Det är språket, dumbom!

Jag är alltså i gott och framför allt stort sällskap i denna fråga. Om det står ett gäng killar och snackar arabiska utanför närbutiken när jag ska handla – uppfattar jag dem som mina svenska landsmän? Nej. Såklart inte. Jag, och uppenbarligen den stora majoriteten i Sverige, uppfattar dem inte som svenskar eftersom de inte pratar svenska.

Hade de pratat svenska med varandra hade situationen aldrig uppkommit.

En annan anekdot. Jag gick av ett tåg efter midnatt i en minde ort i Sverige häromåret. Det var mycket tomt och mycket tyst. Jag hade en datorväska över axeln och jag var inte helt ensam – jag noterade att även två andra personer gått av tåget strax efter mig. Det var två unga män som gick några steg bakom mig. De talade med varandra på ett för mig främmande språk. Förmodligen pratade de om dagens arbetspass, helgens dejt eller en kommande fotbollsmatch eller nåt liknande. Men – eftersom människan är utrustad med såväl föreställningsförmåga som förmåga att göra riskbedömningar så slog det mig att de eventuellt, möjligen, kanske eller rentav troligen pratade om hur de skulle råna mig. I en allt mer otrygg tid läser jag som många andra allt mer aktivt av min omgivning. Jag fick puls i några hundra meter innan de två vek av åt ett annat håll.

Hade de pratat svenska med varandra hade situationen aldrig uppkommit.

Ytterligare en anekdot: jag var i min barndoms hemstad Gävle i somras. Och kunde konstatera den demografiska förändring staden genomgått. Men det mest slående var alla främmande språk man kunde höra på gator och torg i centrala Gävle. Jag kände ett instinktivt främlingskap.

Så kan man fortsätta. Jag tror att många bär på liknande anekdoter.

Allt fler med tolkbehov

I nuläget vet ingen hur många svenska medborgare det finns som har tolkbehov, men det är många. Enligt forskaren Tobias Hübinette talar över 28 procent av alla barn och ungdomar mellan 7 och 16 år ett annat språk än svenska som förstaspråk. I storstadsregionerna är siffran runt 45 procent.

Och runt 20–25 procent behärskar inte svenska på funktionell nivå i utanförskapsområden i Göteborg. Det berättar Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han genomförde häromåret tillsammans med sina kolleger en forskningsstudie i två förorter i Göteborg och de landade i denna skattning. Han gissar att det ser liknande ut i andra särskilt utsatta områden. Peter Esaiassons reaktion på Sveriges accelererande språkförbistring sammanfattas i två ord: ”Helt barockt!”

– Det har gått så fort, fortsätter han. Den stora frågan är hur de som bejakat denna migrationspolitik resonerar. Hur kritikerna låter vet vi. Men hur tänker de som manade på utvecklingen? De är rätt tysta nu. Eller menar de att detta inte spelar någon roll för Sverige som samhälle?

Han poängterar att alla har olika förutsättningar, men för merparten borde två till tre år räcka för att lära sig hyfsad svenska.

Ali Shafiei är tolk och har skrivit den tänkvärda boken En tolks bekännelser (Lyacon 2021). Han kom till Sverige från Iran i slutet av 1980-talet, och lärde sig svenska på ett och ett halvt år. Jag ringer honom och frågar hur snabbt man kan lära sig svenska. Han poängterar att alla har olika förutsättningar, men för merparten borde två till tre år räcka för att lära sig hyfsad svenska. Ali Shafiei klarade av att läsa på universitetet efter ett och ett halvt år i Sverige, och han känner till sådana som lärt sig svenska på mindre än ett år. Han har å andra sidan även tolkat människor som bott i Sverige i 30 år, berättar han.

– Vissa vill inte integreras, säger Ali Shafiei, som främst tolkar åt afghaner som inte kan svenska.

– Vi borde sätta press på dem så att de förstår att det är viktigt, fortsätter han. Men den pressen finns inte. De bor i Sverige – men mentalt är många inte här!

Vilka har lättast för att lära sig svenska?

– Barn under tio år lär sig svenska jättesnabbt! Om de kommer i kontakt med språket i sin vardag, vill säga.

Och vilka har störst problem enligt dig?

– Anhöriginvandrare, framför allt mammor, säger Ali Shafiei. Många är inte vana att vara ute i samhället. De har ofta inte gått i skolan. De ska vara hemma, ta hand om barnen och laga mat och städa, det är vad de lärt sig. Och av kulturella skäl är männen ofta inte så förtjusta i att deras fruar jobbar ute bland främmande män.

Slutligen – man kan förstås inte lagstifta om vilket språk man ska tala på gator och torg. Det står givetvis alla fritt att tala vilket språk de vill. Men faktum kvarstår. Sveriges politiker har drivit på en samhällsutveckling där allt fler inte känner sig som hemma i sitt eget hemland. Detta har skett genom medvetna beslut och ickebeslut.

Men vad är poängen med ett land där allt fler inte förstår varandra?