Är avloppen en skitsak för Stockholms politiker?

Publicerad

9 sep. 16:32

Foto: Pontus Lundahl/TT och Nicklas Thegerström/TT. Kollage: Lukas Hökegård/Kvartal

Efter varje regn kommer solsken men inte bad. Åtminstone inte i Sveriges huvudstad där miljontals liter orenat avloppsvatten måste släppas ut när avloppssystemet inte kan hantera vattenmassorna vid stora skyfall. Något som skedde flera gånger i somras.

Hur går det ihop med politikernas tävling om vem som kan utlova flest badplatser i Stockholm?

Vad tycker du?

20

Stockholm Vatten och Avfall (SVOA) beskriver de så kallade bräddningarna som en säkerhetsventil att använda när avloppssystemets kapacitet överskrids – främst vid kraftiga regn – för att hindra vattnet från att komma upp i väg- och golvbrunnar och från att översvämma källare, gator och torg.

Vad tycker du?

20

Skribent

Fler artiklar

Taggar

Bra artikel! Jesper Andersson och jag gjorde en större genomgång om avloppsfrågan förra året. Den västerländska demokratins stigande oförmåga att leverera projekt inom budget och tid är systemhotande. Sverige står inför massiva investeringar i infrastruktur. Enligt branschorganisationen Svenskt Vatten finns ett årligt investeringsbehov på 31 miljarder kronor för Sveriges VA-infrastruktur. Stora delar av ledningsnät och anläggningar behöver rustas upp och klimatanpassas för torka och översvämningar. Då kan vi inte fortsätta som nu,. Politikens standarsvar när projekten löper budgetamok är att skapa ansvarssänkor, där ”systemet” får skulden. Inget händer – och ilskan ökar. Jag skrev om det här: https://kvartal.se/olawong/artiklar/stockholms-ansvarssanka/cG9zdDozMzM5OA Problemet är att över tid bygger ansvarssänkor upp en våldsam ilska och leder till det som historikern Adam Tooze kallar för en era av polykriser. En polykris kännetecknas av att den gamla styrande klassen verkar tappa kontroll. Det gör att väljarna röstar fram politiker som lovar att riva ner systemet och söker sig till medier med vrede som produkt. Moderaternas lösning på problemet är att återinföra tjänstemannansvaret, så att offentliga tjänstemän ska kunna straffas om de brister – vilket spontant låter rimligt. Det var även en punkt i Tidöavtalet. Å andra sidan. Bästa sättet att inte bli straffad för en tjänsteman är att inte göra någonting – vilket är en klassisk orsak till varför byråkratier i diktaturer ofta fungerar dåligt. Davies bok pekar i stället på att förlust av kontroll är en fråga om ett cybernetiskt sammanbrott i en organisation. De moderna institutionerna är uppbyggda för att skära av feedbackloopen från lådorna längre ner. Outsourcing är ett typexempel – det verkade vara en no-brainer men blev en ”no-brainer” för organisationen. Företag satte igång att utöva amatörhjärnkirurgi på sig själva och skära bort de lager av mellanchefer som reglerade flödet av information. Problemet för det offentliga är att man infört ett styrsystem inspirerat från privat näringsliv, där organisationen och personal med yrkesstolthet betraktas med cynisk misstänksamhet. Dessa ”särintressen” skärs därför av från den beslutsfattande hjärnan. Därmed förvandlas organisationen till en stapplande zombie, enligt Davies. Flera av de senaste årens internationellt mest uppmärksammade böcker, som Abundance och Why nothing works, försöker med olika ingångsvinklar förklara problemet. Även Dan Wangs Breakneck handlar om det (jag recenserade den i ”Är allt juristernas fel? https://kvartal.se/olawong/artiklar/ar-allt-juristernas-fel/cG9zdDoxMzI2NzU) Sverige, som på 70-talet kunde bygga ett kärnkraftverk om året utan några stora kostnadsöverdrag, måste snabbt återuppfinna förmågan att kunna leverera i tid till ett rimligt pris. https://kvartal.se/olawong/artiklar/stockholms-ansvarssanka/cG9zdDozMzM5OA

0