Visst är det tidvis mysigt och härligt, och ofta ekonomiskt nödvändigt och praktiskt under småbarnsåren. Men handen på hjärtat: i grunden är vi inte gjorda för att leva i en så institutionaliserad tvåsamhet.
Men å andra sidan: vem sa att det ska vara lätt att vara människa?
I Caroline Erkers bok Bråkboken finns en övning som par kan göra. Kortfattat går den ut på att var och en skriver ner tre konflikter som återkom under sommaren.
Jag tror att många par skulle må bra av Erkers övningar. Men herregud, jag som är singel kan komma på minst tio konflikter jag haft med mig själv (!) under de två veckors semester jag haft hittills.
Man planerar några veckors ledigt. Härligt med lite egentid, tänker man, att prioritera sig själv.
Men sedan sitter man där, efter ett gräl med sig själv, och längtar tillbaka till jobbet.
Och det enda som får mig att somna snabbt är att lyssna på hur överjävligt andra haft det före mig (”Tyrannens tid: Om Sverige under Karl XII”, av briljante Magnus Västerbro).
Jakten på lycka är livets fälla.
Vi människor är inte gjorda för att tänka så mycket på oss själva. Ju mer människan söker mening och lycka, desto sämre mår hon. Det spelar ingen roll hur bra självhjälpsböcker säljer (obs, jag menar inte att Erkers bok är en sådan), eller hur mycket mindfulness och hur många gurus människor vänder sig till i dag för att maxa sin glädje, lycka och livslängd.
Meningen finns i att försöka flytta fokuset från oss själva till andra. Visst, det kan vara en partner. Men om man lever med sin partner i den där institutionaliserade tvåsamheten blir man till slut som en.
Nej, blicka ut! Bort från dig själv.
Och om ni lever i tvåsamhet – fastna inte i analyser av varandra.
Okej, det här blev mer högtravande än jag hade tänkt när jag började skriva den här tanken.
Nu ska jag gå ner till bryggan, det är soligt.
I hörlurarna är det år 1701, inledningen av det stora nordiska kriget, och Josias Cederhielm, sekreterare i fältkansliet, skriver hem till sin fru:
”Vad är denna världen för ett djur och vad bo däruti för narrar, att man inte ska få leva i ro och bliva hos dem man älskar.”
