiomatiska uttryck är:

Över min döda kropp – Att vägra utföra eller gå med på något.

Att armbåga sig fram – Att med tvång eller oinbjuden ta sig fram utan att ta hänsyn till andra.

En fågel viskade i mitt öra – Något man hört ryktesvägen.

• Lär dig svensk historia

Vem var Olof Palme? Vem var Dag Hammarskjöld och varför fick han Nobels fredspris 1961? Vilka böcker skrev August Strindberg och Selma Lagerlöf? Vad är Stockholmssyndromet och vad har det för koppling till Norrmalmstorg?

Under mitt första år i Sverige fick min lillebror och jag gå på Skuruskolan i Nacka i syfte att endast lära oss svenska språket innan vi fick påbörja vår ”riktiga” skolgång. Efter ett besök på Kungliga slottet i samband med kungens födelsedag fick jag bevittna hur den svenska monarken och statschefen mottog blommor från småbarn. Dessa scener gjorde ett intryck på mig som resulterade i ett intresse för kungahuset och den svenska monarkin. Kanske var det kungens prestigelösa sätt att bemöta de smått nervösa barnen som under förmiddagen köat med blommor i handen för hans skull. Kanske förtrollades jag av hans stiliga blåa amiralsuniform med dess många medaljer.

Varför uppskattade inte svenskarna monarkin?

När jag ville prata om mitt nya intresse med svenskar kunde de flesta med stolthet i rösten argumentera för att avskaffa monarkin. Fenomenet var svårt för mig att förstå. Varför uppskattade inte svenskarna monarkin? Begrep de inte att tyskarna var avundsjuka eftersom de saknade ett eget kungahus och att de därför reste i hundratusental till Sverige för att beskåda kungen och drottning Silvia?

Jag har än idag inte riktigt funnit svaren på de frågorna. Kanske har det något med den svenska jantelagen och den ständiga strävan att inte framstå som förmer att göra. Oavsett anledning fann jag det ändå egendomligt att svenskar i min omgivning sällan visade, i alla fall gjorde de det inte utåt, uppskattning för det svenska.

Ett bra och samtidigt lärorikt sätt att lära känna landet du bor i och folket du interagerar med är att läsa böcker och texter om landets historia och folk.

2. Inse att dina kläder också är ett språk

När en god vän till mig skulle börja på ett nytt jobb ville han förbättra sina chanser för att så snabbt som möjligt bli en del av den nya gemenskapen på sin nya arbetsplats. En lärdom som han hade gjort på andra arbetsplatser var att ju mer han ”speglade” sina arbetskamrater desto lättare blev det att få kontakt med dem. Ett exempel var att förstå och följa klädkoden på jobbet. Problemet var emellertid att klädkoden måste bli rätt från dag ett – så att han inte skulle dyka upp på jobbet med kostym och det skulle visa sig att kollegerna hade jeans och t-shirt som norm. Skulle min vän byta från kostym ena dagen till jeans och t-shirt nästa dag hade hans ”spegling” blivit uppenbar för hans kollegor.

”Så hur löste du det?”, frågade jag honom.

”Jag åkte till jobbet dagen innan min anställning skulle inledas, parkerade min bil en bit ifrån och observerade mina nya kollegors klädstil innan de gick in byggnaden”, sa han med en viss självbelåtenhet i rösten.

Så enkelt men så genialt.

”Ortens adidasriddare” är en inte ovanlig beskrivning av en ung kille i förorten och syftar på att kläderna han bär symboliserar hans aggressivitet…

Många andra generationens invandrare bosatta i utsatta områden upplever att infödda svenskar har fördomar om dem och inte minst om hur de klär sig. ”Ortens adidasriddare” är en inte ovanlig beskrivning av en ung kille i förorten och syftar på att kläderna han bär symboliserar hans aggressivitet, impulsivitet, lättkränkthet samt agg mot polisen och majoritetssamhället. Sanningshalten i beskrivningen kan diskuteras men spelar i sammanhanget mindre roll. Det viktiga är hur fördomarna bryts och vilka som är bäst skickade att bryta dem.

Om majoritetssamhällets fördomar är att du oftast klär dig i en Adidas-overall, Adidas-skor och går runt med en guldfärgad Gucci-väska fäst på magen samt har en allmänt dålig (läs: lättkränkt) attityd, så kan du utan större svårigheter visa att majoritetssamhällets fördomar är just fördomar genom att använda kläder som talar ett annat språk än det som Adidas-overallen förmedlar.

3. Lär känna en vuxen som vill ditt bästa

När jag efter gymnasiet – efter en del velande – slutligen bestämt mig för att bli polis såg jag två hinder: min pappa och antagningsprocessen till polishögskolan.

Jag hade under gymnasiet mer eller mindre ingått en överenskommelse med honom om att utbilda mig till advokat. Med tiden hade jag dock blivit mer och mer varse att tillvaron som advokat i Sverige inte motsvarade den bild av yrket jag fått under min tonårstid genom amerikanska tv-serier som Boston Legal, The Practice och The Guardian.

