Det blev ingen Magdamania
Publicerad
Idag 05:00
Foto: Anders Wiklund/TT och Jonas Ekströmer/TT. Kollage: Lukas Hökegård/Kvartal
Socialdemokraterna tillsatte elva arbetsgrupper för att staka ut en ny riktning för Sverige. Men när det var dags för val var den främsta politiska tillgången Magdalena Anderssons påstådda förträfflighet. Nu har den strategin havererat och partiet står utan vare sig ny politik eller den självklara ledare man försökte sälja in.
Vad tycker du?
96
Oavsett utgången av det utdragna spelet om regeringsbildningen har Socialdemokraterna börjat betala dyrt för partiets sätt att lägga upp valkampanjen.
Vad tycker du?
96
Skribent
Tankar
Widar Andersson
Skribent
•
56 Min
Intressant artikel av Thomas Gür. Vilket inte är överraskande. Gür har en förmåga att sätta in nuet i både historiska sammanhang och i underbyggda framtidsanalyser. Jag är själv uppfödd inom bruksarbetarsocialdemokratin och har haft flera olika förtroendeuppdrag för och inom partiet. Magdalena Andersson var en gång i tiden min chef då jag tjänstgjorde på Statsrådsberedningen då Göran Persson var statsminister. Jag är kort sagt en stark och varm anhängare av det socialdemokratiska förhållningssättet. Som i kort sammanfattning handlar om att S i samarbete med något eller några borgerliga partier ser till att försöka göra tillvaron så bra och samhällsutvecklande som möjligt för arbetare, skötsamt vanligt folk och för Wallenbergarna. En mittenpolitik med lite höger- och ibland lite vänsterlutning. Konkurrensen om detta förhållningssätt har dock hårdnat på senare decennier. Reinfeldts nya och mer S-liknande moderater och hans allians var nära att ta över. Men när SD kom in i riksdagen 2010 så körde M i diket. Under den gångna mandatperioden lyckades Kristerssons M tillsammans med SD att regera på ett sätt som gav de båda partierna ett gemensamt valresultat som låg nio procentenheter högre än S. Vilket är socialdemokratins största utmaning på 100 år. Socialdemokraterna är sedan mer än 100 år av allmänna val Sveriges största parti. 28 procent av rösterna i dagens utvidgade konkurrens med 8 partier motsvarar säkert runt 38 procent under alla de decennier då riksdagen hade fem partier. Sedan dess har MP, KD och SD etablerat sig i riksdagen. I valet 2026 fick dessa ”nykomlingar” tillsammans nästan 30 procent av rösterna. Dessutom låg V cirka tre procentenheter än vad de gjorde under alla sina kommunistiska år som ”kamrat fyra/fem procent”. I fredags fick jag hoppa in som ersättare i Kvartals Veckopanel – som finns att lyssna på här på sajten. När jag tog tåget hemåt på fredagskvällen var det framförallt två tankar från Panelen som rullade runt i huvudet. Dels tänkte jag vidare på citatet av Odd Engström som jag själv nämnde i programmet. Odd sa ofta till mig: ”Lyssna inte för mycket på det som alla pratar om. Lyssna på det som ingen pratar om. Det är ofta där det händer viktiga saker.” Dels tänkte jag på högerdebattören Ivar Arpis inlägg i Veckopanelen där han resonerade kring att det kanske är så att S nu likt till exempel Demokraterna i USA lämnar mitten för att mer tydligt ställa sig till vänster; bli radikalare på ett sätt som inte minst tilltalar både svenskfödd medelklass i städerna och utomeuropeiska invandrare. Och därmed mer eller mindre lämnar arbetare och landsbygden till M och SD? Sådant pratas det inte mycket om. Men kanske är det något på gång? Hur som helst befinner sig S i ett besvärligt läge. Man satsar allt på att kunna samregera med det enda tillgängliga borgerliga partiet och på att få V att acceptera det. Som Thomas Gür pekar på så borde man nog förberett sig bättre politiskt. Men ogjort är ogjort.
Göran Fröjdh
Reporter
•
1 Tim
Det som utmärker Sveriges socialdemokrati är ju, idétorktan till trots, hur relativt höga opinionssiffror partiet haft under en tid då Europas arbetarpartier krympt samman och förtvinat. Se på Tyskland, där SPD var nästan jämnstora med de svenska socialdemokraterna i valet 2021. Nu är partiet nere på 14 procent, och i flera delstater ligger det och harvar på 5–9 procent. Orsaken? Sannolikt de dysfunktionella och handlingsförlamade koalitionsregeringar som partiet lett eller ingått i, där den enda gemensamma nämnaren varit ambitionen att stänga ute högerpopulisterna i AfD från inflytande. Frågan är hur mycket som skulle återstå av svenska S efter några år med en SCMP(V)-koalition?
Pelle Zackrisson
Reporter
•
1 Tim
Det blev lite soppatorsk för S i valets slutspurt. Men man lyckades på ett tidigt stadium definiera Tidöregeringen som korrupt och som ett hot mot demokratin. Och att Sverige blivit sämre. Något som Tidöpartierna hade svårt att skaka av sig. Att Tidöblocket ser ut att leda i opinionen efter valet är inte bara ett tecken på missnöje med de rödgröna. Det är också en indikation på att Tidö kom igång för sent med att definiera sig själva OCH motståndarna. Liberaler och moderater som jag pratade med veckan innan valet, var hoppfulla om att ta sig in i riksdagen. Men man sa också att om man hade fått tre fyra veckor till då hade Tidösidan vunnit med bred marginal.
Fotnoter
Fler artiklar
Taggar










