Det blev ingen Magdamania

Publicerad

Idag 05:00

Foto: Anders Wiklund/TT och Jonas Ekströmer/TT. Kollage: Lukas Hökegård/Kvartal

Socialdemokraterna tillsatte elva arbetsgrupper för att staka ut en ny riktning för Sverige. Men när det var dags för val var den främsta politiska tillgången Magdalena Anderssons påstådda förträfflighet. Nu har den strategin havererat och partiet står utan vare sig ny politik eller den självklara ledare man försökte sälja in.

Vad tycker du?

94

Oavsett utgången av det utdragna spelet om regeringsbildningen har Socialdemokraterna börjat betala dyrt för partiets sätt att lägga upp valkampanjen.

Vad tycker du?

94

Skribent

Tankar

Widar Andersson

Skribent

•

46 Min

Intressant artikel av Thomas Gür. Vilket inte är överraskande. Gür har en förmåga att sätta in nuet i både historiska sammanhang och i underbyggda framtidsanalyser. Jag är själv uppfödd inom bruksarbetarsocialdemokratin och har haft flera olika förtroendeuppdrag för och inom partiet. Magdalena Andersson var en gång i tiden min chef då jag tjänstgjorde på Statsrådsberedningen då Göran Persson var statsminister. Jag är kort sagt en stark och varm anhängare av det socialdemokratiska förhållningssättet. Som i kort sammanfattning handlar om att S i samarbete med något eller några borgerliga partier ser till att försöka göra tillvaron så bra och samhällsutvecklande som möjligt för arbetare, skötsamt vanligt folk och för Wallenbergarna. En mittenpolitik med lite höger- och ibland lite vänsterlutning. Konkurrensen om detta förhållningssätt har dock hårdnat på senare decennier. Reinfeldts nya och mer S-liknande moderater och hans allians var nära att ta över. Men när SD kom in i riksdagen 2010 så körde M i diket. Under den gångna mandatperioden lyckades Kristerssons M tillsammans med SD att regera på ett sätt som gav de båda partierna ett gemensamt valresultat som låg nio procentenheter högre än S. Vilket är socialdemokratins största utmaning på 100 år. Socialdemokraterna är sedan mer än 100 år av allmänna val Sveriges största parti. 28 procent av rösterna i dagens utvidgade konkurrens med 8 partier motsvarar säkert runt 38 procent under alla de decennier då riksdagen hade fem partier. Sedan dess har MP, KD och SD etablerat sig i riksdagen. I valet 2026 fick dessa ”nykomlingar” tillsammans nästan 30 procent av rösterna. Dessutom låg V cirka tre procentenheter än vad de gjorde under alla sina kommunistiska år som ”kamrat fyra/fem procent”. I fredags fick jag hoppa in som ersättare i Kvartals Veckopanel – som finns att lyssna på här på sajten. När jag tog tåget hemåt på fredagskvällen var det framförallt två tankar från Panelen som rullade runt i huvudet. Dels tänkte jag vidare på citatet av Odd Engström som jag själv nämnde i programmet. Odd sa ofta till mig: ”Lyssna inte för mycket på det som alla pratar om. Lyssna på det som ingen pratar om. Det är ofta där det händer viktiga saker.” Dels tänkte jag på högerdebattören Ivar Arpis inlägg i Veckopanelen där han resonerade kring att det kanske är så att S nu likt till exempel Demokraterna i USA lämnar mitten för att mer tydligt ställa sig till vänster; bli radikalare på ett sätt som inte minst tilltalar både svenskfödd medelklass i städerna och utomeuropeiska invandrare. Och därmed mer eller mindre lämnar arbetare och landsbygden till M och SD? Sådant pratas det inte mycket om. Men kanske är det något på gång? Hur som helst befinner sig S i ett besvärligt läge. Man satsar allt på att kunna samregera med det enda tillgängliga borgerliga partiet och på att få V att acceptera det. Som Thomas Gür pekar på så borde man nog förberett sig bättre politiskt. Men ogjort är ogjort.

4

Fler artiklar

Taggar

Intressant artikel av Thomas Gür. Vilket inte är överraskande. Gür har en förmåga att sätta in nuet i både historiska sammanhang och i underbyggda framtidsanalyser. Jag är själv uppfödd inom bruksarbetarsocialdemokratin och har haft flera olika förtroendeuppdrag för och inom partiet. Magdalena Andersson var en gång i tiden min chef då jag tjänstgjorde på Statsrådsberedningen då Göran Persson var statsminister. Jag är kort sagt en stark och varm anhängare av det socialdemokratiska förhållningssättet. Som i kort sammanfattning handlar om att S i samarbete med något eller några borgerliga partier ser till att försöka göra tillvaron så bra och samhällsutvecklande som möjligt för arbetare, skötsamt vanligt folk och för Wallenbergarna. En mittenpolitik med lite höger- och ibland lite vänsterlutning. Konkurrensen om detta förhållningssätt har dock hårdnat på senare decennier. Reinfeldts nya och mer S-liknande moderater och hans allians var nära att ta över. Men när SD kom in i riksdagen 2010 så körde M i diket. Under den gångna mandatperioden lyckades Kristerssons M tillsammans med SD att regera på ett sätt som gav de båda partierna ett gemensamt valresultat som låg nio procentenheter högre än S. Vilket är socialdemokratins största utmaning på 100 år. Socialdemokraterna är sedan mer än 100 år av allmänna val Sveriges största parti. 28 procent av rösterna i dagens utvidgade konkurrens med 8 partier motsvarar säkert runt 38 procent under alla de decennier då riksdagen hade fem partier. Sedan dess har MP, KD och SD etablerat sig i riksdagen. I valet 2026 fick dessa ”nykomlingar” tillsammans nästan 30 procent av rösterna. Dessutom låg V cirka tre procentenheter än vad de gjorde under alla sina kommunistiska år som ”kamrat fyra/fem procent”. I fredags fick jag hoppa in som ersättare i Kvartals Veckopanel – som finns att lyssna på här på sajten. När jag tog tåget hemåt på fredagskvällen var det framförallt två tankar från Panelen som rullade runt i huvudet. Dels tänkte jag vidare på citatet av Odd Engström som jag själv nämnde i programmet. Odd sa ofta till mig: ”Lyssna inte för mycket på det som alla pratar om. Lyssna på det som ingen pratar om. Det är ofta där det händer viktiga saker.” Dels tänkte jag på högerdebattören Ivar Arpis inlägg i Veckopanelen där han resonerade kring att det kanske är så att S nu likt till exempel Demokraterna i USA lämnar mitten för att mer tydligt ställa sig till vänster; bli radikalare på ett sätt som inte minst tilltalar både svenskfödd medelklass i städerna och utomeuropeiska invandrare. Och därmed mer eller mindre lämnar arbetare och landsbygden till M och SD? Sådant pratas det inte mycket om. Men kanske är det något på gång? Hur som helst befinner sig S i ett besvärligt läge. Man satsar allt på att kunna samregera med det enda tillgängliga borgerliga partiet och på att få V att acceptera det. Som Thomas Gür pekar på så borde man nog förberett sig bättre politiskt. Men ogjort är ogjort.

4