I kväll ges på zoom: ”Flockimmuniteten – eller hur man skyller ifrån sig”, en pandemi i två akter. Enter Tegnell och Lady Hallengren i full färd med att tvätta bort inbillat blod från händerna. Ja, Shakespeare hade kunnat göra guld av Sveriges coronastrategi. Alla dessa otydligheter som lämnas öppna för tolkningar, handspriten som skvätter rött över scenen.
Shakespeare har lyfts till sådana höjder att många kan känna en rädsla för att närma sig hans texter. Tänk om jag inte förstår? Eller tycker det är lika tråkigt som den där oändliga pjäsen jag en gång tvingades genomlida. Emma Smiths bok ”This is Shakespeare” är en glad, spränglärd och respektlös guide till bardens pjäser. Under ett år där teatrar varit stängda kan det också vara värt att påminna sig om att det går utmärkt att läsa dramatik.
Därför är Shakespeare så levande än idag
Smith, som till vardags är professor i Shakespearestudier i Oxford, menar att anledningen till att Shakespeares verk har överlevt genom århundradena är att de är fundamentalt ofullständiga, instabila och mångbottnade. De ställer frågor snarare än att ge svar. Pjäserna utmärks av vad hon kallar ”gappiness”, luckighet, hålrum i texter som skaver i varje ny generation skådespelare och regissörer. Det är trots allt en stor skillnad på om Katarina i ”Så tuktas en argbigga” knäböjer och sträcker ut sin hand när hon säger sig vara redo att låta hennes man trampa på den; eller om hon står rakryggad med armarna i kors och utmanar honom: Bara våga be om det du! Varje generation fyller i hålen med sina tolkningar och sina samhällsfrågor, och det gör Shakespeare så levande än idag. Emma Smith lyckas också använda ord som intersektionalitet utan att man börjar gäspa, vilket är något av en prestation i mitt fall.
Det har faktiskt aldrig spelats så mycket Shakespeare i Sverige som under de senaste decennierna
När man talar om klassiker kan man lätt tro att det rör sig om en borttynande verksamhet. ”Varför ska man spela de här gamla pjäserna?” var exempelvis det något slokörade temat för Romateaterns Shakespearesymposium 2019.
Men det har faktiskt aldrig spelats så mycket Shakespeare i Sverige som under de senaste decennierna – under ett opandemiskt år fyller Romateatern sin gotländska klosterruin varje sommarkväll.
Pjäsen för vår tid
Frågan är då vilken pjäs som kommer att fånga vår tid? Under 1800-talet och 1900-talets första hälft betraktades ”Hamlet” som Shakespeares främsta tragedi, då smarta, ångestdrivna, alienerade kulturmän såg sig själva i den hyperkänslige och isolerade prinsen. Filosofer, som Lacan, Nietzsche och Adorno använde Hamlet för att formulera teorier om det moderna jaget. Freud var föga förvånande mycket intresserad av Hamlet, som han i sin bok ”Drömtydning” (1900) menade var hämmad, hysterisk och led av Oidipuskomplex. Men i takt med att generation psykoanalys blev äldre (och irriterad på sina otacksamma barn) tog ”Kung Lear” över som ledande pjäs i det kulturella psyket. Den handlar om en dåraktig kung som ger sitt rike åt sina lismande döttrar och förväntar sig att även i fortsättningen bli behandlad med respekt.
När 1900-talets galna grymheter blev kända från Auschwitz och Hiroshima framstod Kung Lear som den ultimata moderna tragedin, En chockerande nihilistisk saga där inte bara skurkarna utan även kungen och den goda dottern Cordelia dör på slutet. Den ende som överlever är fjanten Edgar. Som Emma Smith skriver om pjäsens moral: Life’s a bitch (not to mention your daughters) and then you die.
Kung Lears bottenlöst olyckliga klimax ansågs så djupt omoralisk på sin tid att år 1681 skrev den irländske poeten Nathum Tate om handlingen och la till ett lyckligt slut där Lear överlever och Edgar och Cordelia gifter sig. Denna omarbetade version skulle ersätta Shakespeares egen på scenen i 150 år. Men under 1900-talet förvandlades konstens roll från att sprida god uppbygglig moral till att provocera, och då passade originalets nattsvarta världsbild in som en postmodern hand i handske. ”Men/are as the time is.” Människan, liksom teatern, är fjättrad av sin tid.
I ingen annan pjäs tvättar huvudpersonerna händerna så intensivt, och så fruktlöst.
Vilken ska då bli vår tids Shakespearepjäs? En slant kan ju förstås sättas på ”Othello”. Tragedin om en svart man i en vit värld som övertygas om att hans fru har varit otrogen mot honom och mördar henne innehåller både ras- och sexualpolitik. Men den kan också vara för provocerande och riskerar att slaktas till harmlös oigenkännlighet för att inte reta generation woke.
Kanske är ”Macbeth” ett bättre val. I ingen annan pjäs tvättar huvudpersonerna händerna så intensivt, och så fruktlöst.
Handlingen är välbekant. Den skotske generalen Macbeth är en djärv och brutal karriärist – egenskaper som hyllas i början av pjäsen när han sprättar upp kungens fiende och ”fixed his head upon our battlement”. Dynamiken kommer när Macbeth möter tre häxor som spår att tronen ska bli hans. Han vänder då sina talanger för våld mot sin egen kung Duncan och utlöser en våg av mord och svek som slutar med hans egen undergång. När det politiska våldet och lögnerna väl har börjat går det inte att sluta. Blodiga händer! Vattnet i all världens hav/ Kan aldrig få dem rena.
Macbeth handlar om vem som bär ansvaret när något gått fel
Macbeth är en varning om vad som händer i samhällen där det inte finns reglerade former för maktöverlämnande, som demokratiska val där parterna respekterar grundläggande normer. Kvar blir då bara den för ögonblicket starkaste, som är tvingad att fortsätta rensa ut sina fiender i evighet – eller vänta på att skogen ska börja röra sig mot honom.
Pjäsen handlar också om det som idag kallas psykisk ohälsa. Den undersöker det mänskliga psyket och varför olika känslor och tankar uppkommer.
Macbeth ställer också frågan vem som bär ansvaret när något gått fruktansvärt fel. Är det samhället eller är det individen själv? Eller är det högre krafter – häxorna – som styr medan människan bara agerar utifrån den roll hon har fått sig tilldelad. Existerar häxorna ens? Eller är de röster i foliehatten Macbeths huvud? Manifestationer för uppvarvade tankar. Eller ligger ansvaret hos den äregiriga Lady Macbeth som hetsar och hånar sin machoman till att döda? Shakespeares styrka blir återigen att han inte ger färdiga svar.
Vi försöker bygga mening med historien och världshändelser och vi vill gärna se att det finns någon mening med vad som sker, som om historien vore ett moralspel. Macbeth visar på något annat. När han är ensam och belägrad i sitt slott och får nyheten att hans fru har begått självmord1 utbrister han med en resignerad klarsyn som blivit odödlig:
”Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.”
Dags att ta på sig rustningen och gå ut för en sista presskonferens.
Noter
1, Shakespeare skriver inte rakt ut att hon begått självmord, men det antyds: ”Who as ’t thought, by self and violent hands/Took off her life”.