Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur

Totalitarismens estetik

Foto: Berliner Verlag/TT/Li Xueren/Wissen Media Verlag

Ann Heberlein jämför den stora militärparaden i Peking med Hitlers Nürnbergdagar. Nu som då är den totalitära statens ambition att smälta samman parti, samhälle och individ till en enhet – och slutmålet är världsherravälde, skriver hon. För att förstå denna nygamla värld finns det goda skäl att fördjupa sig i Hannah Arendt, Marx och Mao, och naturligtvis nära följa Xi Jinping, menar Heberlein.

 

Av Ann Heberlein | 17 oktober 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 6 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Den 1 oktober 1949 kungjorde ordförande Mao Zedong bildandet av Folkrepubliken Kina. I år firades 70-årsjubileet med pompa och ståt. Den har beskrivits som världshistoriens största och mest imponerande militärparad, med tusentals män och kvinnor i uniform marscherande på preussiskt vis genom Peking,
ledsagade av fordon på marken och flygplan i luften, till tonerna av uppfordrande marschmusik. Paraden sändes i den kinesiska statstelevisionen och allt övervakades av partiets generalsekreterare Xi Jinping, som klädd i en enkel partiuniform av samma snitt som den Mao en gång bar, med ett outgrundligt ansiktsuttryck, lyfte sin hand i en hälsning till folket.

Hur ska man förstå den gigantiska paraden, som inte bara innehöll instrument av skinande mässing och kvinnor i knäkorta röda kjolar, utan också förevisade diverse vapentyper, bland annat Folkrepublikens nyaste interkontinentala kärnvapenmissiler, nu med multipla stridsspetsar och de revolutionerande hypersoniska glidbomberna, de så kallade Dongfeng 17, som designats särskilt för att angripa amerikanska flottbaser? Som en maktdemonstration, ett budskap till resten av världen – eller som en del i manifesterandet av Kinas patriotism, ett sätt att skapa gemenskap och hängivenhet hos folket? Förmodligen handlade det om alltsammans.

Foto: Li Tao/TT

Utan att överdriva likheterna – militärparader är inte ett ovanligt inslag i nationers firande – går tankarna till partidagarna i Nürnberg. Flaggor, musik, stelt marscherande män i oklanderliga uniformer, hängivna åskådare, vapen, stridsflyg, pansarfordon och kanoner – och så Adolf Hitler, vänligt leende i en enkel partiuniform, en primus inter pares. Partidagarna i Nürnberg tjänade till att bygga nationens känsla av osårbarhet, av gemenskap och stolthet. Evenemanget utgjorde utan tvekan ett väsentligt inslag i propagandamaskineriet.

Hannah Arendt menar att propaganda är en oundgänglig del i att skapa och upprätthålla en totalitär stat: ”Bara pöbeln och eliten kan lockas av totalitarismens inneboende kraft: massorna måste vinnas genom propaganda”, skriver hon i Totalitarismens ursprung (1948). Arendt analyserar stalinism och nazism, två totalitära ideologier och beskriver deras väg till maktövertagande som kantat med censur, åsiktsförtryck, förföljelse av oliktänkande, förvanskningar av sanningen, utrensning av obekväma akademiker, ett hänsynslöst utnyttjande av konst, musik och litteratur i uppväckandet av patriotiska känslor som ska få folket att underkasta sig staten.

Xi Jinping, som utnämndes till generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti och landets överbefälhavare 2012, samt till president ett år senare, är väl bekant med propagandans roll i en totalitär stat. Xi Jinping, som toppade Forbes lista över världens mäktigaste män 2018, före både Vladimir Putin, tvåa på listan, och trean Donald Trump1, beskrivs som den förste kinesiske ledaren sedan Mao som ”talar och handlar som om han verkligen menar det”. Omdömet är hämtat ur den föreläsning som John Garnaut höll för Australiens regering i augusti 2017. Garnaut var i många år utrikeskorrespondent i Kina och arbetar nu för den australienska regeringen som rådgivare i frågor som rör Kina. Hans föreläsning ”Engineers of the Soul: Ideology in Xi Jinpings China2 tar sin utgångspunkt i insikten att en ekonomisk öppenhet inte nödvändigtvis innebär en politisk öppenhet.

