Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Krönika |

Det är språket, dumbom!

Illustration: Hans von Corswant.

Allt fler svenskar kan inte svenska. Hur har vi kunnat låta det bli så här, undrar Henrik Höjer i sin söndagskrönika.

Av Henrik Höjer | 22 augusti 2021
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.
Stöd KvartalLästid 5 minSkärmläsarvänlig
I korthet
Häromåret satt dottern och jag på pendeln in till centrala Stockholm. Jag noterade att inget sällskap omkring oss talade svenska. Vi hörde arabiska, afrikanska språk och andra okända ord och meningar. Jag upplevde, ska jag erkänna, en motvillig olust. Är detta Sverige? Är detta mitt hemland? Notera att jag reagerade på språket och ingenting annat. Sin hudfärg och sitt ursprungsland kan ingen människa påverka. Men ett språk kan de allra flesta lära sig.

Detta är en väsentlig skillnad, och i studier som gjorts ses oftast språket som en central del av den nationella identiteten. I Sverige uppger endast 8 procent att födelselandet är viktigt för att någon ska uppfattas som svensk – men att kunna språket bedöms av över 90 procent som centralt för att någon ska ses som svensk. Allt enligt Pew research center.

Språk markerar svenskhet

Även vid Göteborgs universitet har man undersök denna fråga: cirka 95 procent menar att det är ganska eller mycket viktigt att kunna tala svenska för att vara ”verkligt svensk”. Detta anses vara långt viktigare än att vara född i Sverige (25 procent) eller att ha svenska föräldrar (12 procent). En (1) enda procent av de tillfrågade menar att det inte alls är viktigt att kunna tala svenska för att uppfattas som svensk!

Läs mer Visa mindre