Nyheten om att jag skulle söka till polishögskolan mottogs med misstänksamhet och besvikelse. Besvikelsen över att jag inte hade för avsikt att fullfölja mitt löfte om att bli advokat var sekundärt. Det som primärt störde min pappa var mina, enligt honom, minimala möjligheter att avancera inom poliskåren på grund av min etnicitet.

”Varför skulle den svenska polisen låta en afghan göra karriär inom deras kår?”, undrade han.

”I Afghanistan skulle afghaner försvåra en utlännings möjligheter att avancera inom myndigheter så varför skulle inte detsamma ske här i Sverige?”, fortsatte han som om det var fullkomligt självklart.

Hur skulle jag svara? Vilka var de rätta svaren på deras frågor?

Jag bestämde mig för att det enda sättet att motbevisa pappas slutsats om polismyndigheten och mina karriärmöjligheter var att söka till polishögskolan, bli antagen och ta examen. Då stötte jag på hinder nummer två: antagningen. Eller mer exakt: en specifik del av antagningsprocessen som hemsökte mig mer än andra delar. Jag hade självförtroende nog att tro på min förmåga att klara av två kilometers löpning under nio minuter samt simningsmomentet. Däremot var jag ytterst nervös inför vad intervjutillfällena med två poliser och en psykolog skulle innebära. Vilka frågor skulle de ställa? Hur skulle jag svara? Vilka var de rätta svaren på deras frågor? Det underlättade inte när jag i min iver att söka svar på mina frågor från andra erfarna poliser fick veta att något rätt eller fel inte existerade.

”Det handlar mer om hur du resonerar dig fram till dina slutsatser” var ett återkommande svar från de poliser jag pratade med.

Jag kunde inte vända mig till min far av olika anledningar. Inte nog med att han inte var insatt i hur antagningsprocessen hos polisen gick till, han var ju även misstänksam mot hela myndigheten. Då ringde jag Tommy. Han är pappa till en vän som jag under gymnasietiden tränade jiu-jitsu med. Tommy skjutsade sin son till varje jiu jitsu-pass, tre gånger i veckan från Lidingö till Nacka och satt med på läktaren och väntade på honom medan han tränade för att sedan återvända till Lidingö.

När jag ringde Tommy hann jag knappt halvvägs genom min farhåga om att bli grillad av både poliser och psykologer innan han avbröt mig med ett erbjudande om att träffa en kollega till honom.

”Jag ordnar det”, sa Tommy utan att tveka.

Någon vecka senare fick jag träffa hans kollega Robert som fick mig att svettas med frågor under en två timmars intervju för att sedan bistå med matnyttiga tips om hur jag kunde hantera liknande frågor i polis- och psykologsamtalen. När antagningsprocessen för polisen inleddes ett halvt år senare var det just inför intervjutillfällena mitt självförtroende var som störst.

Under flyktingkrisen 2015 när Sverige tog emot ett rekordstort antal ensamkommande unga från Afghanistan kände jag ett ansvar att navigera mina landsmän genom det svenska samhället med dess lagar och regler, kultur och normer. Jag ringde Tommy igen. Jag beskrev min idé för honom, men kände under samtalet att jag kanske tagit mig vatten över huvudet.

”Jag tror du har hittat din mission in life”, svarade Tommy.

Han har på så vis varit viktig för mina livsval, på sätt och vis kanske viktigare än någon annan, och han var det i egenskap av en vuxen som jag kunde vända mig till och som jag visste ville mitt bästa.

Tommys uppmuntran och vägledning bidrog till att jag under de kommande åren kom att besöka över 250 kommuner i Sverige och talade inför tiotusentals ensamkommande afghaner.

4. Gör lumpen

Fotbollslag som Real Madrid och Barcelona har varit framgångsrika genom årens lopp med spelare från världens alla hörn. Spelare som Messi från Argentina, Zidane från Frankrike med rötter i Algeriet, Touré från Elfenbenskusten och Zlatan från Sverige har vunnit åtskilliga titlar. Spelarnas olikheter har utgjort en styrka för deras respektive lag, men de kulturella skillnaderna är samtidigt irrelevanta i sammanhanget om inte matcherna vinns.

För att vinna matcherna måste spelarna veta spelets regler, enas om en taktik. För att kunna åstadkomma detta krävs underordning under tränarens direktiv. Att en enskild spelare skulle påpeka att det är kränkande att inte agera med utgångspunkt från seder och bruk i den kultur som just han härrör från, finns inte på kartan.

År 2015 skrev journalisten Diamant Salihu en krönika i Expressen om sina erfarenheter av att göra lumpen och hur det blev nyckeln till hans integration. Salihu formulerade sig så här:

”För första gången var jag på en plats där min bakgrund saknade betydelse. Det kvittade om vi nyinryckta var barn till arbetslösa, missbrukare, ingenjörer, professorer, företagsledare, långtidssjukskrivna, prostituerade. Vi var i Försvarsmaktens ägo och nu gällde det att lyda order – för kung och fosterland! Det kändes mäktigt att ta av sina privata kläder och ta på sig den gröna uniformen. Med soldatkläderna växte känslan att vi alla var viktiga pusselbitar av Sverige. Bland oss fanns säkert judar, kristna, muslimer, katoliker och garanterat ateister.”

