Jag var tvungen att läsa om den här texten ytterligare en gång för att förvissa mig om att jag förstått rätt, att Wiman faktiskt underträffat sig själv.
Det hade jag. På klassiskt kulturjournalistmanér är Wiman fast i ”narrativ” och ”trollkretsar”. Verkligheten är mindre intressant för honom. SD:s starka tillväxt har väldigt lite med magi att göra. Det var en reaktion på en utveckling som en majoritet av befolkningen inte ville ha men som de styrande partierna genomförde ändå. Och när vissa negativa effekter av denna utveckling blivit så tydliga att ingen längre kunde förneka dem blev det raketbränsle för SD. Mer trolleri än så var det inte.
Och vad Wiman än fantiserar om kommer inte partiet som har detta som profilfråga att tappa sitt grepp om stora väljargrupper förrän det dessa väljare protesterar mot – problemen med segregation och parallellsamhällen samt arrogansen hos sådana som skribenten själv – upphör.
Jag noterade också att Wiman använder en metafor som tar sin utgångspunkt i Skavlans uppesittarkväll dagen före valet. Dit kom alla partiledare utom Åkesson, något som får Wiman att riktigt få feeling. Lyssna bara:
”Alla människor, tror jag, känner igen detta fenomen. Töntarna som vågar vara sig själv när den tuffaste tjejen eller killen inte är i skolan för att terrorisera dem. Lättnaden över att slippa de förstulet föraktfulla ögonkasten, hånflinen och klon som när som helst kan klösa där det blänker. Det internaliserade självföraktet som släpper. Hur hela gruppen upplever en befrielse.”
Buskablyga Nooshi, hämmade Magdalena och inåtvända Amanda – äntligen kunde de vara sig själva.