Garnaut definierar Kina som en totalitär stat, och menar att Xi Jinping har återupplivat den ideologi som Folkrepubliken genomsyras av, till en nivå som vi inte sett sedan Kulturrevolutionen. Den kommunistiska ideologin har, skriver Garnaut, gift sig med det traditionella kinesiska dynastiska systemet, och i Xi Jinpings händer firar denna synkretistiska ideologi stora triumfer. Xi är en ideolog – och hävdade i december 2012 att Sovjetunionens fall var en direkt konsekvens av att partiet hade tappat kontakten med sina ideologiska rötter. Vid samma tillfälle varnade också Xi Jinping för att ”glömma bort Mao, Lenin och Stalin”.

Foto: Fei Maohua

Xi Jinping hedrar tveklöst sina ideologiska förebilder. Han resonerar helt i linje med dem, inte minst i synen på den totalitära staten, driften att smälta samman parti, samhälle och individ till en enhet. Liksom Stalin och Lenin ser Xi Jinping litteratur, musik och konst som ett politiskt vapen: 2014 deklarerade han att konstens och litteraturens enda uppgift, ja dess enda existensberättigande, är att tjäna politiken. Målet är att skapa en totalitet av språk, kunskap, tankar och beteende i förverkligandet av ett utopiskt slutmål.

Den totalitära visionen är att ”organisera människornas oändliga mångfald och skillnader som om hela mänskligheten bara vore en enda individ”, skriver Arendt i sin bok från 1948. Den totalitära staten genomsyrar allt. Den omsluter allt. Det finns bara insida, ingen utsida. Det finns ingen möjlighet att stå utanför systemet: systemet är totalt. Totalitarismen är enligt Arendt ett system där allt är möjligt och allt är tillåtet – där allt kan hända och allt kan förintas, ett system som gör moralen meningslös och som berövar begrepp som ont och gott, rätt och fel dess betydelse. Totalitarismens ambitioner stannar dock inte vid full kontroll över människans beteende. Dess strävan är att förändra den mänskliga naturen, att förneka den fria viljan och avfärda ”abstrakta” värden som sanning och kärlek.

Foto: Ju Zhenhua/TT

Stalin talade i termer av ”den mänskliga själens ingenjörskonst”: Han ansåg att ”produktionen av själar är viktigare än produktionen av stridsvagnar”. Mao resonerade i Stalins efterföljd och inskärpte vikten av att knäcka individen, fysiskt, socialt och psykiskt för att möjliggöra individens totala uppgående i den ”revolutionära apparaten”. Ordförande Xi menar, liksom Stalin och Mao, att konst och litteratur är avgörande medel för att nå målet, den totalitära staten med full kontroll över individens beteende, tankar och vilja. Garnaut citerar Xi Jinpings vision för Kina, som han uttryckte den i maj 2015: ”Det kinesiska folket ska vara förenat i en vilja, likt en orubblig stadsmur”. För Stalin, Mao och Xi är ord kulor, vapen som ska identifiera, isolera och förinta den som opponerar sig, den som inte är tillräckligt patriotisk.

 

Ingen orsak att vara rädd! Hu Xijin, chefredaktör för partitabloiden Global times, twittrade entusiastiskt om paraden med kärnvapen i Peking 1 oktober 2019.

Patriotismen är nämligen hjärtat i den kinesiska tappningen av kommunism. Det är i det sammanhanget vi ska förstå paraden som marscherade genom Peking den första oktober. Vi bör också minnas att ett av den totalitära ideologins mål är världsherravälde. Ur det perspektivet är paraden också ett budskap till oss. Kina spänner musklerna. Det kinesiska försvarsministeriets talesman försökte bemöta omvärldens oro med att säga att syftet med paraden är att demonstrera ”ett fredsälskande och ansvarstagande Kina”.

Men Garnaut avslutar sin föreläsning om Xi Jinping med ett krasst konstaterande: ”Xis strävan efter total ideologisk kontroll stannar inte vid Kinas gränser. Den färdas med kinesiska studenter, turister, migranter och med kinesiska pengar. Den flödar genom internet, tar sig in i global media och håller jämna steg med Kinas växande globala intressen”.

Kinas makthunger lär inte minska inom överskådlig tid. Alltså finns det goda skäl att fördjupa sig i både Marx och Mao, och naturligtvis nära följa Xi Jinping. En grundläggande förutsättning för att kunna bemöta den andre på rätt sätt – oavsett om det är en vän eller en fiende – är att förstå dennes bevekelsegrunder.

Se noter Visa mindre

Noter

1, https://www.forbes.com/sites/forbespr/2018/05/08/forbes-releases-2018-list-of-the-worlds-most-powerful-people/#4ac671d2719c

2, https://sinocism.com/p/engineers-of-the-soul-ideology-in

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.