Rubriken till hans krönika var föga förvånande ”Värnplikten blev den bästa integrationen”.

På motsvarande sätt är lumpen ett av de bästa och lättaste sätten att komma i kontakt med och interagera med folk från samhällets alla klasser…

Salihu sätter fingret på någonting viktigt, om inte det allra viktigaste, som politiker i sin iver att skapa ett mångkulturellt samhälle glömt. Nämligen vikten av en gemensam identitet i det mångkulturella.

På motsvarande sätt är lumpen ett av de bästa och lättaste sätten att komma i kontakt med och interagera med folk från samhällets alla klasser, just därför att kulturella skillnader åsidosätts till förmån för ett regelverk som alla ska följa oberoende av härstamning. Numera kan både killar och tjejer göra lumpen tillsammans. Ett likartat sätt kan vara att bli aktiv i en förening – som inte är en invandrarförening – där det finns en intressegemenskap såsom cykling, bilar, matlagning, hundar eller liknande.

5. Lägg till ett extra namn i ditt namn

När skådespelaren Issur Danielovitch, son till judiska emigranter från Ryssland, skulle påbörja en karriär inom nöjesbranschen i USA bytte han namn till Kirk Douglas. Ett annat exempel är Frederick Austerlitz vars pappa tyckte att han skulle bytte efternamn för att lättare slå igenom som dansare. Valet föll till slut på Fred Astaire.

På hemmaplan har vi Greta Gustavsson som kom att byta sitt efternamn till Garbo för att ta ett steg närmare mot att erövra Hollywood under 1920- och 30-talet.

Det är inte ovanligt att kinesiska affärsmän, när de flyttar till väst för att arbeta, lägger till ett engelskt tilltalsnamn till sitt kinesiska namn. Till exempel Conrad Ziheng eller Andrew Lee. De kinesiska skådespelarna Jackie Chan och Jet Li heter egentligen Chéng Lóng och Lǐ Liánjié i Kina och har därmed anpassat sina namn till det västerländska.

Skälet till detta är att västerlänningar inte sällan har svårt för att uttala de kinesiska namnen. För att bespara sina affärspartners i väst eventuella pinsamheter kring att minnas kinesiska namn och inte minst att uttala dem korrekt, så väljer många kineser att på ett ödmjukt sätt mötas halvvägs genom att låta sig tilltalas med västerländska namn.

Men låt mig påminna om att inte heller detta fenomen är specifikt för just utomeuropéers anpassning till väst.

En annan variant av företeelser kring namn som krockar med väst har att göra med i vilken ordning ett namn ska uttalas. I till exempel Japan är det inte ovanligt att offentliga personer tilltalas, i både tal och skrift, med familjenamnet först och sedan förnamnet. Japans nyligen avgångna primärminister, Shinzo Abe, kallas i Japan egentligen för Abe Shinzo men i internationella sammanhang anpassar han sitt namn till det västerländska namnsystemet.

Att byta eller lägga till namn kan för många upplevas som ytterligare en indikation på en alltför överdriven anpassning för att bli accepterad i ett nytt hemland. Men låt mig påminna om att inte heller detta fenomen är specifikt för just utomeuropéers anpassning till väst. När västerlänningar konverterar till islam är det snarare regel än undantag att man av respekt för sin nya tro, och som ett tecken på lojalitet gentemot sin nya gemenskap, lägger till ett muslimskt namn till det ursprungliga namnet. Det är inte heller ovanligt att konvertiter byter hela sitt västerländska namn till ett nytt muslimskt, exempelvis som den brittiske artisten Cat Stevens som bytte namn till Yusuf Islam. Eller boxaren Muhammad Ali, som föddes som Cassius Marcellus Clay.

Det ska slutligen tilläggas att även om man heter Anders eller Linda så har man ett hinder när man söker jobb om man har tatuerat sig ansiktet eller piercat sig i näsan och läpparna x antal gånger.

Anpassning krävs

De råd jag listat ovan ser jag som det pris människor ofta betalar när de flyttar till ett annat land. Att anpassning krävs är alla överens om. Frågan är hur mycket anpassning som krävs.

Mätningar av anpassningskrav runtom i Europa visar att Sverige kräver mindre anpassning av invandrare än de flesta andra europeiska länder.¹

Avslutningsvis vill jag komma med ytterligare två råd som jag önskar att jag hade hört redan under min tonårstid.

Till dig som är ny i Sverige:

• Lyssna inte på dem som påstår att anpassning inte är en framgångsrik strategi och att den inte är mödan värd.

Till er som betraktar er som svenskar och tar emot nyanlända:

• När ni ser nya svenskar som kämpar med språket och försöker anpassa sig till seder och bruk som anses vara svenska, försök förstå hur oerhört ansträngande anpassningsprocessen är. Det handlar nämligen om att delvis byta identitet.