Det är något med bedrägerier av det här slaget som fångar mig. Det är inte i sig det faktum att en människa kan mata sin omgivning med lögn på lögn fyllda med extrema överdrifter och detaljer som inte går ihop, utan hur omgivningen villigt låter sig duperas. I det här fallet omgivningar bestående av människor som borde besitta logiskt tänkande och kritiskt förhållningssätt. Ändå satte de hela sitt akademiska kapital i pant för att skydda Jason Ardays luftslott. Varför?
Jag tror att Ardays stjärna steg så snabbt för att hans (uppdiktade) forskning och livshistoria passade tiden. Expansionen av högre utbildning spelade också roll. Där, liksom här i Sverige, finns särskilda uppdrag till högskolor och lärosäten att bredda rekryteringen och erbjuda studenter individuella anpassningar – in absurdum. Ny standard för en universitetslärare är att vara en ”snäll” och inkluderande examinator. I praktiken innebär det att emellan fingrarna när en studenttext saknar struktur och uppvisar allvarliga brister i formalia, logik och språk. Det innebär att erbjuda tillfällen för (anpassad) omtentamen tills dess att studenten når godkänt. Kraven har successivt sänkts. Det är som om man kollektivt glömt bort att utbildning, särskilt så på den här nivån, handlar om att sålla och gallra för att få fram de bästa – inte trycka igenom precis alla.
Sagan om Jason Ardays remarkabla resa från stum analfabet till fixstjärna tycktes rättfärdiga universitetens nya DEI-credo. Därför trodde man på den.
