Diskussionen om ekobrottshärvan i Södertälje, om mutor, falska bolån och penningtvätt i samband med stora fastighetsaffärer, är väldigt intressant.
Jag tror, precis som Luay Mohageb säger, att Södertälje är ett unikt exempel på organiserad brottslighet baserad på så kallade klaner.
Det handlar om en stad som har haft en stor invandring från en specifik folkgrupp med ursprung i ett begränsat område i Turkiet, och där många känner en starkare lojalitet till människor som tillhör samma grupp, även när de inte känner individerna personligen.
Därför tror jag inte att det räcker att enbart tala om utanförskap, sociala problem och utsatthet. En viktig del av pusslet handlar om vad som kan hända när en mindre stad eller kommun får en väldigt homogen invandring från ett område där traditioner och normer bygger på att den etniska gruppen utgör den främsta tryggheten – inte staten.
Jag minns när en kollega och jag granskade hur personer med kopplingar till organiserad brottslighet i Södertälje ägde byggnaden där tingsrätten hyrde sina lokaler. Det var ett svårhanterligt ämne för delar av redaktionen där vi arbetade med artikeln. Granskningen publicerades aldrig, vilket ledde till interna diskussioner.
Som tur var fick läsarna ändå information om det som pågick, eftersom Dagens Nyheter senare publicerade en granskning om just tingsrätten i Södertälje.
Hur frustrerande jag än upplevde situationen förstod jag att det inte handlade om något systematiskt fel eller om att någon ville mörka frågan. Däremot finns det personer i alla branscher och myndigheter som inte fullt ut förstår hur stort, allvarligt och etablerat problemet med klanbaserad organiserad brottslighet är i exempelvis Södertälje.
En ny nationell lägesbild om organiserad brottslighet visar att kriminella nätverk inte bara verkar i utsatta områden utan också har kopplingar till företag, välfärdssystem, offentliga upphandlingar och andra samhällsbärande funktioner.
Organiserad brottslighet har alltså vävts samman med delar av den legala ekonomin.
